Hem

Lasse Holms sommarprat är en god frisk fläkt i Sommar i P1. Det är en blandning av humor, värme och framförallt underhållning som får lyssnaren att känna sig både glad och lite inspirerad, men framförallt hoppfull. Holm skiljer sig från mängden genom att inte bara gräva ner sig i livets svårigheter och sorger, utan fokuserar istället på positiva och roliga händelser från sitt liv.

Från berättelser om hans tid i dansbandssvängen till mötet med The Beatles, Lasse målar upp livliga och färgstarka bilder av sina äventyr och upplevelser. Jag känner med närvarande när han beskriver känslan av att kliva in på Nalen på 50-talet och koppla upp sin Hagströmgitarr för första gången​. En glimt av ett ögonblick fyllt av ren passion för musiken.

Holms förmåga att blanda humor med allvar hörs tydligt när han berättar om sin fars möte med en bedragare och de tragiska konsekvenserna det fick. Trots den tunga berättelsen lyckas han balansera pratet med lättsamma och roliga anekdoter, som när han skrev en av sina mest populära låtar genom att besöka en lokal pizzeria och använda menyn som inspiration till texten. Vilken jag fått höra mer en än gång under min barndom på sena kvällar.

Holm avslutar sitt sommarprat med en uppmaning till allsång, vilket känns som en perfekt avslutning på ett program som bjudit på både skratt och musikaliska upplevelser​. Hans förmåga att sprida glädje i sommar och under semestern borde belönas efter avvikandet från gråtkören. Ha en underbart trevlig fortsättning på dig med Lasse Holm – Ciao!

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Alexander Hermanssons sommarprat var verkligen en resa – en resa genom klyschor, självförhärligande och oändliga upprepningar av ”tro på dig själv.” Hermansson, som känt har gjort karriär på att vara våghalsig och underhållande, verkar på fullaste allvar tro att hans ADHD-diagnos och vägran att växa upp är lika inspirerande som upptäckten av eld.

Hans berättelse om att övervinna motgångar är ungefär lika nytt och kittlande som en söndagspromenad i parken. Visst, han har haft det svårt ibland, men vem *** har inte haft det? Att höra honom prata om hur han ”följde sina drömmar” kändes mer som att lyssna på en dålig sådär kommunal motivationsföreläsning än ett genuint sommarprat.

Musikvalet var däremot precis vad jag förväntade mig– en mix av låtar som ska få mig att känna saker, men som snarare fick mig att undra om han bara slumpmässigt valt det som spelas mest på radio eller de som SR hade högst upp i listan av valbar musik.

Sammantaget var Alexander Hermanssons sommarprat en tröttsam uppvisning i självcentrerad storytelling och överdriven positivitet. Om du söker något med djup och originalitet, är detta prat definitivt inte för dig.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Madame C, Krönikör

Det finns sommarprat som man lyssnar på i förbifarten, och det finns sommarprat som stannar
kvar. Sanna Sundqvists sommarprat tillhör definitivt den senare kategorin. Med en röst som
bryter igenom bruset tar hon oss med på en resa som får oss att le och gråta.

Från första meningen, “Hej! Jag heter Sanna Sundqvist. Och ja, det är alltså så här som min röst
låter”, känner vi oss inbjudna att stiga in i hennes värld. Och vilken värld det är! Från
barndomens Käckelbäcksmon, där den gamla skolans kusliga historia väcker minnen av vår egen
barndom, till hennes genuina och ärliga skildring av familjelivet som mamma och dotter.
Relationen till hennes pappa är en central tråd i berättelsen. Sanna beskriver honom med en
ömhet som kontrasterar den smärta och oro hans alkoholism förde med sig. När hon säger,
“Ingen har berättat för mig att pappa är alkoholist”, får vi en inblick i den tysta kamp många
barn går igenom, en kamp som ofta går obemärkt förbi och en livslång sorg.

Sannas karriär som skådespelare är en annan källa till inspiration. Hennes ihärdighet och mod att
söka till scenskolan om och om igen, trots motgångar, är ett levande bevis på att drömmar är
värda att kämpa för. Det påminner oss om att vi aldrig ska ge upp, oavsett hur många hinder vi
möter på vägen. Det är först när Sanna pratar om sitt moderskap som hennes berättelse får ett verkligt lyft. Hon
delar öppet med sig av sina mest sårbara ögonblick, från sonen Charlies för tidiga födsel till
sonen Vides liv med Down syndrom. Hennes reflektioner kring acceptans och ovillkorlig kärlek
är både rörande och kraftfulla, och de påminner oss om den enorma styrkan som finns i kärleken
hos föräldrarna.

Musiken som ackompanjerar hennes berättelse, från Alabama Shakes till Annika Norlin och
Nina Ramsby, förstärker varje känsla och skapar en perfekt match. Även om det inte är musik
som jag själv hade valt fungerar det fint. Sanna avslutas med orden: “Tack för att du satt i trädet och väntade på att jag skulle gå förbi”, en fras som lämnar lyssnaren med en känsla av värme och tacksamhet. Hennes sommarprat är mer
än bara en berättelse; Det är en resa genom livets upp- och nedgångar, fylld av både smärta och
glädje.

Och mitt i allt detta, en scen som etsar sig fast i mitt minne: mötet mellan Sanna, hennes barn
och hennes far, där sonen Charlie överlämnar en teckning till sin morfar. Ett ögonblick så laddat
med känslor att tårarna inte går att hålla tillbaka.
Sanna Sundqvist sommarprat är inte bara en berättelse, det är en upplevelse. Och det är en
upplevelse du inte vill missa.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör

Inte trodde vi att en författare och ”journalist” skulle prata mer om rymden än en astronaut veckan innan? Andrev Walden öppnar dörren på glänt till sin personlighet medans han går ifrån det traditionellt traumatiska, känsloladdade och akt formatet som präglat det moderna Sommar i P1, och det fungerar väldigt bra.

Walden berättar om universums enorma omfattning i breda drag, om hur allt en gång var vätgas och hur det nu finns miljontals galaxer och planeter där det nog borde finnas liv. Han beskriver också hur obetydligt kort tid vi människor faktiskt har existerat på jorden. Även om denna information ofta presenteras via snygga (ibland) PowerPoints och dokumentärer, är det skönt med en påminnelse när vardagens problem trängt bort denna kunskap i hjärnans ”C-disk”. I all denna fakta väver samtidigt Walden skickligt in roliga och personliga anekdoter om sig själv, sin rädsla för mörker, ordning i kaos och såklart en del popmusik. Han pikar mot tidigare prat som tar upp trauman och hur hans producent försökte dra honom mot det förutsägbara och scriptade format, men Walden avfärdar detta och går sin egen väg med ett mäktigt flin bara en Augustpris vinnare har rätt att bära.

Det mest fascinerande i Waldens prat är hans något originella tanke om kometen som slog ner på jorden för 66 miljoner år sedan och utplånade alla dinosaurier. I sin höga hastighet slog kometen hål på atmosfären, och i ögonblicket innan tryckvågen efter nedslaget borde några dinosaurier ha kunnat titta upp mot himlen och se ett svart hål där kometen trängde igenom och därmed för en kort stund kunna blotta en stjärnhimmel. Det är en vacker tanke att stanna vid, sekunderna innan total förintelse.

Det som drar ner pratet är det eviga förenklandet, som om lyssnaren har semesterhjärna och behöver enkla redskap för att förstå de stora sammanhangen som Walden talar om. Han använder barnsliga metoder som hål i papper och sand i handen för att illustrera sina anekdoter och även om jag som lyssnare inte utför dessa små övningar från min solstol kan jag tänka att de som lyssnar inte är medlemmar av Galenskaparnas Trög-Fattar-Förening.

Jag har alltid ansett att Walden, sedan ”Jävla karlar”, är en av Sveriges bästa nya författare. Dock har jag ofta upplevt att han saknar all typ av karisma i live media. Trots det står jag fast vid att han är en berättare av rang, en lurig jäkel som briljerar när han ohämmat får referera till sina egna spaningar och vassa pikar. Jag anar ett mästerverk likt ett svart hål i atmosfären som väntar. Hoppas bara att detta litterära verk inte orsakar total utplåning.

Tack Walden, du skiljer dig från mängden i årets Sommar i P1.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

När jag lyssnar på Ulf Karl Olov Nilsson, även nu känd som UKON, sänker sig en särskild känsla av djup och eftertanke, inte ett prat som passar mitt på dygnets ljusaste timme utan mer när solen passerat horisonten och sommarkvällen fortfarande ligger varm. Ukon berättar och läser dikter med en sådan mullrande och djup röst är en upplevelse för den svenska publiken som spontant känns diktfattig över lag. Jag uppskattar verkligen den tonen och hur den låter oss lyssnare luras in i strof och tanke.

UKON:s berättelser är som små fönster in i hans liv, fyllda med både humor och allvar. Hans första minne, där en julaftonslek går fel, är en passande illustration av hur han använder personliga anekdoter för att skapa en koppling till oss som lyssnar. Det är inte bara en rolig historia utan också en reflektion över minnet och identitetens natur, något som styr pratet.

Han delar även mer obehagliga och tankeväckande upplevelser, som när en främmande man påtänd och hotfull steker ägg i familjens kök mitt i natten . Denna berättelse är en djupdykning i det mänskliga psyket och samhällets förändringar över tid. UKON reflekterar över hur vi har blivit alltmer misstänksamma och beroende av externa kontrollmekanismer, vilket speglar en oroande trend som vi alla känner av i den moderna världen. Han tar oss med på en resa genom både ljusa och mörka tider, alltid med en känsla av nyfikenhet och medkänsla.

Sammantaget är UKON:s framträdanden en värdefull möjlighet för svenska folket att uppleva poesi på ett sätt som är intimt. Trots detta tycker jag att hans framträdanden ibland kan kännas något fragmenterade och svåra att följa för dem som inte är vana vid hans stil. Det är en konstform som kräver engagemang från publiken, vilket kanske inte alltid är lättillgängligt för alla.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Sigge Eklund, vår mullvad som äntligen står i båset. En duktig kritiker av vad Sommar i P1 har blivit, nu får han äntligen chansen att sommarprata. Det är för första gången önskar jag att sjörapporten ska skynda på så att hans program kan börja. Vad ska han göra? Ska han spränga Sommar inifrån, lönnmörda Bibbi Rödö en gång för alla, eller revolutionera formatet? Tiden är inne.

Skickligt nog möts vi inte direkt av Sigges röst utan av Lena Endres, har jag på rätt kanal? Hon berättar om den unge Sigge och sätter tonen för programmet. Det handlar om ett öppet sår, inte ett trauma, om vad som hände mellan hans farfar Bengt och den store Ingmar Bergman. Fejden, alla aspekter av en infekterad konflikt, ett sår mellan två människor som bara en utomstående betraktare kan beskriva utan att ta parti. Låt, Sigge tar över med den där rösten han brukar ha i podden, den när man vet att det är genomtänkt.

Sigge beskriver scener med sina patenterade breda penseldrag och lägger stor vikt vid detaljer som förankrar honom och oss som lyssnare i olika punkter av tidslinjen. Mellan hans drivande röst och historien som utvecklas, ackompanjeras berättelsen av en salig blandning musik – högt och lågt, svårt och lätt. Berättandet är med Sommar i P1:s vanliga, låga sorgsna ton, men denna gång utan narcissism. Det handlar om Sigge, men han tar en typ av genväg för att kunna berätta storyn utan att själv behöva stå i centrum. Sigge påvisar ännu en gång att han är en mästare på att förtälja historier. Han lyckas följa det utstakade formatet utan att söka tröst eller medlidande hos lyssnaren. Det är en bra historia men förklädd i Sommar i P1:s tunga, sorgsna mantel.

Jag upplever dock en viss förvirring av musiken och en lätt besvikelse över att det BARA blev ett skickligt prat och inte den förväntade slakten. Jag som suktat efter ett lustmord i flabb och grav. Ett prat som skulle förklara varför Bibbi inte låtit Sigge prata tidigare. Är det helt enkelt så att han blivit kuvad, eller bevisar Sigge att han står långt över Rödö och lyckas leverera över förväntan via hennes egna tydliga format när vi andra satt och väntade på den kniv som vässats i sju år som med kraft skulle för en gång spräcka bubblan och slänga ner det gråtande formatet i Domedagsberget heta lava.

Det blev inte så. Det blev bättre. Ibland lönar det sig att vara den större människan. Tack, Sigge.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Men berätta gärna också för mig om någon kul anekdot efter ett liv bland hemligheter och stora personligheter”.

Carl Bildt är en politisk veteran med decennier av erfarenhet på den internationella arenan, och hans sommarprat återspeglar detta med både djup och allvar. Med samma skarpa blick som han använde för att analysera geopolitiska skiftningar, tar han lyssnarna med på en resa genom historiska anekdoter, personliga minnen och reflektioner kring samtidens utmaningar med sin dialekt och ton.

Bildt inleder sitt sommarprat med en berättelse om en gammal resväska i den svenska ambassaden i Washington, som symboliskt visar hur vissa hemligheter och historier förblir dolda tills någon beslutar sig för att avslöja dem. Bildt reflekterar över sin tid som statsminister och sina uppdrag som EU-medlare under Balkankriget, där hans minnen från ett sönderbombat Sarajevo ger en rå och gripande bild av krigets verklighet. Bildt drar paralleller mellan då och nu, och varnar för att de hot och faror som världen står inför idag kan leda oss tillbaka till en lika mörk period som den han själv bevittnade.

Bildts retorik är som vant både informativ och personlig, vilket skapar en känsla för mig av att lyssna till en vis gammal vän som delar sina livserfarenheter. När Bildt återvänder till Bosnien och reflekterar över den långa och svåra vägen till fred. Han beskriver hur möten med återvändande flyktingar, och synen av människor som lever sina liv i det som en gång var krigszoner, ger honom hopp och en påminnelse om varför fredsarbetet är så viktigt.

Bildt avslutar med en varning och en uppmaning: att världen inte kan ta freden för given och att vi alla har ett ansvar att arbeta för att bevara den. Bildts sommarprat är som förväntat en intelligent och tankeväckande analys av både dåtid och nutid. Det är en påminnelse om att ledarskap handlar om mer än bara politiska beslut, det handlar om att förstå och lära av historien för att forma en bättre framtid. Dock känner jag att Bildt lite missar med glimten i blicken, det där somriga tre enheter in anekdoten som ändå plockar en bort från den seriösa världsbilden. Och spela för fan inte Lotta Engberg efter att ha varnat oss om krig.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Johanna Nordströms sommarprat utmärker sig genom en imponerande leverans och en fängslande ton som stockar sig i halsen. Hennes berättarkonst är stark, långa tysta pauser, en bräcklig flickig röst som fängslar lyssnarna. Jag har aldrig fått så många ögon med tårar i mina DM:s med texten, ”Du måste lyssna”. Tonen är både känslosam och perfekt för sommar i P1 formatet, för perfekt. Hur mycket substans finns egentligen i det hon berättar? Är det verkligen så gripande att lyssna på, eller är det bara hennes förmåga att leverera som gör det intressant? För när man börjar gräva djupare i innehållet, uppstår flera frågor som ifrågasätter den verkliga meningen och värdet av denna berättelse.

En central del av Nordströms sommarprat handlar om sorgen över den bror hon aldrig träffat. Här uppstår frågan: är det verkligen rimligt att gråta över någon man aldrig känt? Är denna sorg genuin, eller är den påverkad av familjens berättelser och förväntningar? Det är svårt att avgöra om känslorna som förmedlas är autentiska eller om de är ett resultat av upprepade berättelser och kollektivt minne. Men det är inte familjens minne som förmedlas i Sommar, det är Nordströms.

Vidare, vad försöker Nordström egentligen förmedla med sitt prat? Är det en djupdykning i mänskliga känslor, eller blir det mer av en ytlig presentation av händelser utan något verkligt fundament? När man skalar bort den välpolerade produktionen, framstår pratet som ett konstgjort luftslott, en smärta som ska blottas hos en av Sveriges kanske just nu kanske mäktigaste media kvinnor.

En annan fråga som väcks är huruvida sommarpratet faktiskt erbjuder något nytt eller insiktsfullt. Vi som lyssnar för att få en djupare förståelse för livet och mänskliga relationer, kan det kännas som att Nordströms berättelse svävar ovanför ytan utan att landa i någon verklig resonans. Jämför denna sorg med människor som har förlorat någon nära, deras sorg är ofta konkret och påtaglig, baserad på verkliga minnen och delade upplevelser. Kan Nordströms berättelse, som är baserad på en förlust hon själv aldrig upplevt direkt, verkligen hjälpa någon i deras sorgeprocess, eller riskerar den att trivialiseras? Det skapar en känsla av avstånd snarare än närhet, eftersom jag som lyssnare inte kan relatera till en sorg som är mer abstrakt än verklig. Hjälper hennes berättelse att normalisera och bearbeta sorg, eller blir sorgen en mantel att bära för resten av livet med frågan – ”vad skulle kunna ha varit?”

I slutändan lyckas ändå Nordström skapa ett sommarprat att minnas i form av leverans, även om den öppna sorgen ska så enkelt torgföras som underhållning. Varför detta är valet av ämne hos en kvinna som i flera års tid alltid legat rätt i tiden med fingret på pulsen i det moderna samhället och blivit en av de stora inom svensk underhållning och media är för mig den största frågan. Är detta bara ett bidrag till det egna varumärket eller är det bara så enkelt att det skulle berättas, här och nu i Sommar för att sorgen sedan ska kunna falla av som den mantel hon burit nu när den delas av det tårögda och berörda svenskafolket. Nordström har lyckats, det är en välframförd berättelse men som för mig tyvärr, inte når hela vägen fram.

---

Betyg sommarprat:

Musikval:

Bästa musikval:

---

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist