Hem

Helt ärligt läste jag mest Tågdrömmar eftersom filmatiseringen verkar ha blivit någon sorts nedtystad succé på Netflix och jag började fundera på om den skulle fungera som present till en vän.

Vi möter Robert Grainier, en föräldralös pojke som vi får följa genom livet som rallare, skogshuggare, make, far och till slut något av en eremitfigur. Utan att egentligen veta vad boken handlade om trodde jag först att berättelsen mest skulle kretsa kring järnvägen och skogsarbetet. Och visst finns det där, Denis Johnson är väldigt bra på att få fram känslan av ett äldre, nykläckt Amerika där människor bokstavligen försörjer sig på att lösa problem åt andra människor. Men är siffrorna på sidorna ökar går boken desto mer undan från att vara en rak berättelse. Den stora branden där Grainier förlorar både sin fru och sin dotter blir som ett svart hål i romanen. Är det verkligen hennes ande han möter senare? Lever dottern fortfarande någonstans där ute? Johnson låter många av frågorna ligga kvar utan att riktigt bry sig om att ge svar. Här någonstans inser jag poängen.

Att läsa Tågdrömmar ska göras som en bok där själva tomheten är berättelsens kärna. Robert Grainier är ingen hjälte i vanlig mening. Han förändrar inget, bygger inget bestående, räddar ingen. Han bara fortsätter leva medan världen omkring honom långsamt byter skepnad. Han blir som en symbol av den sista människan kvar från ett äldre Amerika innan moderniteten och industrialiseringen rullar in. Det förklarar också varför så mycket i romanen känns lösryckt. Händelser med enorm laddning bara händer och försvinner igen utan att följas up. Boken öppnar som en brutal western med misshandel och stark spänning, men istället för att trappa upp allt dalar berättelsen sakta ner i något mer dimmigt och ensamt. Lite som när en HBO serie öppnar stenhårt för att sedan mest handla om stämning och människor som stirrar ut genom fönster i tio avsnitt. (Looking at you deadwood)

Jag ryggade tillbaka av alla dessa gamla män som plötsligt börjar anförtro Grainier sina mörkaste synder som våldtäkter, pedofili och tidelag. Det känns först slumpmässigt men ju mer jag tänker på det desto mer framstår Grainier som någon sorts passiv mottagare för synd och skuld. Inte för att han är särskilt klok eller gudfruktig, utan snarare för att han är tyst. Han dömer ingen och helt ärligt, reagerar knappt. Folk verkar projicera sina synder på honom just eftersom han mest står där och tar emot. Vilket känns konstigt då han annars i sitt sätt att leva och resonera verkar vara en man av hög moral.

Därför lämnar jag boken med en märklig tomhet snarare än stark förälskelse. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tycker om den. Den är långt ifrån berättelsen jag trodde att jag skulle få och kanske är det inte heller den berättelse den själv först utlovar. Men samtidigt finns något i den där känslan av under så få sidor uppleva ett liv som passerar. Ett Amerika som håller på att försvinna utan att Grainier riktigt märker det medan det händer.

---

Tågdrömmar Av Denis Johnson
Bokförlaget Faethon
ISBN: 9789189943902
Antal sidor: 95

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Att läsa en samlad utgåva av Sonja Åkesson visade sig vara något helt annat än att stöta på enstaka dikter här och där. Tidigare har jag mest haft en sporadisk relation till Åkesson, genom texter som ”Självbiografi” och den lekfullt trotsiga ”Jag ska bli sjuksyster jag, tralala”. De har stått som isolerade nedslag och skickats mellan vänner. Här, i den här hundraårsvolymen, framträder i stället ett helt författarskap, en hel kropp.

Är det hit vi riktar tackbrevet med en parfympuff till samlingens stora förtjänst? Den visar rörelsen. Från det tidiga, ibland mer tillkrånglade och språkligt åldrade, mot det senare öppnare, vassare och friare. Mot slutet blir tonen både mer samtida och mer pilsk, med en humor som biter och en beskrivning av lust/icke lust.

En dikt som tidigt dröjer sig kvar från Situationer – finrumskonst, ”skogsmotiv”:

vem ropar?
storfuran reser sig stum
och tjärnen sover.
Konungen, nära, på milda klövar
bär endast en vilande vind
i sin krona

Jag upplever en stillhet som slår över i oro. Naturen är inte idyllisk utan avvaktande, stängd. Rösten som frågar får inget svar. Det är en enkel dikt, men den rymmer en sorts avvisande tystnad som känns kroppslig samtidigt som naturen står kvar i sin rymd.

I ”husfrid” förskjuts perspektivet till det vardagliga:

vårkväll
Den första vårdagen
kom det ingen post
och ingen hörde av sig på hela dagen.

till middagsfärsen skalade jag lök:
ögonlocken skavdes och flånades

Åkesson tar här det triviala och låter det skava. En utebliven hälsning, en middag som ska lagas, kroppen som reagerar. Det är inte stora gester, men något i ensamheten och upprepningen gör att det bränner till. Vardagen blir inte förskönad, men heller inte förminskad till eländet.

Det är förstås svårt att försöka fånga ett helt författarskap i en recension genom några få nedslag ur elva böcker. Men det är i det lilla som helheten börjar tala. Åkesson tyck återkomma ständigt till de ögonblicken som annars bara passerar. Det som i livet reduceras till transportsträckor mellan A och B blir i hennes texter till något som stannar upp och får tyngd till egen reflektion.

Ett senare exempel, “Jag stirrar…”:

Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla svart hål?
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla förbannat svart hål?
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket då svart hål?
Jag stirrar in i det svarta
hålet.

En irritation som hela tiden balanserar på gränsen till det komiska. Upprepningen nöter ner uttrycket som om dikten själv tröttnar på sin egen bild (orkar inte ens skriva ”på skansen”). Det svarta hålet låter sig inte fångas. Det kan lika gärna vara något handfast som att stå och stirra ner i diskhon, som något mer svårgripbart, likt en oro som öppnar sig mot både nuet och det som väntar. Bilden glider, vägrar stanna. Och i den rörelsen uppstår ett slags språkligt motstånd, där det inte längre är tydligt om det är världen som inte går att förklara eller om det är orden som inte räcker till?

I min avslutande research är det lätt att ana en återkommande friktion mellan vad Åkesson skriver och hur hon blir läst. Texterna tycks hela tiden glida undan entydiga tolkningar. När hon närmar sig det existentiella uppfattas hon som samhällskommenterande och när hon skriver konkret blir hon plötsligt en förnyare av realismen. Det är som om hennes diktning ständigt hamnar snett i andras kategorier.

Det jag upplever under den så kallade rörligheten av elva volymer finns en fast kärna. Klassperspektivet och den feministiska skärpan är inte tillägg utan en utgångspunkt. Erfarenheten av ett liv som kunde ha stannat vid det givna som hemmafru ger en nerv i språket. Det ger Åkesson en ton med precision. Kanske är det just därför dikterna fortfarande känns så levande hundra år senare. De lever i samtiden och kommer att växlar mellan att stöta bort och dra in, allt beror på mottagaren.

---

Dikter Av Sonja Åkesson
Norstedts
ISBN: 9789113146614
Antal sidor: 561

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Jag gick in i Our Evenings utan någon egentlig relation till författarskapet. Det här var min första Hollinghurst och kanske märks det. För det här blev inte den där självklara litterära förälskelsen som många tycks uppleva. Snarare tvärtom.

Romanen följer Dave Win, som trettonåring får ett stipendium till en exklusiv internatskola, där han plötsligt rör sig i kretsar som egentligen inte är tänkta för honom. Där möter han både välvilja och en ganska rå social grymhet, inte minst genom klasskamraten Giles Hadlow och hans familj, som på sitt sätt försöker forma Dave till något mer passande än sin egen son. Berättelsen rör sig sedan vidare genom Daves liv. Från känslan av att vara felplacerad i en vit överklassmiljö, till att upptäcka queer kultur och sina första relationer. Vidare till ett liv som skådespelare,, ofta mer lovande än erkänd och till sist ett stillsammare, senare liv i London där kärleken till slut ändå hittar fram.

I ett försök att lära mig det moderna formatet lyssnade jag igenom boken nästan en timme varannan dag och ändå tog det en månad att komma i mål. Skam den som ger sig! Jag gav mig verkligen inte. Men det var motigt. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att det skulle kännas som ett projekt snarare än en läsupplevelse.

Kanske är det orättvist att döma en författare som Alan Hollinghurst utifrån en ljudbok. När jag synar andras betyg och erfarenheter verkar hans prosa vara något man ska vila i. Att läsa långsamt, låta meningarna veckla ut sig. Här blev det istället något jag försökte hålla fast vid medan det gled förbi. Tankarna vandrade. Jag spolade tillbaka och försökte att inte tappa tråden igen.

Det finns absolut kvaliteter här. En känsla för miljö och för sociala nyanser. Det är ett fräscht sätt han beskriver det som ligger mellan människor. Men för mig blev det märkligt distanserat. Jag kom aldrig riktigt in under skinnet för att förstå Dave, Jag blev mer en bevakare av skeendet i berättelsen och karaktärerna Det är väl där problemet ligger. Jag förstår att det här är skickligt, till och med imponerande? Men jag känner det inte.

Tipset kom från Jordan Nort via podcasten ”i sexted my boss” och jag är glad att jag tog mig an något som inte känns helt i linje med mina favoriter. Ibland måste man testa sådant som inte är skrivet för en själv i ett format man inte än vant sig vid.

---

Our Evenings av Alan Hollinghurst
Random House Trade
ISBN: 9780593243084
Antal timmar:16 och 30 minuter

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Har du någonsin känt det där suget i munnen? När saliven börjar flöda redan innan du slänger in en sur karamell? Jag har precis avslutat Lukas Moodyssons senaste roman Rebellerna och upplevt exakt samma känsla.

Året är 1968. Vi får följa huvudpersonen Monica, som har tröttnat på vardagens tristess och innehållslösa ekorrhjul. Hon träffar Torbjörn, blir förälskad och han tar med henne till Rebellerna, en utbrytargrupp av KFML som lever sektliknande i så kallade “celler” och följer läran av Mao. Rebeller består av medel och överklass ungar som inväntar proletariatets resning. Det som börjar som en kittlande gemenskap likt ett sommarkollo, spårar snart ur. Monica klättrar i hierarkierna och övertygelsen förskjuts från idé till något betydligt mer hänsynslöst.

Boken är skriven som en autofiktiv skildring av en äldre Monica som ser tillbaka på denna tid med klarare, krispiga ögon. En avhoppare från Rebellerna, som i praktiken bara existerade under ett år. Enligt mig träffar Moodysson rätt på tre punkter. För det första i hur han tidigt väcker intresse för Rebellerna genom att mytologisera och portionera ut verkligheten snarare än att servera hela sanningen på en gång. För det andra i skildringen av Monicas resa, hur hon utvecklas från nyfiken novis till något som närmast liknar en ideologisk rovdjurshona. För det tredje, smärtan. Den råa, nästan självspäkande brutaliteten, riktad både mot andra och det egna jaget som helt ärligt gör läsningen alltmer svårsmält ju närmare slutet man kommer. Här blottläggs människans grymhet, förklädd i ideologiska högtidskläder men i grunden något betydligt mer primitivt och naket.

Det enda som skaver är att boken utlovar kärlek och uppror. Upproret klingar högt och rent, helt i ton med den angivna stämgaffeln. Kärleken däremot hamnar i bakgrunden, ofta skildrad som något stelt, nästan protokollfört snarare än upplevt. Texten lindar inte riktigt in hjärtat i någon sidenfilt, men frågan är om den ens behövs?

Rebellerna är en bok jag kommer att minnas och återvända till i samtal framöver. Det är ingen berättelse som bara passerar och löses upp i glömska. Samtidigt saknas den där sista, svårfångade gnistan, det personliga stinget som hade kunnat göra helheten fulländad och förtjänat det absolut högsta betyget.

Nu ska jag sätta mig i gräset, låta saliven komma och äta salta chips, utan Maos lilla röda.

---

Rebellerna av Lukas Moodysson
Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146244042
Antal sidor: 264

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ibland behöver jag en mellanbok. Något tunt, något snabbt, gärna nytt! Något som inte kräver att jag behöver bygga om hela mitt inre arkiv. Call for the Dead kvalade in på alla dessa kriterier. En liten pocket i handen, en gåva från en kollega som börjat döstäda och tydligen kände att George Smiley kunde få ett nytt hem.

Call for the Dead av John le Carré är första mötet med George Smiley, (ni anar vart det barkar). En tjänsteman mer än en hjälte. En man som rör sig i korridorer, samtal och misstankar snarare än i action. Det börjar med ett förhör som i efterhand visar sig få konsekvenser. En man dör, MILDCHOCK. Ett Självmord, sägs det. Smiley är inte övertygad.

Upplägget är klassiskt och har berättats en miljon gånger i olika format. Ett dödsfall som inte riktigt stämmer. Ett nät av kontakter. En långsam rörelse mot något som ska likna en sanning. Dock är Carré kittlande i det lågmälda. Inga explosioner. Inga stora gester. Bara misstankar som flyttas runt mellan människor, men det tar aldrig riktigt fart.
Det är kompetent. Det är stundtals intressant. Framför allt i hur Smiley fungerar som figur. Trött. Diskret. Nästan anonymt. Är det en beige trenchcoat?

Det är ett embryo. Carré verkar inte ännu riktigt bestämt sig för vad han vill göra med sin värld eller sin huvudperson. Det är del ett absolut men Intrigen är tunn. Spänningen uteblir. Och när det väl knyts ihop är det mer ett konstaterande än en upplevelse.Det är inget som stör. Men det är heller inget som fastnar.

Som egen filler fungerar den. Som startpunkt för något större kanske den är nödvändig. Men den säljer inte resten av serien.

---

Call for the Dead av John Le Carré
Penguin Books Ltd
ISBN: 9780141198286
Antal sidor: 160

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Nu ska jag berätta för er vad en femma är. Jag började läsa Perfection på mobilen av praktiska skäl och blev helt fast. Skärmtiden ökade med fyra timmar den dagen. Mitt i läsningen beställde jag en fysisk kopia som snabbt landade i brevlådan och fick mig att börja om. Min närvaro på nätet sjönk märkbart. Grannar knackade nästan på och undrade om jag levde, notera nästan. Jag tänkte låta boken vila för att skriva en recension men när jag bläddrade i den började jag läsa igen. Resultatet blev att jag under cirka tio dagar läste den tre gånger från början till slut.

Perfection av Vincenzo Latronico är en briljant satirisk kortroman om missnöjda millennials undrar om det är lyckliga när de lever det perfekta livet efter algoritmens alla pekpinnar. Vi rör oss mellan det som varit det som pågår och det som väntar. Anna och Tom lever den moderna drömmen i Berlin. IT jobb, en bohemiskt perfekt lägenhet som gör sig väl på Instagram och som bnb, rätt sorts vänner, rätt restauranger och ett öppet sexliv där tanken ofta lockar mer än upplevelsen. Det finns en föreställning om hur man ska leva modernt hur friheten ska se ut och Anna och Tom följer den nästan plikttroget.

Staden finns där som fond och motor. Berlin är inte bara en plats utan ett pågående projekt med något att konsumera och spegla sig i. Dagarna fylls av arbete framför skärmar, kvällarna av barer, gallerier och promenader genom kvarter bland jämlikar. Allt flyter in i ett oändligt flöde där ytan är central och där känslan av att ständigt vara ny aktuell uppdaterad blir ett krav. Latronico låter mig se sprickorna som växer. Fasaden gentemot andra de som väljer barn, återvänder hem eller stadgar sig. Relationerna dör men algoritmen ger Anna och Tom en känsla av att de är delaktiga i vännernas liv, men under ytan krackelerar något i Anna och Toms medvetande. Bilderna är perfekta men är de det?

Romanen fungerar som en obehagligt träffsäker satirisk smocka. Det moderna livet som algoritmerna lärt oss att leva maximalt och rätt visar sig vara lika tomt och trevande som det mer traditionella Svenssonlivet bara med andra filter. Liksom många i sin generation är Anna och Tom beroende av sociala medier och söker mening i sina egna representationer. Den där kicken av ett lyckat inlägg den rastlösa impulsen att uppdatera antalet likes, att kontrollera, att mäta sitt värde i reaktioner blir en del av deras existens.

Det finns något bekant kusligt i hur vardagen skildras. Det är ett liv som rymmer skönhet och njutning i form av små ritualer. Att koppla ned ta en drink, bläddra i en The New York Times tidning, kura ihop sig i soffan medan kylan hålls utanför. Men även dessa ögonblick känns inramade som scener att dokumentera och checka av snarare än att uppleva.

Det här är i grunden en berättelse om två människor som lever nästan hela sina liv efter den moderna drömmen och om vad det gör med deras blick på sig själva och världen. De skapar optimerar men vad återstår när allt reduceras till bilder som inte känns äkta? Tid som rinner iväg medan reels visar katastrofer, influensers dansar och något lottar ut en vattenflaska.

Perfection pekar inte ut en väg framåt. I stället lämnar den efter sig en gnagande känsla, en existentiell oro som dröjer kvar. Vad händer när ytan inte besiktas av någon? När det egna nuet förändras och blir främmande. För vad är egentligen det perfekta livet när främlingar inte överöser oss med likes?

---

Perfection av Vincenzo Latronico
Fitzcarraldo Editions
ISBN: 9781804271049
Antal sidor: 120

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Det är nästan lite olyckligt att Den lyckligaste leken av Björn Wiman landar i våra händer just den vårvinter som tycks ha gett Sverige mer snö än på mycket länge, samtidigt som boken talar om skidåkningen som något på väg att försvinna. Boken rör sig i två spår. Det ena är det som omslaget och copyn utlovar. En berättelse om en far och en son som genom skidåkningen finner ett sätt att närma sig varandra. Det andra är en mer välbekant journalistisk essä där samtidens stora frågor pressas in med bestämd hand. Alltför ofta är det tyvärr den senare som tränger undan den förra.

Kärnan i boken är relationen mellan Wiman och hans far Berra. En man från rekordårens Sverige. Praktisk. Tyst. Inte särskilt bra på känslor. Däremot en jävel på att åka skidor. Efter skilsmässan blir backen deras gemensamma plats. De åker i Sverige. De åker i Alperna. Pappan ropar i svängarna och sonen försöker hänga med. Jag knyter an hårt till den upplevelsen och minnena är konkreta. Man kan nästan känna hur snön skriker mot stålkanten. Tystnaden när liften långsamt drar en uppför. Kroppen minns rytmen.

Men i bygget av denna grund börjar texten svänga ut i längre resonemang. Klassresor. Kulturhistoria. Klimatångest. Skidåkningens idéhistoria. Allt detta är ämnen som säkert förtjänar en plats, men här känns de ofta inklämda för de dumma läsarna. Som om berättelsen om Berra inte riktigt anses räcka. Som om varje personlig erfarenhet måste förses med en tydlig samtidsdiagnos för att vara giltig.

Boken tappar fart. Det känns ovallat. Varje gång man börjar komma nära relationen mellan far och son dyker ännu ett resonemang upp. Global uppvärmning. Samhällsanalys. Den alpina livsstilens symbolik. Pekpinnar levererade med en välbekant kulturredaktionell säkerhet. Det är svårt att inte känna att historien om Berra förtjänar bättre än att bli transportsträcka mellan olika ideologier som ska ner i halsen.

Det är synd eftersom materialet faktiskt är starkt och nog resonerar fint med den vanliga svenska medelklassen. När Wiman skriver om barndomen eller om hur kroppen minns en sväng utför en pist finns en närvaro i texten. Man kommer att känna igen sig även om man aldrig satt sin fot i en slalombacke. Den delen av boken hade kunnat stå på egna ben. Den hade kunnat bli en stillsam bok om minnen. Om hur relationer ibland byggs i rörelse snarare än i samtal. I stället blir Den lyckligaste leken för mig något av en kompromiss. En varm berättelse som hela tiden avbryts av förklaringar. Kan jag inte i notiserna om tredje världskriget få vila i Wimans minne utan att behöva dras tillbaka till den pissiga samtida världen runt omkring.

Det är inte en dålig bok. Den är stundtals fin. Den är dessutom välskriven på det där prydliga sättet man förväntar sig av en kulturchef. Men den hade blivit bättre om den litat mer på sin egen historia. Det räcker faktiskt med en far. En son. En backe. Snö som yr i svängarna.

Allt behöver inte vara ett avsnitt av Carina Bergfeldt fast i alpin miljö.

---

Den lyckligaste leken
av Björn Wiman
Norstedts
ISBN: 9789113135205
Antal sidor: 239

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Ibland ifrågasätter jag varför jag gör det här.

Den här gången gäller det ett second hand-fynd, Längtans fågel av Anna Halling från 1984 (nytryck 2013). En diktsamling som knappt verkar ha lämnat några spår efter sig. Den penetrerade helt enkelt inte bruset, den tycks aldrig ens ha nått recensenterna på någon lokal blaska och inte heller nätets annars så generösa hagel av åsikter. Så varför ska just jag gå in med skalpellen och börja rota?

Det första som slår mig är hur ojämn samlingen är, inte nödvändigtvis i kvalitet utan i stilism. Dikterna pendlar mellan korta, mer abstrakta stycken med pauser, andrum som tvärt bryts av längre utlägg som ofta landar i ganska trötta bilder. Det ger en känsla av att rösten hela tiden söker sin form utan att riktigt hitta den.

Det finns heller ingen tydlig röd tråd som driver läsningen mot någon slutsats. Däremot återkommer vissa bilder som nödlösningar, händer, vaser och krukor. Symboliken snuddar vid något intressant, men utvecklas sällan till något som bär samlingen mer än en dikt på egen hand.

För mig landar Längtans fågel därför någonstans i det godkända men inte mer. Jag skulle inte rekommendera den, varken som byggsten i sitt kulturella kapital eller som en upptäckt inom en smal lyriktradition. Snarare ännu en brick in the wall.

---

Längtans fågel: dikter av Anna Halling
JFS Jan Sällström
ISBN: 9789163720246
Antal sidor: 142

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Den här tunna boken kom till mig i ett blått kuvert, omsorgsfullt inlindad i sidor från NSD och Kuriren. Min morfar skickar med jämna mellanrum ner delar av sin samling, sådant han tycker att jag borde läsa. En månad på landet var en av dem. En väldigt tunn volym för att komma från denna mans bibliotek.

Boken handlar om Tom Birkin som anländer till Oxgodby med första världskriget i kroppen och ett havererat äktenskap bakom sig. Han blir anställd att frilägga en medeltida muralmålning i byns kyrka. Det är ett arbete som kräver tålamod, precision och varsamhet. Ord som även sammanfattar Carrs text. Lager för lager återställs både målningen och Birkin själv fram.

Miljön i Yorkshire är inte sådär brittiskt romantiserad men omsorgsfullt beskriven. Landskapet, ljuset, dagarnas upprepning, kyrkorummet där han både bor och arbetar. Allt detta skapar en meditativ rytm. Kriget som skuggar Birkin med hjärnspöken, äktenskapets sprickor likaså, men det är i stillheten romanen gör att den passar perfekt till ljudet av snön som smälter utanför. Det är inte dramat som driver berättelsen, utan återhämtningen.

För att vara så kort rymmer den mycket. Trauma, skuld och en försiktig framtidstro får plats i detta begränsade sidantal. Muralmålningen som föreställer den Yttersta Domen på kyrkväggen fungerar som en spegel av Birkins inre men Carr håller symboliken nära texten utan att mosa den i ansiktet på mig som läsare.

Den är mild, vacker och välkomponerad, men den stannar vid att vara en stilla upplevelse. Jag beundrar den mer än jag drabbas av den. Det blir en paus från bruset snarare än en omvälvning. Kanske är det också därför den passade så bra att få i ett blått kuvert, skyddad av gamla tidningspapper. En bok som inte kräver scenens strålkastare utan snarare en lugn eftermiddag. En varsam resa genom en sommar och en sargad själ.

---

En månad på landet av J L Carr
Modernista
ISBN: 9789180230292
Antal sidor: 122

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist