Hem

Tone Schunnesson har för mig varit en av de kulturprofiler som lyckas få samtiden att kännas både smutsigare och mer levande än den egentligen är. Med sin tredje roman Ultravåld ställer jag mig frågan: lever hon upp till de närmast orimliga förväntningar som byggts upp kring romanen under denna ganska långa väntetid?

I den epok Schunnesson skulle kunna doktorera i, slutet av 1990-talet, lever syskonen Jarl och Eddie, uppväxta i ett förfallet slott i Skåne där friherrestatus och ekonomisk verklighet sedan länge slutat gå hand i hand. När fadern försvinner och modern Monica alltmer tappar greppet om tillvaron lämnas barnen att själva navigera genom ett landskap av försummelse, besattheter och ömsesidigt beroende.

När det kommer till upplevelsen av Ultravåld i sina 440 sidor är det inte brutaliteten som etsar sig kvar. Svensk litteratur är sedan länge bekväm med mörker, trauma och familjer i upplösning. Det som känns rätt i vedboden, eller slottet kanske passar bättre här, är istället hur genuin romanen är. Schunnesson skriver med ett kapitalistiskt svart bälte i materiella ting, vilket gör att varje miljö, varje konsumtionsobjekt och varje kulturell referens får betydelse. Hon besitter en närmast manisk materialkännedom och låter den breda ut sig över sidorna. Ibland som ren oblygsam flex, ibland som ett sätt att förankra karaktärerna i en verklighet där smak, status och begär är identitet.

De partier som skaver för skrivande är de där romanen känns märkligt ojämn. Vissa stycken glöder av Schunnessons säregna ton och uttryck, medan andra känns tillrättalagda. Jag anar oråd om en alltför nitisk redaktör varit framme och putsat bort delar av personat som gör Schunnesson till den hon är. Det är aldrig riktigt uselt, men man anar ibland en kamp mellan den vilda rösten och den färdiga produkten.

Men i min mening är boken vad vi förväntade oss. Schunnesson porträtterar den dysfunktionella familjens långsamma undergång på ett sätt som känns tillräckligt nära verkligheten och tillräckligt tillgjort för fiktionens dragningskraft. Relationerna mellan Jarl och Eddie är obehagliga, ömma och ibland hysteriska. Jag har faktiskt inte läst något liknande på svenska där genrer och banaliteter blandas på detta moderna, ursäktslösa sätt.

Frågan vi utanför recensionen ändå måste ställa oss är förstås om detta är årets bok. Är det här en Augustprisvinnare?

Jag tror tyvärr inte det.

Inte för att romanen saknar litterära kvaliteter eller missar sin tilltänkta målgrupp. Men Augustjuryn brukar gärna belöna böcker som känns utmanande på ett sätt som ändå går att kommersiellt omfamna. Ultravåld är något annat. Den är skitig, kompromisslös och stundtals för kåt på sig själv och sina gränsöverskridanden. Internationellt hade den varit en del av mängden av gränstänjande kultur, men är den svenska litterära offentligheten rätt plats för denna utmanare? Frågan är om Augustjuryn är redo att servera orgasmer av fisting till den breda massan av svenska folket. Det återstår att se.

Men oavsett priser är Ultravåld en roman som kommer att diskuteras. Älskas av sin målgrupp, brännas av sina kritiker. Den är underhållande, obehaglig, smart och alldeles, alldeles egen.

Ultravåld Av Tone Schunnesson
Norstedts
ISBN: 9789113132242
Antal sidor: 440

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Om man nu ska läsa Jonas Karlsson får man också vara beredd på att få Jonas Karlsson. Inte en vild, nyuppfunnen version. Inte Jonas Karlsson på dåligt humör eller efter en livskris. Nej, här serveras han i sin rena koncentrerade originaltappning.

Ditt nya stjärntecken är en novellsamling där kvaliteten, idéerna och fnissen går lite upp och ner, men där man hela tiden känner igen avsändaren. Det är märkliga infall som smyger in i vardagen, människor som hakar upp sig på något obetydligt tills det plötsligt blivit hela deras verklighet och en välbekant blandningen av lätt absurd humor och existentiell oro.

Tonen känns naturlig och opolerad på rätt sätt. De korta berättelserna fått behålla sina egenheter utan att malas sönder i något redaktionellt kvalitetsfilter. Läsningen flyter fram lätt, nästan för lätt ibland. Perfekt till lunchkaffet eller några kapitel i soffan på kvällen när hjärnan inte är så sugen på att brottas med vare sig språkexperiment eller mänsklighetens undergång. Visst Lämnar Karlsson små frön till tankar som stannar kvar. Någon novell kan lämna efter sig en liten existentiell klåda som håller i sig en kvart eller så innan den moderna dopaminhjärnan över och börjar leta efter nästa sak att konsumera.

Samlingens höjdpunkt är berättelsen om tågresan med den äldre kvinnan. Utan att avslöja för mycket är det precis den sortens vridna, lågmält absurda idé som Karlsson är som bäst på. Tempot sitter perfekt, humorn landar och berättelsen känns faktiskt som material för något betydligt större än en novell.

Problemet är att resten av samlingen sällan når samma nivå. Efter några berättelser infinner sig en känsla av stagnation eller utfyllnad. Samma typ av avvikelse, samma typ av kli i huvude. Det som först känns charmigt börjar så småningom kännas som en författare som återbesöker sitt eget vardagsrum och visar samma tavlor en vända till.

Men rätt ska vara rätt. Förväntar du dig Jonas Karlsson får du Jonas Karlsson. Frågan är bara om du som läsare nöjer dig med ett nytt stjärntecken när himlen redan ser ut precis som den gjorde igår.

Ditt nya stjärntecken av Jonas Karlsson
Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146243830
Antal sidor: 306

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Halstaholm är den sortens fiktiva bruksort som förr existerade i all svensk underhållningsprosa. En avfolkad kommun där alla är kufar och ett “rådigt” kommunalråd (såklart en kvinna) ska rädda bygden med någon smått
Jönssonligan-doftande kupp mot stockholmarna. Det är inte ett kul grepp på realism, det är buskis med kommunfullmäktige.

Eftersom ”Det rådiga kommunalrådet” var en gåva från familjens äldre garde fanns det inget annat att göra än att lydigt slå sig ner i majvärmen och pliktskyldigt plöja igenom sidorna. Fort infann sig känslan av att det hade varit mer stimulerande att stirra på gräsklipparen som går bakom häcken ute i parken än att fortsätta genom detta dassboksdoftande tunna filmmanus.

Jonas Jonasson har tidigare visat att han åtminstone kan skriva folkligt med god känsla för puls och tajming. ”Hundraåringen” fungerade därför att den hade energi och ett slags skamlös berättarglädje. Här känns det däremot som att autopiloten tagit över helt. Det rådiga kommunalrådet är inte en roman så mycket som ett slarvigt synopsis till en framtida TV4-film som redan från början räknar med att publiken halvsover till första reklampausen.
Storyn är så tunn, varenda vändning går att förutse flera kapitel i förväg. Den tänkta målgruppen är inte heller människor som faktiskt läser litteratur. Målgruppen till denna vurpa sitter och kollar Best of American homevideos part 50 på youtube medan grillen blir varm.

Det mest frustrerande är att Jonasson skriver som att själva charmen vore tillräcklig. Men charm utan motstånd blir snabbt syrefattigt. Det finns ingen verkligt motstånd, inget språkligt sting och inga formuleringar som fastnar. I stället får man det tunnaste av alla tunna manus. Som utflykt för pensionärsföreningen hade detta säkert kunnat fungera utmärkt i filmatiserad form med tre bekanta skådespelare och lite dragspelsmusik över eftertexterna. Men som roman är det svårt att förstå vem som egentligen ska bli underhållen.

Hundraåringen må ha varit lättviktig, men den var åtminstone rolig. Det här känns mest som ett kontraktsjobb ingen orkade redigera klart.

Det rådiga kommunalrådet Av Jonas Jonasson
Bokförlaget Polaris
ISBN: 9789180663854
Antal sidor: 185

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

I vanlig ordning gjorde jag ingen research innan jag köpte den här ganska tunga boken, efter att ha sett flera recensenter jag litar på ha läst den tidigare. De brukar ha rätt, så varför inte gå in i striden med förbundna ögon om det ändå är de som håller mig i handen?

William Stoner växer upp på en fattig bondgård i Missouri och hamnar nästan av en slump på universitetet där litteraturen öppnar en annan värld för honom. Stoner blir kvar som lärare hela livet, gifter sig olyckligt, misslyckas i nära relationer och rör sig genom tillvaron med en sorts lågmäld envishet. Det märkliga med Stoner är att man inte riktigt läser den som om man håller huvudpersonen i handen. Snarare går man bredvid honom med en kritisk blick, frustrerad över hans passivitet och oförmåga att förändra sitt liv, samtidigt som man motvilligt förstår varför han fortsätter välja som han gör. Det är en roman där nästan ingenting händer och ändå känns varje litet nederlag tungt.

Just nu är detta tredje boken i rad jag läser om en amerikansk man som driver genom ett fult eller åtminstone sargat liv. Först Train Dreams, sedan Hej då, vi ses i morgon och nu Stoner. Alla tre skildrar män som tycks stå passiva, tagna av sina egna liv, som om de betraktar dem genom ett smutsigt köksfönster. Det finns tydligen något väldigt tidigt amerikanskt i det där. Ensamheten, arbetet, skammen över känslor och drömmen om ett annat liv som aldrig riktigt blir verklighet. Men där Train Dreams har ett nästan mytiskt skimmer och Hej då, vi ses i morgon bär på en varm sorg, är Stoner betydligt bistrare. Den biter lite i mig. Inte hårt, men som kall luft man först inte lägger märket till och sedan inte kan värja sig mot.

John Williams skriver oerhört rent. Inga stora gester, inga försök att bombastiskt imponera. Formen är stram men exakt och det gör att de små känslorörelserna träffar hårdare än de två ovannämnda. Ibland kan romanen nästan kännas lite väl återhållsam, att den håller läsaren på armlängds avstånd. Och slutet är underbart värdigt och värt hela resan. Stillsamt och helt utan sentimentalitet. En sista sida som långsamt glider ur händerna på både Stoner och läsaren, båda som äntligen slutat kämpa emot mörkret. Jag hörde och kände dunsen.

Stoner av John Williams
New York Review of Books
ISBN: 9781590171998
Antal sidor: 288

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Redan förordet signalerar katastrof. Förläggaren sitter och jämrar sig över ”råa röster”, ”mänsklighet” likt om varje dagboksanteckning automatiskt blir litteratur som bara väntar på att nå ut till sina läsare, undantaget ”kvalité” försvinner inte bara för att världen stod still under covid. Det är exakt den här sortens sentimentala självbedrägeri som fått halvfärdiga texter att svämma över marknaden de senaste åren. Folk tror på fullt allvar att en känsla är samma sak som form. Att upplevelse är samma sak som språk. Det här projektet bevisar motsatsen.

Resultatet är en samling texter från människor som aldrig borde ha publicerats mellan två pärmar överhuvudtaget. En gråzon av självterapeutiska småprojekt som existerar mer för deltagarna än för läsarna. Det räcker inte att ”ha något att säga”. Det räcker definitivt inte att ha varit isolerad och ledsen. Litteratur är arbete, rytm, precision, gestaltning och språklig disciplin.

Förordet dryper dessutom av den där terapeutiska samtidstonen där allt ska valideras. Alla röster är viktiga. Alla erfarenheter är starka. Alla texter förtjänar plats. Nej. Det gör de inte. En redaktörs uppgift är inte att agera gruppterapeut med tryckpress, utan att sortera bort det undermåliga.

När förläggaren skriver att vissa bidrag kom från ”teenagers, children, elders and mental health patients” blir det en kvalitetsstämpel i sig. Som om biografin ska ursäkta det litterära haveriet. Men läsaren sitter fortfarande kvar med samma problem, ett uselt språk, amatörmässig struktur och texter som låter som rena Facebookinlägg.

Det här är verkligen den absoluta bottennivån. Välmenande dravel för människor som tror att autenticitet automatiskt blir konst. Som om det räckte att ”känna något” för att kunna bli en författare.

Att känna något gör dig till människa. Att skriva litteratur eller poesi komersiellt är något helt annat.

Backlash Journal: Isolation
Backlash Press
ISBN: 9781916266811
Antal sidor: 38

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Morgonsolen ligger redan varm över bordet i kontoret när jag läser första halvan av David Lindleys Five, Seven, Five. Utanför står grannen böjd över häcken med en manuell häcksax, klipp efter klipp efter klipp, ett arbete som ser ut att fortsätta hela dagen. Senare på eftermiddagen läser jag resten medan sommarens första riktiga regn drar in. Den nyutslagna grönskan mörknar till djupgrön utanför fönstret och vatten slår mot plåttaket i jämn takt. Då fungerar flera av Lindleys korta dikter bättre. Regnet ger dem ett eko de inte riktigt lyckas skapa på egen hand.

I David Lindleys samling försöker han att förena japansk haikuform med en mer västerländsk fragmentpoetik, strikt låst vid 5-7-5-mönstret där samlingen också snillrikt men ganska uttråkat hämtar sitt namn ifrån. Det finns disciplin, ett tydligt projekt, en vilja att skala bort allt överflöd tills bara ett ögonblick återstår, men lyckas han? Problemet är att alltför många av dessa ögonblick aldrig börjar leva.

Lindleys dikter söker det koncentrerade och gåtfulla, men bilderna förblir ofta snävt privata snarare än öppnande. Naturmotiven fungerar mer som kod än som pensel och dikterna känns avlägsna istället för meditativa.

Wind disturbs the pond’s surface,
clouds are drawn across the sun.

Ett exempel på en naturiakttagelse, men ingen egentlig förvandling. Baldn de tidigare haikudiktare jag läst öppnar de ofta ett tomrum där läsaren själv får stiga in. Lindley stänger istället dikten innan man hunnit fram till den. Många texter bara finns där på sidan. Jag känner sällan någon samklang, inget riktigt flöde mellan dikterna, ingen större rörelse under ytan.

Överraskande nog mitt i monotonin, kommer några haiku som faktiskt håller kvar mig.

I lived among books.
Sometimes I thought of the sea
and a ship’s siren.

She lives her life but
I know the taste of her lips
better than she does.

I wait in the snow
because she said she would come.
So white, so silent. 

Det uppstår plötsligt ett liv bortom konstruktionen. En längtan till havet bryter igenom formats dammiga stillhet och bilden får resonans långt utanför sina sjutton stavelser.Äntligen något mänskligt. Något besatt, sorgset och intimt. Lindley kan helt enkelt inte gömma sig bakom gåtfullhet eller surrealistiska blinkningar. Bilden blir enkel, men den lever. Kylan, väntan och tystnaden känns omedelbart i kroppen. Äntligen.

Problemet med denna samling av kortdikter är dess monotonin. En enstaka haiku kan glimra till med full kraft, men resterande stavelser fastnar i samma tonläge. Det blir extra tydligt när Lindley träffar rätt med ett lågmält men genuint nu. Då inser man att han missar och de resterande dikterna reduceras för att de inte känns levande.
Lindley behärskar reduktionens teknik bättre än dess mysterium.

Five, Seven, Five av David Lindley
GARDNERS VI BOOKS 
ISBN: 9780951336335
Antal sidor: 54

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Helt ärligt läste jag mest Tågdrömmar eftersom filmatiseringen verkar ha blivit någon sorts nedtystad succé på Netflix och jag började fundera på om den skulle fungera som present till en vän.

Vi möter Robert Grainier, en föräldralös pojke som vi får följa genom livet som rallare, skogshuggare, make, far och till slut något av en eremitfigur. Utan att egentligen veta vad boken handlade om trodde jag först att berättelsen mest skulle kretsa kring järnvägen och skogsarbetet. Och visst finns det där, Denis Johnson är väldigt bra på att få fram känslan av ett äldre, nykläckt Amerika där människor bokstavligen försörjer sig på att lösa problem åt andra människor. Men är siffrorna på sidorna ökar går boken desto mer undan från att vara en rak berättelse. Den stora branden där Grainier förlorar både sin fru och sin dotter blir som ett svart hål i romanen. Är det verkligen hennes ande han möter senare? Lever dottern fortfarande någonstans där ute? Johnson låter många av frågorna ligga kvar utan att riktigt bry sig om att ge svar. Här någonstans inser jag poängen.

Att läsa Tågdrömmar ska göras som en bok där själva tomheten är berättelsens kärna. Robert Grainier är ingen hjälte i vanlig mening. Han förändrar inget, bygger inget bestående, räddar ingen. Han bara fortsätter leva medan världen omkring honom långsamt byter skepnad. Han blir som en symbol av den sista människan kvar från ett äldre Amerika innan moderniteten och industrialiseringen rullar in. Det förklarar också varför så mycket i romanen känns lösryckt. Händelser med enorm laddning bara händer och försvinner igen utan att följas up. Boken öppnar som en brutal western med misshandel och stark spänning, men istället för att trappa upp allt dalar berättelsen sakta ner i något mer dimmigt och ensamt. Lite som när en HBO serie öppnar stenhårt för att sedan mest handla om stämning och människor som stirrar ut genom fönster i tio avsnitt. (Looking at you deadwood)

Jag ryggade tillbaka av alla dessa gamla män som plötsligt börjar anförtro Grainier sina mörkaste synder som våldtäkter, pedofili och tidelag. Det känns först slumpmässigt men ju mer jag tänker på det desto mer framstår Grainier som någon sorts passiv mottagare för synd och skuld. Inte för att han är särskilt klok eller gudfruktig, utan snarare för att han är tyst. Han dömer ingen och helt ärligt, reagerar knappt. Folk verkar projicera sina synder på honom just eftersom han mest står där och tar emot. Vilket känns konstigt då han annars i sitt sätt att leva och resonera verkar vara en man av hög moral.

Därför lämnar jag boken med en märklig tomhet snarare än stark förälskelse. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tycker om den. Den är långt ifrån berättelsen jag trodde att jag skulle få och kanske är det inte heller den berättelse den själv först utlovar. Men samtidigt finns något i den där känslan av under så få sidor uppleva ett liv som passerar. Ett Amerika som håller på att försvinna utan att Grainier riktigt märker det medan det händer.

Tågdrömmar Av Denis Johnson
Bokförlaget Faethon
ISBN: 9789189943902
Antal sidor: 95

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist