Hem

Jag började läsa Berggrens debutroman med en aptit, liknade ett hungrigt monster på jakt efter en bok som inte handlade om någonting. Den långhåriga komikern/musikern som alltid har för stora kläder, som borde få något påhittat pris av Göteborgs Stad (kanske en tvärgata döpt efter sig?) rör sig med en viss leverans i sina smarta spaningar och liknelser. Men trots hans charm och förmåga att formulera fyndiga reflektioner, kändes det som om siktet på ett världsrekord var för långt borta, som om armens längd inte räckte till när kraften tog slut tidigt i första försöket.

Det är en kul bok, och jag skrattar högt som en dåre flera gånger åt de fantasifulla liknelserna, men det är faktiskt det enda som ger boken något värde. Berggren skulle kunna ha skrivit om vad som helst, historien är inte intressant i sig, även om “Felix” verkar älska varje minut av sin estetiska dröm som en utstött i Göteborg. Boken skulle lika gärna kunna handla om en dag i kassan på Ica, och jag hade ändå bara läst den för tonen och glömt bort handlingen lika snabbt. Jag förstår att boken strävar efter att ta över som “Jack”, fast med så mycket substanser att “Felix” kropp måste anses som en samhällsfara vid kremeringen. Romanen faller tidigt i ritten över de flängiga händelserna, inget får landa, och stunderna av reflektion blir aldrig bättre än en bh som flyter förbi i sunkigt badtunnevatten.

Romanen hade vunnit på att vara hälften så lång. Jag erkänner att jag skrattade flera gånger, så pass att tanten i väntrummet bredvid gav mig en oroande blick men substansältandet håller inte för 450 sidor. Det enda som lockar mig att gräva vidare i bokens innehåll är frågan: “Vad var det i lådan?” Av alla hemska saker som Felix trycker i sitt system, vad i all världens namn är så illa att man knappt kan titta på det innan det åker i älven? Och hur mår älven?

Jag rekommenderar den som skumläsning om man vill ha något flummigt och en tjock bok i bokhyllan att peka på när man har gäster. Mer än så ger jag inte detta roliga försök till ingenting.

En bra plats i skallen
ISBN: 9789189603202
Sidor: 470

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Denna kortroman med det catchy namnet ”Kaffe med mjölk” har hyllats på bokstagram och av diverse kritiker. Men efter att ha läst klart kan jag inte låta bli att känna mig lurad. Var förväntningarna för höga på denna snabblästa roman, som strösslas femstjärniga recensioner av vänner och kritiker som jag litar på? Varför blev ni lurade och inte jag?

”Kaffe med mjölk” är en perfekt kalkylerad berättelse om en kvinna som till synes aldrig gjort ett misstag i livet, men ändå har drabbats av en lavin packad med ondo. En elak, misshandlande exmake, en demenssjuk far, ett skal till substitutet “ny make”, ett iskallt distansförhållande till sin enda dotter som hon fick för tidigt i livet, och bokens kärna, cancer. Vi får följa Agneta när sjukdomen börjar ta ut sin rätt på hennes kropp och hennes kamp för att få dottern att älska sin mamma igen innan hon kan berätta att döden nu går vid hennes sida.

Språket är balanserat målande och iakttagelserna som perfekta instick för maximal känslomässig effekt till vänster innanför bröstbenet. De obehagliga små detaljerna man lägger märke till på sjukhus, hos cancersjuka och i frostiga relationer är så tillrättalagda att jag efter en stund tappar all typ av medlidande och himlar med ögonen när till och med ett morfinplåster ska framstå som något hemskt och avslöjande. 

Jag är ett stort fan av genuina historier, sådana som författaren burit inom sig länge och som, med skrivkonstens regler och redaktörers hjälp, blir en berättelse för oss vanliga lekmän att njuta av och tolka. Men att göra en gallup om de mest relaterbara trauman för svenska medelklasskvinnor och sedan blanda ihop topp fem resultaten till en deg och hoppas att målgruppen ska relatera och acceptera denna ”papper som prasslar på britsen”-prosa verkar dock ha varit ett vinnande koncept. Varför en man som slår? Varför det ständiga självhatet mot den egna kroppens utseende? Konflikten mellan mor och dotter med cancer hade kunnat bära denna berättelse på stadiga vingar från början till slut, men likt ett modernt sommarprat strösslas det med fler hemskheter så att läsarna ska kunna relatera till något av dem och på så sätt känna den obehagliga klumpen i halsen.

Varför verkar jag då sitta ensam med armarna i kors när det gäller denna kortroman? Är det så att Ella-Maria Nutti skickligt nog lyckats lura sin läsarskara och de med bravur? Är det så att jag hjärtlöst nog inte är öppen för denna typ av litterärt bedrägeri? Nej, om jag ska bli förd bakom ljuset ska det vara med finess och utan plusmenyn av problem som, om den hade skalats bort av en redaktör, skulle ha gjort boken bättre och maximalt en sida kortare.

Kaffe med mjölk
ISBN: 9789146240839
Sidor: 192

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Diamant Salihu har med ”Tills alla dör” skrivit en intressant och tankeväckande bok som tar sig an ett av Sveriges just nu mest aktuella ämnen: gängkriminalitet. Boken utforskar specifikt de komplexa orsakerna och följderna av fejden mellan gängen Shottaz och dödspatrullen genom en noggrann saklig lins. Salihu lyckas med det som få journalister eller författare klarar av, han gör de svartvita diskussionerna grått. Han visar att verkligheten inte alltid är så enkel som den framställs i media.

Salihu undviker skickligt att falla i fällan av att måla upp gängkriminalitet som en fråga om enbart gott och ont, eller som ett resultat av en enda felande faktor. Istället ger han en detaljerad bild av hur alla pelare som skulle bära migrationen samtliga har misslyckats och fallit på varandra, både från samhällets och individernas perspektiv och har lett fram till dagens situation. Boken undersöker hur integrationen av invandrare har brustit, hur bristen på framtidsutsikter och möjligheter skapar en grogrund för kriminalitet, och hur de individer som hamnar i gängens våld ofta är offer för omständigheter bortom deras kontroll.

”Människor är som fingrar”, säger han.
En del är läkare, ingenjörer, journalister, andra kriminella.
”Alla är olika”

En av bokens största styrkor är Salihus strikta objektivitet. Han undviker att lägga in sina egna politiska åsikter, vilket ger mig som läsare möjlighet att bilda sig en egen uppfattning baserad på fakta och berättelser från de människor som lever i dessa miljöer. Genom att hålla sig till en saklig och faktabaserad framställning, lyckas Salihu skapa en trovärdig och nyanserad berättelse som belyser de mänskliga aspekterna bakom de stora svarta rubrikerna.

Kritiken jag har mot boken kan dock riktas mot att den ibland känns snabb i sina skildringar av olika element, och att den kräver en viss uppmärksamhet och engagemang för att fullt ut uppskattas. Det är ingen lättsmält läsning, men kanske är det just det som gör den så kraftfull. Salihu tvingar oss att konfrontera obekväma sanningar och att se människorna bakom statistiken, musikvideorna och fördömandet från politiker. 

Sammanfattningsvis är ”Tills alla dör” en bra guide för den som vill förstå den komplexa verkligheten bakom gängkriminalitet i Sverige. Diamant Salihu har skapat ett verk som utmanar våra fördomar och tvingar oss att se på problemet genom människorna som lever i denna vardag. Det är en bok som både berör och upprör och som kan rekommenderas att läsas av alla som vill förstå den samhällsutmaning gängkriminaliteten är.

Tills alla dör
ISBN: 9789180022934
Sidor: 354

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lena Anderssons bok ”Studie i mänskligt beteende” erbjuder en samling noveller om kvinnor i olika livsskeden. Med sitt rika och breda språk ger Andersson en insikt i de banala men ändå väsentliga aspekterna av deras liv. Boken väcker ofta hög igenkänningsfaktor eller aningar om vad som rör sig i våra medmänniskors liv, som oftast bara passerat oss i periferin. Men är ”Studie i mänskligt beteende” en lyckad analys av de udda dragen som gör oss till människor?

En av bokens styrkor är de utredande dialogerna, som för mig är en njutning att läsa. De kan dock vara så invecklade att man ibland behöver stanna upp en stund för att reflektera. Trots detta är det tydligt att boken snarare är Lena Anderssons personliga studie av mänskligt beteende än en objektiv analys. Och varför skulle det inte vara? Det är hennes verk men mitt att bryta och bända i.

En av de mest gripande delarna i boken för mig är inte någon av kvinnorna, utan när den unge överviktiga snattaren åker fast. Andersson skildrar hans tankar och personlighet på ett sätt som verkligen berör. Det slår en knut i magen när hon dyker djupt in i hans inre monolog och ger mig som läsare en förståelse för hans kamp och den komplexitet som ligger bakom hans handlingar. När perspektivet sedan flyttas utåt i nästa novell hårdnar knuten lite till. Andersson slår an en sträng som träffar mitt medlidande trots att jag aldrig upplevt något liknande.

Sätter Andersson här fingret på varför vi agerar som vi gör, i de situationer och känslor som hon beskriver? Eller är detta bara ett enkelt sätt för Andersson att med raljant ton och bra språk kritisera samtiden och dess kvinnor? Är det en brist att boken framstår som enkel, när den för analytikern kan vara så djup i sin kritik att den hamnar i ett limbo som rinner oss ur greppet?

Boken är ändå läsvärd. Anderssons förmåga att få ett hästbett grepp om min nacke och hålla mig kvar mellan sidorna medan jag tvingas ifrågasätta mina egna utredande spaningar och tankar är imponerande. Hon är en skicklig författare, och jag kan förstå att det väcker både ris och ros bland läsare. Även om hennes stil ibland kan kännas nedlåtande, är det helt okej för mig.

Studie i mänskligt beteende
ISBN: 9789177959540
Sidor: 260

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag minns första gången min pappa tog med mig i bilen, vintern -99, den kalla bensindrivna Volvon som tryggt gled över Bergnäsbron med nosen riktad mot Coop Arena, eller ”Delfinen” som pappa envist fortsatte att kalla den. Jag minns funktionärerna i de gula västarna på grusparkeringen, när andedräkten slutade ånga i kylan och byttes ut till doften av varmkorv när vi gick genom tunnlarna mot C-läktaren. Jag vill minnas att pappa köpte en Marabou på rör, där chokladen liknade små hockeypuckar. Jag var fortfarande för liten för att ha på mig en matchtröja, men mössan och halsduken som varit en julklapp satt på. Det var ljust i hallen och lagen höll på att värma upp. Pappa med sina svarta skinnhandskar pekade på spelarna som cirkulerade i sin egna zon – Holmström, Rönnkvist, Bulan och i målet, Jarmo Myllys. Denna sistnämnda målvakt som hängt som en plansch ovanför sänggaveln med autograf över masken, precis bredvid den utklippta förstasidan från NSD med texten SM GULD 95/96. Det var innan man kunde beställa sådant och morfar, som jobbade som journalist, hade tagit ett exemplar från presseriet. Vår familj har alltid andats hockey.

Jag minns att arenan släcktes ner, klappande händer i takt medan det stora björngapet med de blottade tänderna och lysande ögonen hissades ner och placerades på isen. Ett öronbedövande björnvrål tätt följt av AC/DCs TNT och jubel medans spelarna (stålmännen) skrinnade ut på isen utan hjälmar, Myllys först såklart.

Matchen startade med teckning i mitten och sedan var showen igång. Den här hockeykyrkan var något annat än de jag upplevt tidigare, och som ny på jobbet “publik” letade jag undermedvetet efter indikationer om hur man skulle uppföra sig. Ett ”ooouuhh” när en målchans missades, ett ”ääääähhhj” vid ett dåligt domslut lärde jag mig fort, och det redan intränade ”JAAAAAH!!” när pucken passerade motståndarnas målvakt och träffade de vita nätet. I den tredje perioden hände något, två spelare såg ut att bli irriterade på varandra efter en avblåsning framför målet. Armar med handskar som flög runt, hjälmar på sned och en arenan som reste sig upp. Svordomar, burop, hejarop i ljudnivå lika hög som vid ett mål. En udda, spännande, ny känsla.

Jag reflekterade inte över det förrän flera år senare, efter att ha upplevt flera slagsmål på isen. Varför är det så spännande, varför väcker det så många reaktioner, och varför är det en del av en sport där målet är att placera 170 gram gummi mellan två stolpar? Det skulle dröja lång tid tills jag fick svaret en del av svaret, detta är vad jag lärde mig i NHL: The Code.

Boken ”The Code” tar oss med på en resa bakom kulisserna i NHL, den främsta hockeyligan i världen. Här utforskar vi den mystiska världen av oskrivna reglerna med anor från flera 100 år bakåt i tiden. För dem som redan är bekanta med hockey är detta inte helt nytt, men det ger en annan synvinkel på sporten och de små detaljerna som utspelar sig på isen. Ändå kan frågan uppstå: Varför slåss i hockey när spelet egentligen handlar om att göra flest mål och tekniskt utmanövrera motståndarlaget?

Boken lyfter fram den del av hockeyn som för den otränade betraktaren kan framstå enbart av våldsamma individer som slåss. Men ”the code” är mer än så. Det handlar om den gentlemannamässiga sidan av hur man bör uppträda på isen för att undvika skador och osportsligt beteende. Spelarna anser de dommardömda fem minuter i utvisningsbåset inte är jämförbart med att ha sin stjärnspelare utanför spelet på grund av en skada. Därför finns “the code”, de oskrivna reglerna om att vad du gör på isen kommer få konsekvenser. Och du måste själv ta ansvar för dessa konsekvenser. Men ”the code” talar också om hur dessa konsekvenser ska delas ut på ett våldsamt men “rättvist sätt”. Spelarna som kallas ”enforcers” får tex inte angripa en spelare i slutet av sitt byte då den är trött och inte kan försvara sig rätt, muntliga varningar kan delas ut men när handskarna kastas på isen bör du svara annars kommer någon annan i ditt lag få sona för dina brott mot ”the code”.

“Våldet i sig är inte nödvändigt, det är snarare rädslan för våldet som håller spelarna i schack,”. Det är spelarna och författaren Bernstein genomsyrade åsikt på hockeyns kontroversiella sedvänjor, men samtidigt är det inte utan brister. Om man jämför spelmässigt så är tex SHL mycket fulare gällande efterslängar, små gruff och annat som NHL lyckats städa upp med denna kodex. Men boken lämnar mig som läsare undrande över vad i boken som är författarens åsikter gentemot vad som presenteras som ren fakta och vad som är rent spekulativt, det känns som mycket killgissande som vi säger 2024. Det är mer ett samtal om en åsikt än en förklaring. 

Trots bokens enkla stil och dess ibland långdragna intervjuavsnitt, uppskattar  jag förstahandsberättelserna från spelare och den analysen av regler och kultur som erbjuds. Samtidigt är jag kluven, med en kärlek till hockeyn men också en tveksamhet kring våldets plats i en sport vars huvudsyfte är något annat. Även om boken ger en djupare förståelse för spelet bakom kulisserna och budskapet bakom våldet, kvarstår frågan om våldets berättigande i en sport där det primära målet inte är att skada varandra ska vara en så stor del av dess arv.

The Code: The Unwritten Rules of Fighting and Retaliation in the NHL
ISBN: 9781572437562
Sidor: 272

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist