Hem

När jag lyssnar på Ulf Karl Olov Nilsson, även nu känd som UKON, sänker sig en särskild känsla av djup och eftertanke, inte ett prat som passar mitt på dygnets ljusaste timme utan mer när solen passerat horisonten och sommarkvällen fortfarande ligger varm. Ukon berättar och läser dikter med en sådan mullrande och djup röst är en upplevelse för den svenska publiken som spontant känns diktfattig över lag. Jag uppskattar verkligen den tonen och hur den låter oss lyssnare luras in i strof och tanke.

UKON:s berättelser är som små fönster in i hans liv, fyllda med både humor och allvar. Hans första minne, där en julaftonslek går fel, är en passande illustration av hur han använder personliga anekdoter för att skapa en koppling till oss som lyssnar. Det är inte bara en rolig historia utan också en reflektion över minnet och identitetens natur, något som styr pratet.

Han delar även mer obehagliga och tankeväckande upplevelser, som när en främmande man påtänd och hotfull steker ägg i familjens kök mitt i natten . Denna berättelse är en djupdykning i det mänskliga psyket och samhällets förändringar över tid. UKON reflekterar över hur vi har blivit alltmer misstänksamma och beroende av externa kontrollmekanismer, vilket speglar en oroande trend som vi alla känner av i den moderna världen. Han tar oss med på en resa genom både ljusa och mörka tider, alltid med en känsla av nyfikenhet och medkänsla.

Sammantaget är UKON:s framträdanden en värdefull möjlighet för svenska folket att uppleva poesi på ett sätt som är intimt. Trots detta tycker jag att hans framträdanden ibland kan kännas något fragmenterade och svåra att följa för dem som inte är vana vid hans stil. Det är en konstform som kräver engagemang från publiken, vilket kanske inte alltid är lättillgängligt för alla.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Sigge Eklund, vår mullvad som äntligen står i båset. En duktig kritiker av vad Sommar i P1 har blivit, nu får han äntligen chansen att sommarprata. Det är för första gången önskar jag att sjörapporten ska skynda på så att hans program kan börja. Vad ska han göra? Ska han spränga Sommar inifrån, lönnmörda Bibbi Rödö en gång för alla, eller revolutionera formatet? Tiden är inne.

Skickligt nog möts vi inte direkt av Sigges röst utan av Lena Endres, har jag på rätt kanal? Hon berättar om den unge Sigge och sätter tonen för programmet. Det handlar om ett öppet sår, inte ett trauma, om vad som hände mellan hans farfar Bengt och den store Ingmar Bergman. Fejden, alla aspekter av en infekterad konflikt, ett sår mellan två människor som bara en utomstående betraktare kan beskriva utan att ta parti. Låt, Sigge tar över med den där rösten han brukar ha i podden, den när man vet att det är genomtänkt.

Sigge beskriver scener med sina patenterade breda penseldrag och lägger stor vikt vid detaljer som förankrar honom och oss som lyssnare i olika punkter av tidslinjen. Mellan hans drivande röst och historien som utvecklas, ackompanjeras berättelsen av en salig blandning musik – högt och lågt, svårt och lätt. Berättandet är med Sommar i P1:s vanliga, låga sorgsna ton, men denna gång utan narcissism. Det handlar om Sigge, men han tar en typ av genväg för att kunna berätta storyn utan att själv behöva stå i centrum. Sigge påvisar ännu en gång att han är en mästare på att förtälja historier. Han lyckas följa det utstakade formatet utan att söka tröst eller medlidande hos lyssnaren. Det är en bra historia men förklädd i Sommar i P1:s tunga, sorgsna mantel.

Jag upplever dock en viss förvirring av musiken och en lätt besvikelse över att det BARA blev ett skickligt prat och inte den förväntade slakten. Jag som suktat efter ett lustmord i flabb och grav. Ett prat som skulle förklara varför Bibbi inte låtit Sigge prata tidigare. Är det helt enkelt så att han blivit kuvad, eller bevisar Sigge att han står långt över Rödö och lyckas leverera över förväntan via hennes egna tydliga format när vi andra satt och väntade på den kniv som vässats i sju år som med kraft skulle för en gång spräcka bubblan och slänga ner det gråtande formatet i Domedagsberget heta lava.

Det blev inte så. Det blev bättre. Ibland lönar det sig att vara den större människan. Tack, Sigge.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Men berätta gärna också för mig om någon kul anekdot efter ett liv bland hemligheter och stora personligheter”.

Carl Bildt är en politisk veteran med decennier av erfarenhet på den internationella arenan, och hans sommarprat återspeglar detta med både djup och allvar. Med samma skarpa blick som han använde för att analysera geopolitiska skiftningar, tar han lyssnarna med på en resa genom historiska anekdoter, personliga minnen och reflektioner kring samtidens utmaningar med sin dialekt och ton.

Bildt inleder sitt sommarprat med en berättelse om en gammal resväska i den svenska ambassaden i Washington, som symboliskt visar hur vissa hemligheter och historier förblir dolda tills någon beslutar sig för att avslöja dem. Bildt reflekterar över sin tid som statsminister och sina uppdrag som EU-medlare under Balkankriget, där hans minnen från ett sönderbombat Sarajevo ger en rå och gripande bild av krigets verklighet. Bildt drar paralleller mellan då och nu, och varnar för att de hot och faror som världen står inför idag kan leda oss tillbaka till en lika mörk period som den han själv bevittnade.

Bildts retorik är som vant både informativ och personlig, vilket skapar en känsla för mig av att lyssna till en vis gammal vän som delar sina livserfarenheter. När Bildt återvänder till Bosnien och reflekterar över den långa och svåra vägen till fred. Han beskriver hur möten med återvändande flyktingar, och synen av människor som lever sina liv i det som en gång var krigszoner, ger honom hopp och en påminnelse om varför fredsarbetet är så viktigt.

Bildt avslutar med en varning och en uppmaning: att världen inte kan ta freden för given och att vi alla har ett ansvar att arbeta för att bevara den. Bildts sommarprat är som förväntat en intelligent och tankeväckande analys av både dåtid och nutid. Det är en påminnelse om att ledarskap handlar om mer än bara politiska beslut, det handlar om att förstå och lära av historien för att forma en bättre framtid. Dock känner jag att Bildt lite missar med glimten i blicken, det där somriga tre enheter in anekdoten som ändå plockar en bort från den seriösa världsbilden. Och spela för fan inte Lotta Engberg efter att ha varnat oss om krig.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Johanna Nordströms sommarprat utmärker sig genom en imponerande leverans och en fängslande ton som stockar sig i halsen. Hennes berättarkonst är stark, långa tysta pauser, en bräcklig flickig röst som fängslar lyssnarna. Jag har aldrig fått så många ögon med tårar i mina DM:s med texten, ”Du måste lyssna”. Tonen är både känslosam och perfekt för sommar i P1 formatet, för perfekt. Hur mycket substans finns egentligen i det hon berättar? Är det verkligen så gripande att lyssna på, eller är det bara hennes förmåga att leverera som gör det intressant? För när man börjar gräva djupare i innehållet, uppstår flera frågor som ifrågasätter den verkliga meningen och värdet av denna berättelse.

En central del av Nordströms sommarprat handlar om sorgen över den bror hon aldrig träffat. Här uppstår frågan: är det verkligen rimligt att gråta över någon man aldrig känt? Är denna sorg genuin, eller är den påverkad av familjens berättelser och förväntningar? Det är svårt att avgöra om känslorna som förmedlas är autentiska eller om de är ett resultat av upprepade berättelser och kollektivt minne. Men det är inte familjens minne som förmedlas i Sommar, det är Nordströms.

Vidare, vad försöker Nordström egentligen förmedla med sitt prat? Är det en djupdykning i mänskliga känslor, eller blir det mer av en ytlig presentation av händelser utan något verkligt fundament? När man skalar bort den välpolerade produktionen, framstår pratet som ett konstgjort luftslott, en smärta som ska blottas hos en av Sveriges kanske just nu kanske mäktigaste media kvinnor.

En annan fråga som väcks är huruvida sommarpratet faktiskt erbjuder något nytt eller insiktsfullt. Vi som lyssnar för att få en djupare förståelse för livet och mänskliga relationer, kan det kännas som att Nordströms berättelse svävar ovanför ytan utan att landa i någon verklig resonans. Jämför denna sorg med människor som har förlorat någon nära, deras sorg är ofta konkret och påtaglig, baserad på verkliga minnen och delade upplevelser. Kan Nordströms berättelse, som är baserad på en förlust hon själv aldrig upplevt direkt, verkligen hjälpa någon i deras sorgeprocess, eller riskerar den att trivialiseras? Det skapar en känsla av avstånd snarare än närhet, eftersom jag som lyssnare inte kan relatera till en sorg som är mer abstrakt än verklig. Hjälper hennes berättelse att normalisera och bearbeta sorg, eller blir sorgen en mantel att bära för resten av livet med frågan – ”vad skulle kunna ha varit?”

I slutändan lyckas ändå Nordström skapa ett sommarprat att minnas i form av leverans, även om den öppna sorgen ska så enkelt torgföras som underhållning. Varför detta är valet av ämne hos en kvinna som i flera års tid alltid legat rätt i tiden med fingret på pulsen i det moderna samhället och blivit en av de stora inom svensk underhållning och media är för mig den största frågan. Är detta bara ett bidrag till det egna varumärket eller är det bara så enkelt att det skulle berättas, här och nu i Sommar för att sorgen sedan ska kunna falla av som den mantel hon burit nu när den delas av det tårögda och berörda svenskafolket. Nordström har lyckats, det är en välframförd berättelse men som för mig tyvärr, inte når hela vägen fram.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Trolle Rhodins sommarprat i P1 är som en färgsprakande cirkusföreställning i radioformat, där varje berättelse balanserar på lina mellan humor och värme. Trolle tar oss med på en hisnande resa genom sitt liv, uppväxten i en cirkusfamilj och de unika utmaningar han mött.

Trolle beskriver med både allvar och humor hur det var att växa upp i en värld som alltid var på resande fot. Med glimten i ögat berättar han om svårigheterna att skapa bestående vänskapsband när hemmet ständigt flyttade från stad till stad. Men samtidigt lyfter han fram den starka gemenskapen inom cirkusen, där alla kände sig som en del av en stor familj. Han skildrar cirkusen som en plats där alla, oavsett bakgrund, fick vara sig själva och bli accepterade för den de var.

Trots alla skratt och glädjeämnen, förmedlar Trolle också en djupare reflektion över hur utanförskap kan påverka en människa. Han pratar om ensamheten han ofta kände som barn, och hur han lärde sig att hitta sin plats i världen genom cirkusen. Denna balans mellan humor och allvar gör hans sommarprat både rörande och inspirerande.

Trolle Rhodins sommarprat är en fin och levande resa genom cirkusens magiska värld, levererad med en härlig mix av humor och hjärta. Hans förmåga att balansera mellan att vara rolig och allvarlig gör detta sommarprat till en sann lyssnarupplevelse.

Musiken i programmet känns.. något spretig. Trots detta förstår jag låtvalet till det kringflackande och resande livet.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Madame C, Krönikör

Anna Lindmarker inleder sitt sommarprat med att beskriva sin uppväxt i Moskva, där hennes far var korrespondent för Svenska Dagbladet. Hon målar upp en otryggt levande bild av en tid präglad av politisk osäkerhet och kulturella skillnader, och delar med sig av sin mammas svårigheter under tiden i Sovjetunionen. Hennes barndom fortsätter med flytten till USA och mötet med en ny och annorlunda kultur. Här beskriver hon kontrasterna mellan sin privilegierade tillvaro och de sociala orättvisor hon bevittnade, särskilt under resor genom Harlem. Dessa upplevelser formade hennes starka känsla för rättvisa och respekt, två teman som återkommer genom hela pratet.

En betydande del av sommarpratet ägnas åt Lindmarkers karriär som journalist. Hon berättar om sina tidiga år inom nyhetsvärlden och de många tuffa upplevelser hon stött på, särskilt de känslomässigt påfrestande nyhetshändelserna hon rapporterat om. Speciellt gripande är hennes beskrivning av hur hon påverkades av händelserna i Mellanöstern och hur detta bidrog till hennes beslut att lämna TV4 Nyheterna. Här önskar man kunna förvänta sig att Lindmarker skulle dela med sig av fler insikter och spännande historier från sitt yrkesliv. Men dessa glimtar är få och flyktiga. Vill inte svenska folket höra om utmaningar som journalist, intervjuer med världsledare, eller dramatiska nyhetshändelser hon har rapporterat om. Istället väljer hon att lägga tonvikt på personliga barndomsminnen, vilket gör att pratet tappar i dynamik och intresse.

Tyvärr lämnar detta sommarprat mycket att önska. En för stor del av sommarpratet ägnas åt Lindmarkers uppväxt och de utmaningar hon stötte på som barn i olika länder. Hon beskriver detaljerat sin tid i Sovjetunionen, USA och Sverige, men dessa anekdoter känns ofta gnälliga snarare än intressanta. Hon betonar sin rädsla för det ryska språket och sin kamp med den svenska skolan. Istället för att inspirera eller fascinera, känns mycket av pratet som en klagosång om de svårigheter hon stött på under sin uppväxt. sommarpratet känns som en missad möjlighet, det som kunde ha varit en inspirerande berättelse från en välkänd journalist blir istället en något gnällig redogörelse av barndomsproblem och kulturkrockar.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Dagens sommarvärd Marcus Wandt tar oss med på en resa genom karriären som stridspilot, astronaut, risktagare och samtidigt som pappa. Jargongen är grabbig och jag tror att vi i denna målgrupp njuter lite extra idag. En individ med ett specialintresse, korta funderingar om varför och en hög skrytkvot.

Wandt inleder med en grundläggande presentation av vem han är och den något linjära vägen från risktagande och analytisk pilot till en rymdman som finner ett lugn i ASMR-liknande ljud från en fungerande rymdstation i omloppsbana runt jorden. Självreflektionen om varför vi gör som vi gör, och att han under stridigheter inte hyser något agg mot den stridande libyska regimen utan bara ser yrkesmän mot yrkesmän, är ett personlighetsdrag som man tror ska genomsyra hela berättelsen. Men det är inte en avsaknad av känslor, utan ett konkret sätt att se på en uppgift, och att väga riskerna mot belöningarna och framgångarna.

Biten som fångar mig mest, förutom att en astronaut väljer att spela Fort Minor med ”Remember the Name” i Sveriges Radio, är från nedräkningen i kapseln i en Falcon 9 raket till uppskjutningen. Förklaringen av alla steg, känslan av att sitta på den kraft som ska mot alla odds tränga igenom gravitationen och ta sig till omloppsbana, är fascinerande. Det blir to.m bättre när det komiska i att när nedräkningen kommer till noll, spelas hans sons låtval ”Dumb Ways to Die” av Tangerine Kitty, vilket är så humoristiskt underbart att jag skrattar rakt ut med gåshud på armarna över vad Wandt upplevt.

Reflektioner från rymden om hur man känner vördnad för jorden när man ser på den, unika väderfenomen, och som han beskriver i sitt prat, att ligga och lyssna på rymdstationens ljud, knäppar, mätare och maskiner. Pratet blir unikt och det är en unik upplevelse. Tack för att du delade med dig.

Jag kommer dock aldrig förlåta Wandt för att, av alla saker du kunde ta med upp i rymden, tog du en puck med till Linköping. Av alla lag…

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lasse Berg är dagens sommarvärd och väcker både fascination och oro. Han är välkänd för sin Kalahari-trilogi som porträtterar jägar- och samlarfolk. Trilogi lyfter fram hur samarbete och empati var avgörande för våra förfäders överlevnad och välmående, aspekter av det mänskliga livet som, enligt Berg, vi moderna människor har förlorat.

Genom åren har Lasse Bergs optimism kring civilisationens utveckling varit ett genomgående tema i hans verk. Han har ofta framhävt förbättringar i mänskliga levnadsförhållanden: längre medellivslängd, färre krigsoffer, spridningen av demokrati, kvinnors rösträtt och en växande medelklass. Han har starkt trott på människans förmåga att anpassa sig och lösa problem, inklusive klimatförändringar och ekologiska kriser.

Men i sitt sommarprat förändrar Berg tonen något. Han ser världen som om den är på väg mot en katastrof. Demokratins tillbakagång, ökade konflikter och växande diktaturer bekymrar honom. Framför allt ser han klimatförändringarna som ”det värsta tänkbara yttre hotet” och ett akut hot. Att höra en sådan optimist börja tvivla kan få vem som helst att känna oro.

Ändå förlorar Berg aldrig helt hoppet, även i dessa dystra tider. Medan vissa söker lösningar i ny teknologi eller ekonomiska system, vänder sig Berg inåt. Han tror på vår medfödda förmåga till medkänsla och samarbete som nyckeln till att övervinna dessa utmaningar. Det är en inspirerande syn i en annars dystopisk tid.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jahopp, då var det dags att plocka fram bingobrickan med olika trauman och ladda krysspennan för nu ska vi tillsammans med grundaren av mammasanningar vända på varje sten under 67 minuter, som kan varit en motgång eller ett trauma. För det är underhållning vi håller på med? Den semestrande svenskar hungrar i den 30 gradiga medelhavsvärmen som dragit in över landet efter att något. Men är det en framgångsrik entreprenör eller kändis som gräver djupt i sitt bagage av trauman och motgångar? Missförstå mig inte, jag har full respekt för att människor går igenom tuffa tider, ibland obeskrivliga, men när det är en person som trots allt har landat på fötterna och skördat stora framgångar, blir det nästan ett hån att fokusera så mycket på det negativa. 

Vivi Wallin dukar upp hela baletten med ”duktig flicka”-komplex, förlossningsdepression och svåra barndomsminnen, övergrepp, mammas sjukdom, racism som tillslut blir en lavin där det nästan känns som om vi borde tycka synd om henne, även med en enorm följarskara på sociala medier och en blomstrande karriär. Ja, hon har gått igenom mycket, men vad är Wallins tanke? Trotts alla dessa motgångar så slutar hon aldrig beskriva sitt yngre jag som glad, tacksam, positiv, ingenting rubbar henne, dessa djupa sår är ytan polerad med ett leende. Pratet kryllar av givna efterkonstruktioner där röken av gula blend ska vara talande? Kom igen. Det var så dåligt ekonomiskt ställt att man måste äta potatissoppa sju dagar i veckan och spara panten som en försäkring. Men en Walkman och flygbiljett till USA, fanns det senare pengar till?  

Det är knappt att vi hinner en avrundning med ” till slut vände det”. Jo tack, det vet vi. Det är så berättelsen alltid slutar. Varför inte fokusera mer på de fantastiska framgångarna istället för att vältra sig i sitt gamla lidande? Räckte inte en podcast och en dokumentär om det i SVT? [”En mammas hemlighet”]
Det blir något ironiskt med att höra om alla dessa motgångar när man vet att personen i fråga nu driver inte bara ett utan två populära Instagramkonto som ständigt växer. Man kan fråga sig om alla dessa dystra återblickar verkligen behövs när Wallin redan tagit fingrarna på pulsen på ett problem som hon nu är i fullt krig mot med sin följarskara. I alla fall här kommer svaren på alla trauman Wallin lyckas klämma in på 67 minuter ifall du vill rätta din bingobricka.

• 1. Duktig flicka-komplex
• 3. Förlossningsdepression
• 4. Cancersjuk mor
• 5. Känslomässig isolering
• 6. Rasism
• 7. Traumatisk uppväxt
• 8. Övergiven av sin fader
• 9. Svek
• 10. Utnyttjad/Övergrepp
• 11. Skuldkänslor
• 12. Skam
• 13. Psykisk ohälsa
• 15. Föräldraskapets utmaningar
• 17. Sociala medier
• 18. Dålig självkänsla
• 19. Inte få synas
• 20. Rädsla att egna barn ska uppleva liknande

Sommarprat har en potential att verkligen inspirera och ge nya perspektiv, men då måste vi komma bort från den här envisa fixeringen vid smärta och sorg. Varför tar man inte tillfället i akt att pusha hennes “du duger som du är!”, och att hemmet inte alltid behöver se ut som en Ellos-katalog? Vi förstår, livet är inte alltid en dans på rosor. Men kanske skulle det vara mer intressant att höra mer om vad som faktiskt fungerar i normförhållandet som mamma i väst. För i all ärlighet kan man inte i detta skede ignorera Wallins framgång som hon skapat med egna händer. 

Jag kan inte låta bli att känna och nu uttrycka en viss bitterhet. Trots att musiken är perfekt somrig mellan historier om cancer och depression så känner jag mellan varje berättelse om en svår barndom eller en mörk period så fanns det en del av mig som tänkte: ”Men titta på dig nu!” Wallin kanske är en av Sveriges just nu mäktigaste “good enough” influenser och jag kan inte fatta varför man med den makten väljer att kasta bort den på sin egna historia som kommer som en pocket 2029 (Killgissar). Är det inte äntligen dags att vi i Sommarprat börjar fokusera mer på var vi är nu och vart vi är på väg, snarare än att ständigt blicka bakåt på de mörka kapitlen i vår historia? För är det något en semestrande vill så är det att må skit och ha en klump i magen innan lunchen hunnit smälta.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist