Hem

Trolle Rhodins sommarprat i P1 är som en färgsprakande cirkusföreställning i radioformat, där varje berättelse balanserar på lina mellan humor och värme. Trolle tar oss med på en hisnande resa genom sitt liv, uppväxten i en cirkusfamilj och de unika utmaningar han mött.

Trolle beskriver med både allvar och humor hur det var att växa upp i en värld som alltid var på resande fot. Med glimten i ögat berättar han om svårigheterna att skapa bestående vänskapsband när hemmet ständigt flyttade från stad till stad. Men samtidigt lyfter han fram den starka gemenskapen inom cirkusen, där alla kände sig som en del av en stor familj. Han skildrar cirkusen som en plats där alla, oavsett bakgrund, fick vara sig själva och bli accepterade för den de var.

Trots alla skratt och glädjeämnen, förmedlar Trolle också en djupare reflektion över hur utanförskap kan påverka en människa. Han pratar om ensamheten han ofta kände som barn, och hur han lärde sig att hitta sin plats i världen genom cirkusen. Denna balans mellan humor och allvar gör hans sommarprat både rörande och inspirerande.

Trolle Rhodins sommarprat är en fin och levande resa genom cirkusens magiska värld, levererad med en härlig mix av humor och hjärta. Hans förmåga att balansera mellan att vara rolig och allvarlig gör detta sommarprat till en sann lyssnarupplevelse.

Musiken i programmet känns.. något spretig. Trots detta förstår jag låtvalet till det kringflackande och resande livet.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Madame C, Krönikör

Anna Lindmarker inleder sitt sommarprat med att beskriva sin uppväxt i Moskva, där hennes far var korrespondent för Svenska Dagbladet. Hon målar upp en otryggt levande bild av en tid präglad av politisk osäkerhet och kulturella skillnader, och delar med sig av sin mammas svårigheter under tiden i Sovjetunionen. Hennes barndom fortsätter med flytten till USA och mötet med en ny och annorlunda kultur. Här beskriver hon kontrasterna mellan sin privilegierade tillvaro och de sociala orättvisor hon bevittnade, särskilt under resor genom Harlem. Dessa upplevelser formade hennes starka känsla för rättvisa och respekt, två teman som återkommer genom hela pratet.

En betydande del av sommarpratet ägnas åt Lindmarkers karriär som journalist. Hon berättar om sina tidiga år inom nyhetsvärlden och de många tuffa upplevelser hon stött på, särskilt de känslomässigt påfrestande nyhetshändelserna hon rapporterat om. Speciellt gripande är hennes beskrivning av hur hon påverkades av händelserna i Mellanöstern och hur detta bidrog till hennes beslut att lämna TV4 Nyheterna. Här önskar man kunna förvänta sig att Lindmarker skulle dela med sig av fler insikter och spännande historier från sitt yrkesliv. Men dessa glimtar är få och flyktiga. Vill inte svenska folket höra om utmaningar som journalist, intervjuer med världsledare, eller dramatiska nyhetshändelser hon har rapporterat om. Istället väljer hon att lägga tonvikt på personliga barndomsminnen, vilket gör att pratet tappar i dynamik och intresse.

Tyvärr lämnar detta sommarprat mycket att önska. En för stor del av sommarpratet ägnas åt Lindmarkers uppväxt och de utmaningar hon stötte på som barn i olika länder. Hon beskriver detaljerat sin tid i Sovjetunionen, USA och Sverige, men dessa anekdoter känns ofta gnälliga snarare än intressanta. Hon betonar sin rädsla för det ryska språket och sin kamp med den svenska skolan. Istället för att inspirera eller fascinera, känns mycket av pratet som en klagosång om de svårigheter hon stött på under sin uppväxt. sommarpratet känns som en missad möjlighet, det som kunde ha varit en inspirerande berättelse från en välkänd journalist blir istället en något gnällig redogörelse av barndomsproblem och kulturkrockar.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Dagens sommarvärd Marcus Wandt tar oss med på en resa genom karriären som stridspilot, astronaut, risktagare och samtidigt som pappa. Jargongen är grabbig och jag tror att vi i denna målgrupp njuter lite extra idag. En individ med ett specialintresse, korta funderingar om varför och en hög skrytkvot.

Wandt inleder med en grundläggande presentation av vem han är och den något linjära vägen från risktagande och analytisk pilot till en rymdman som finner ett lugn i ASMR-liknande ljud från en fungerande rymdstation i omloppsbana runt jorden. Självreflektionen om varför vi gör som vi gör, och att han under stridigheter inte hyser något agg mot den stridande libyska regimen utan bara ser yrkesmän mot yrkesmän, är ett personlighetsdrag som man tror ska genomsyra hela berättelsen. Men det är inte en avsaknad av känslor, utan ett konkret sätt att se på en uppgift, och att väga riskerna mot belöningarna och framgångarna.

Biten som fångar mig mest, förutom att en astronaut väljer att spela Fort Minor med ”Remember the Name” i Sveriges Radio, är från nedräkningen i kapseln i en Falcon 9 raket till uppskjutningen. Förklaringen av alla steg, känslan av att sitta på den kraft som ska mot alla odds tränga igenom gravitationen och ta sig till omloppsbana, är fascinerande. Det blir to.m bättre när det komiska i att när nedräkningen kommer till noll, spelas hans sons låtval ”Dumb Ways to Die” av Tangerine Kitty, vilket är så humoristiskt underbart att jag skrattar rakt ut med gåshud på armarna över vad Wandt upplevt.

Reflektioner från rymden om hur man känner vördnad för jorden när man ser på den, unika väderfenomen, och som han beskriver i sitt prat, att ligga och lyssna på rymdstationens ljud, knäppar, mätare och maskiner. Pratet blir unikt och det är en unik upplevelse. Tack för att du delade med dig.

Jag kommer dock aldrig förlåta Wandt för att, av alla saker du kunde ta med upp i rymden, tog du en puck med till Linköping. Av alla lag…

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lasse Berg är dagens sommarvärd och väcker både fascination och oro. Han är välkänd för sin Kalahari-trilogi som porträtterar jägar- och samlarfolk. Trilogi lyfter fram hur samarbete och empati var avgörande för våra förfäders överlevnad och välmående, aspekter av det mänskliga livet som, enligt Berg, vi moderna människor har förlorat.

Genom åren har Lasse Bergs optimism kring civilisationens utveckling varit ett genomgående tema i hans verk. Han har ofta framhävt förbättringar i mänskliga levnadsförhållanden: längre medellivslängd, färre krigsoffer, spridningen av demokrati, kvinnors rösträtt och en växande medelklass. Han har starkt trott på människans förmåga att anpassa sig och lösa problem, inklusive klimatförändringar och ekologiska kriser.

Men i sitt sommarprat förändrar Berg tonen något. Han ser världen som om den är på väg mot en katastrof. Demokratins tillbakagång, ökade konflikter och växande diktaturer bekymrar honom. Framför allt ser han klimatförändringarna som ”det värsta tänkbara yttre hotet” och ett akut hot. Att höra en sådan optimist börja tvivla kan få vem som helst att känna oro.

Ändå förlorar Berg aldrig helt hoppet, även i dessa dystra tider. Medan vissa söker lösningar i ny teknologi eller ekonomiska system, vänder sig Berg inåt. Han tror på vår medfödda förmåga till medkänsla och samarbete som nyckeln till att övervinna dessa utmaningar. Det är en inspirerande syn i en annars dystopisk tid.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jahopp, då var det dags att plocka fram bingobrickan med olika trauman och ladda krysspennan för nu ska vi tillsammans med grundaren av mammasanningar vända på varje sten under 67 minuter, som kan varit en motgång eller ett trauma. För det är underhållning vi håller på med? Den semestrande svenskar hungrar i den 30 gradiga medelhavsvärmen som dragit in över landet efter att något. Men är det en framgångsrik entreprenör eller kändis som gräver djupt i sitt bagage av trauman och motgångar? Missförstå mig inte, jag har full respekt för att människor går igenom tuffa tider, ibland obeskrivliga, men när det är en person som trots allt har landat på fötterna och skördat stora framgångar, blir det nästan ett hån att fokusera så mycket på det negativa. 

Vivi Wallin dukar upp hela baletten med ”duktig flicka”-komplex, förlossningsdepression och svåra barndomsminnen, övergrepp, mammas sjukdom, racism som tillslut blir en lavin där det nästan känns som om vi borde tycka synd om henne, även med en enorm följarskara på sociala medier och en blomstrande karriär. Ja, hon har gått igenom mycket, men vad är Wallins tanke? Trotts alla dessa motgångar så slutar hon aldrig beskriva sitt yngre jag som glad, tacksam, positiv, ingenting rubbar henne, dessa djupa sår är ytan polerad med ett leende. Pratet kryllar av givna efterkonstruktioner där röken av gula blend ska vara talande? Kom igen. Det var så dåligt ekonomiskt ställt att man måste äta potatissoppa sju dagar i veckan och spara panten som en försäkring. Men en Walkman och flygbiljett till USA, fanns det senare pengar till?  

Det är knappt att vi hinner en avrundning med ” till slut vände det”. Jo tack, det vet vi. Det är så berättelsen alltid slutar. Varför inte fokusera mer på de fantastiska framgångarna istället för att vältra sig i sitt gamla lidande? Räckte inte en podcast och en dokumentär om det i SVT? [”En mammas hemlighet”]
Det blir något ironiskt med att höra om alla dessa motgångar när man vet att personen i fråga nu driver inte bara ett utan två populära Instagramkonto som ständigt växer. Man kan fråga sig om alla dessa dystra återblickar verkligen behövs när Wallin redan tagit fingrarna på pulsen på ett problem som hon nu är i fullt krig mot med sin följarskara. I alla fall här kommer svaren på alla trauman Wallin lyckas klämma in på 67 minuter ifall du vill rätta din bingobricka.

• 1. Duktig flicka-komplex
• 3. Förlossningsdepression
• 4. Cancersjuk mor
• 5. Känslomässig isolering
• 6. Rasism
• 7. Traumatisk uppväxt
• 8. Övergiven av sin fader
• 9. Svek
• 10. Utnyttjad/Övergrepp
• 11. Skuldkänslor
• 12. Skam
• 13. Psykisk ohälsa
• 15. Föräldraskapets utmaningar
• 17. Sociala medier
• 18. Dålig självkänsla
• 19. Inte få synas
• 20. Rädsla att egna barn ska uppleva liknande

Sommarprat har en potential att verkligen inspirera och ge nya perspektiv, men då måste vi komma bort från den här envisa fixeringen vid smärta och sorg. Varför tar man inte tillfället i akt att pusha hennes “du duger som du är!”, och att hemmet inte alltid behöver se ut som en Ellos-katalog? Vi förstår, livet är inte alltid en dans på rosor. Men kanske skulle det vara mer intressant att höra mer om vad som faktiskt fungerar i normförhållandet som mamma i väst. För i all ärlighet kan man inte i detta skede ignorera Wallins framgång som hon skapat med egna händer. 

Jag kan inte låta bli att känna och nu uttrycka en viss bitterhet. Trots att musiken är perfekt somrig mellan historier om cancer och depression så känner jag mellan varje berättelse om en svår barndom eller en mörk period så fanns det en del av mig som tänkte: ”Men titta på dig nu!” Wallin kanske är en av Sveriges just nu mäktigaste “good enough” influenser och jag kan inte fatta varför man med den makten väljer att kasta bort den på sin egna historia som kommer som en pocket 2029 (Killgissar). Är det inte äntligen dags att vi i Sommarprat börjar fokusera mer på var vi är nu och vart vi är på väg, snarare än att ständigt blicka bakåt på de mörka kapitlen i vår historia? För är det något en semestrande vill så är det att må skit och ha en klump i magen innan lunchen hunnit smälta.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Joakim Paasikivi, Sveriges egen överstelöjtnant och säkerhetspolitiska guru, klev in i Sommar i P1 och levererade… ja, vad levererade han egentligen? Jag hade hoppats på en blandning av skarpsinniga insikter, humor och kanske en och annan saftig anekdot, men istället blev detta sommarprat en besvikelse av militära proportioner.

För det första, jag förväntade mig minst en fängslande berättelse om säkerhetspolitik, kryddad med humor och personliga historier. Vad jag fick var istället en överdos av militärjargong och tekniska detaljer som kändes som att vada genom kvicksand. Och humorn då? Jo, den fanns där, men den var lika torr som en ökenmarsch. Försöken att lätta upp stämningen med jämförelser mellan internationella konflikter och stulna gräsklippare kändes mer som dåliga pappa-skämt än verkligt roliga inslag.

Det som tillslut lämnade mig besviken var bristen på djup och personliga insikter. Joakim berättade visserligen om sina tidiga dagar som officer, men det kändes mer som en uppräkning av missöden än verkliga, gripande berättelser. Var fanns de emotionella höjdpunkterna? De ögonblick som skulle få oss att verkligen förstå människan bakom uniformen? Istället kändes det som att lyssna på en torr föreläsning snarare än ett engagerande sommarprat.

Så, för att sammanfatta: Joakim Paasikivi må vara en expert på säkerhetspolitik, men, som sommarpratare lämnade han mycket att önska. Nästa gång hoppas jag att han  lämnar lite av militärjargongen i kasernen, släpper loss lite mer humor och ger oss en riktig inblick i sitt liv och sina tankar. För i slutändan vill jag som lyssnare inte bara bli informerad – jag vill bli berörd, underhållen och få en känsla av att jag fått lära känna personen bakom rösten. Tyvärr, denna gång kändes det mer som att vara fast i en tröttsam föreläsning än att lyssna på ett inspirerande sommarprat.

Musikvalen var en… intressant mix, lite som om han kastade ihop en spellista på måfå från sin ungdoms CD-samling. Från klassisk musik till modern pop – varje låt kom med en liten anekdot som kändes ungefär lika djup som en plaskdamm. En låt hade kanske passat bra, men att försöka få alla dessa stilar att smälta samman var som att servera sushi med lingonsylt. Innovativt? Kanske. God? Inte riktigt.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

Nej.

---

Text

Madame C, Krönikör

Ellen Krauss, 23, utsågs till Framtidens artist av P3 år 2020 och vann pris för årets Visa/singer-songwriter på Grammisgalan 2024. Förra året deltog hon i TV4:s ”Så mycket bättre” och hennes tolkning av ”Inget stoppar oss nu” nådde första plats på Svensktoppen.

Ellen Krauss börjar sitt sommarprat med dragna vapen, ett åt höger, ett åt vänster, och med ett ungdomligt självförtroende trycker hon av åt båda håll, ammunitionen är laddad med ett leende. De äldre herrarna som tidigare hyllats för sina nostalgiska berättelser, artister med tårdrypande trauman och detta inövade format får här se sig utmanade. Med entusiasm förkunnar hon: Vi ska prata om kärlek.

Ellen kastar sig in i diskussioner om kläder, könsidentitet och frågor kring sin egen sexualitet i det tidiga stadiet, men är det inte bara kärlek? Många av dessa ämnen är sådant som ofta diskuterats tidigare, och vissa kan nog känna som att det sparkas in redan sedan länge öppna dörrar. Vi har hört mycket av detta förr, resonemang som att vara sann mot sig själv, att våga vara annorlunda och att acceptera sig själv och andra för den man är. Men i en tid då samhället fortfarande kämpar med fördomar och brist på förståelse kan det vara tröstande och upplyftande att höra dessa budskap igen. Då lönar det sig att ta denna plattform och sitt inflytande och fortsätta att ta upp dessa frågor och dela sina personliga erfarenheter kan ge styrka och mod till de som fortfarande kämpar.

Den mest gripande delen av Ellen Krauss sommarprat är berättelsen om hennes mamma. Det är en berättelse som berör djupt och får strupen att snörpas ihop. Hon beskriver sin mammas reaktion på ett barns osäkra bekännelse, en reaktion som är både kärleksfull och stödjande. Måtte alla andra mammor där ute ta tag i sina barns axlar och säga: ”Det är okej!” Det är en uppmaning till föräldrar att visa ovillkorlig kärlek och acceptans, och det är en del av pratet som verkligen lämnar ett starkt intryck.

Krauss sommarprat har fortfarande en viss känsla av skoluppgift likt den hon gjorde till sin lärare, men det är ändå mycket sympatiskt. Hon bryter dock mot den oskrivna regeln genom att spela en av sina egna låtar , och inte vilken som helst, utan den som just nu toppar Spotify. Vågat! Men det som verkligen genomsyrar pratet är modet. Kanske är det modet att sluta gömma sig bakom männens kärlekslåtar och istället skriva sina egna som har charmat både lyssnare och nu Bibbi Rödö.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lasse Åberg inleder sitt sommarprat på ett annorlunda sätt genom att inte presentera sig. Självklart vet väl alla som slagit på radion eller svärandes laddat ner SR-appen vem han är, denna kultfigur kring nationens gemensamma lägereld. Inledningen leder oss dock in i en kort anekdot från ett seminarium på hans gamla skola Konstfack, där han med en glimt i ögat förklarar att i sin hybris glömt presentera sig och halvvägs genom sitt framförande fått frågan: ”Vem är du?”. Ibland är det bra att påminnas om vem man är och sedan erkänna detta i Sveriges radio

Åbergs prat fortsätter med ett flöde av anekdoter som målar upp en bild av det kära folkhemmet, de trångbodda lägenheterna i Stockholm och det lilla Manhattan som huvudstaden en gång var. Han beskriver en tid där framföranden på kultur scenerna var en salig blandning och där drömmen om ett inkluderande samhälle levde. Ett samhälle där alla, från arbetarklass till överklass, kunde finna sin plats.

Med sina många anekdoter om karriären, bananer och den mysiga stämningen ger Åberg en känsla av nostalgi och värme. Han beskriver Stockholms utveckling från trångbodda arbetarkvarter till en modern stad och påpekar att ny teknik inte är farligt för ungdomen. oavsett om rubriken är TikTok eller serietidningar.

Åberg bjuder också på en skarp och humoristisk kritik mot Postnord. Han jämför dagens postleveranser, som ofta är försenade och oregelbundna, med tiden då Strindberg kunde få post två gånger om dagen. Att en 84-årig man i direktsänd radio vågar ge en sådan känga är både uppfriskande och beundransvärt.

Han snuddar vid mer allvarliga och traumatiska ämnen, men vänder snabbt tillbaka till de mer trivsamma anekdoterna. Pratet är kryddat med jazziga låtar och finurliga korta vitsar som nog fått producenten Mattias Österlund att le medan deras blickar möts över mikrofonens membran. Lasse Åberg framstår som en trygghet, en symbol för det gamla Sverige som det ofta talas om. Och även om inte allt var bättre förr, så var mycket det.

Tack Lasse, för att du delade med dig.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Hampus Nessvolds Sommarprat i P1 ger oss en personlig och humoristisk inblick i hans liv och tankar, präglad av hans karaktäristiska charm och ärlighet. Med en kritisk blick kan man säga att programmet har både sina starka och svaga punkter.

Det som verkligen lyfter detta Sommarprat är Nessvolds förmåga att blanda humor med allvar. Han inleder med en komisk reflektion över sin egen rädsla och inkompetens i en krigssituation, vilket genast fångar någon typ av intresse. Denna inledning sätter tonen för ett program som tycks präglas av hans lättsamma och självironiska stil. Hans berättelser om barndomens lekar, där han spelar pianisten i ”Så ska det låta” eller skapar rollspel som mormor och morfar, är både roande och nostalgiska.

Nessvold delar också mer allvarliga och känslosamma aspekter av sitt liv, särskilt i sina berättelser om farfadern och den samiska bakgrunden. Här tycks han bjuda på en djupare sida av sig själv, vilket skapar en fin balans mellan skratt och eftertanke. Dock finns det några brister. Vid vissa tillfällen känns övergångarna mellan olika ämnen något abrupta, vilket göra det svårt att följa med i Hampus tankegångar. Dessutom kan humorn ibland kännas plump, överdriven och repetitiv, särskilt när han fastnar i detaljerade återgivningar av sina barndomsminnen. Det är underhållande, men bidrar också till att programmet tappar.

Musikvalet är varierat och speglar hans personliga smak och uppväxt. Lite snäva komplement till hans berättelser väl, även om vissa låtar känns något slumpmässigt valda i sammanhanget? Sammanfattningsvis är Hampus Nessvolds Sommarprat en blandning av humor, nostalgi och personliga anekdoter, kryddat med en nypa allvar. Med bättre struktur och mer genomtänkta övergångar hade det kunnat lyfta högre, men det är ändå en underhållande och berörande timme i radions sommareter.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist