Hem

  • Ultravåld lever upp till hypen men når den hela vägen till Augustpriset?

    Ultravåld lever upp till hypen men når den hela vägen till Augustpriset?

    Tone Schunnesson har för mig varit en av de kulturprofiler som lyckas få samtiden att kännas både smutsigare och mer levande än den egentligen är. Med sin tredje roman Ultravåld ställer jag mig frågan: lever hon upp till de närmast orimliga förväntningar som byggts upp kring romanen under denna ganska långa väntetid?

    I den epok Schunnesson skulle kunna doktorera i, slutet av 1990-talet, lever syskonen Jarl och Eddie, uppväxta i ett förfallet slott i Skåne där friherrestatus och ekonomisk verklighet sedan länge slutat gå hand i hand. När fadern försvinner och modern Monica alltmer tappar greppet om tillvaron lämnas barnen att själva navigera genom ett landskap av försummelse, besattheter och ömsesidigt beroende.

    När det kommer till upplevelsen av Ultravåld i sina 440 sidor är det inte brutaliteten som etsar sig kvar. Svensk litteratur är sedan länge bekväm med mörker, trauma och familjer i upplösning. Det som känns rätt i vedboden, eller slottet kanske passar bättre här, är istället hur genuin romanen är. Schunnesson skriver med ett kapitalistiskt svart bälte i materiella ting, vilket gör att varje miljö, varje konsumtionsobjekt och varje kulturell referens får betydelse. Hon besitter en närmast manisk materialkännedom och låter den breda ut sig över sidorna. Ibland som ren oblygsam flex, ibland som ett sätt att förankra karaktärerna i en verklighet där smak, status och begär är identitet.

    De partier som skaver för skrivande är de där romanen känns märkligt ojämn. Vissa stycken glöder av Schunnessons säregna ton och uttryck, medan andra känns tillrättalagda. Jag anar oråd om en alltför nitisk redaktör varit framme och putsat bort delar av personat som gör Schunnesson till den hon är. Det är aldrig riktigt uselt, men man anar ibland en kamp mellan den vilda rösten och den färdiga produkten.

    Men i min mening är boken vad vi förväntade oss. Schunnesson porträtterar den dysfunktionella familjens långsamma undergång på ett sätt som känns tillräckligt nära verkligheten och tillräckligt tillgjort för fiktionens dragningskraft. Relationerna mellan Jarl och Eddie är obehagliga, ömma och ibland hysteriska. Jag har faktiskt inte läst något liknande på svenska där genrer och banaliteter blandas på detta moderna, ursäktslösa sätt.

    Frågan vi utanför recensionen ändå måste ställa oss är förstås om detta är årets bok. Är det här en Augustprisvinnare?

    Jag tror tyvärr inte det.

    Inte för att romanen saknar litterära kvaliteter eller missar sin tilltänkta målgrupp. Men Augustjuryn brukar gärna belöna böcker som känns utmanande på ett sätt som ändå går att kommersiellt omfamna. Ultravåld är något annat. Den är skitig, kompromisslös och stundtals för kåt på sig själv och sina gränsöverskridanden. Internationellt hade den varit en del av mängden av gränstänjande kultur, men är den svenska litterära offentligheten rätt plats för denna utmanare? Frågan är om Augustjuryn är redo att servera orgasmer av fisting till den breda massan av svenska folket. Det återstår att se.

    Men oavsett priser är Ultravåld en roman som kommer att diskuteras. Älskas av sin målgrupp, brännas av sina kritiker. Den är underhållande, obehaglig, smart och alldeles, alldeles egen.

    Betyg: 3 av 5.

    Ultravåld Av Tone Schunnesson
    Norstedts
    ISBN: 9789113132242
    Antal sidor: 440

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Sommar i P1 2026: samma visa, ny sommar

    Sommar i P1 2026: samma visa, ny sommar

    Jaha, då var årets Sommarvärdar presenterade. Under en betydligt mer komprimerad presskonferens än i fjol gick Bibbi Rödöö igenom sommarens 59 röster fördelade på 58 program. Och redan efter några minuter infann sig den där välbekanta känslan av en blöt tung filt med förutsägbarhet och sorg.

    Årets upplaga är på många sätt exakt vad man kunde vänta sig av Sommar i P1 anno 2026. Kvinnorna är återigen i majoritet, 31 mot 28 män. Kultursektorn dominerar kraftigt med skådespelare (som vanligt), författare, komiker och konstnärer i centrum. Lägg därtill några forskare, företagsledare, idrottare och samhällsprofiler så har man receptet som Sveriges Radio verkar ha landat i för flera år sedan. Urvalet är brett för den lyssnare som gör enstaka besök med ett rent helvete för oss som troget lyssnar på varje avsnitt. Det skall profileras som kvalitet och bredd men problemet är snarare att man redan på förhand känner att man vet ungefär vad som väntar.

    Det ska berättas om svåra uppväxter, identitet, utanförskap, diagnoser, kriser, krig, AI, karriärval och ögonblick som förändrade livet. Naturligtvis är allt detta viktiga ämnen. Men efter att ha lyssnat på merparten av Sommarpraten de senaste åren inser man att formatet fastnat i sina egna hjulspår.

    Som vanligt har Sommar i P1 blivit ett obligatoriskt bokslut över livets alla katastrofer.

    Risken är numera att programmen produceras utifrån samma dramaturgiska mall. Först en motgång. Sedan en kris. Därefter en insikt. Och till sist någon form av försoning. Det är välgjort, professionellt och ofta gripande. Men också allt oftare förutsägbart som alltid enligt matematikens formler blir tråkigt. Sommar i P1 kan inte år efter år förvandlas till en procession av trauman, kriser och emotionella bokslut. Svenskarna går på semester, betalar 42 kronor för en glass som för tre år sedan kostade 18, försöker njuta av några veckors värme och frihet och då möts de av ännu en röst som vill dra ner dem i livets mörkaste källare.

    Varför har public service fått för sig att varje sommar måste vara en kollektiv sorgbearbetning? Varför är berättelsen om att överleva alltid mer intressant än berättelsen om att leva? Det är som om glädje, humor, nyfikenhet och ren berättarglädje blivit misstänkta egenskaper. Som om varje JÄVLA Sommarprat måste innehålla en diagnos, ett trauma eller en existentiell kollaps för att kvalificera sig.

    Jag säger inte att de berättelserna saknar värde. Men de kan inte vara nästan allt. Ibland vill man höra någon prata om sitt yrke, sitt skapande, sina försök, sina dumheter, sina upptäckter och sina äventyr. Ibland vill man faktiskt bli underhållen. Det är därför årets mest intressanta Sommarprat sannolikt inte finns hos de mest omskrivna namnen, utan hos dem som fortfarande verkar tro att radio kan vara något annat än en timslång bekännelse.


    Mina spikar 2026:

    Sara-Vide Ericson – Konstnär

    Om jag bara fick välja ett enda Sommarprat i år skulle det förmodligen bli detta. Sara-Vide Ericson har under det senaste decenniet vuxit fram som en av Nordens mest uppmärksammade konstnärer, med stora figurativa målningar där natur, kropp och minne ständigt återkommer. Jag hoppas på ett samtal om skapande, besatthet och vad som krävs för att ägna ett helt liv åt konsten. Det känns betydligt mer lockande än ännu en berättelse om karriärcoaching och självutveckling.


    Jan Rippe – Komiker

    När Jan Rippe lovar historier från Galenskaparna, After Shave och sina favoritgubbar genom åren vet man åtminstone att det finns en chans att få skratta. Sommar i P1 behöver fler personer som kommer in med berättarglädje snarare än självrannsakan. Rippe tillhör en generation underhållare som faktiskt har varit med om att forma svensk humorhistoria, och bara anekdoterna från Macken-tiden borde vara värda entrébiljetten.


    Ebba Årsjö – Alpin skidåkare

    Det är lätt att bli skeptisk när ett Sommarprat marknadsförs som en berättelse om motgångar som övervunnits. Men i Ebba Årsjös fall finns en substans som gör mig nyfiken. Hon har tagit sig hela vägen till paralympiska guld trots fysiska förutsättningar som många skulle ha använt som ursäkt att ge upp. Förhoppningsvis blir det mindre terapi och mer envishet, drivkraft och tävlingsinstinkt.


    Sofia Dalén – Komiker

    Den mest lovande programbeskrivningen av alla. ”Jag skrev ett Sommarprat under tre månaders tid. Detta är inte det.” Den meningen signalerar att Sofia Dalén tänker göra något annat än att följa den vanliga mallen. Hon är en naturlig berättare med humor, tajming och självdistans, egenskaper som enligt mig blivit allt ovanligare i Sommar. Jag hoppas på ett program som överraskar, snarare än förklarar.


    Så nu återstår bara att se om mina farhågor besannas eller om jag blir motbevisad. Kanske sitter jag där ändå. Med en isad kaffekopp på altanen, en gräsklippare som brummar någonstans hos peter i kvarteret. Kanske visar det sig att några av årets värdar har historier som är större än sina presentationer.

    Men jag hoppas fortfarande att någon vågar bryta mönstret. Att någon väljer berättelsen framför bekännelsen. Humorn framför terapin. Nyfikenheten framför självgrävandet. För svensk sommar är trots allt kort nog som den är. Den behöver inte göras tyngre.


    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Jonas Karlsson levererar exakt det man väntar sig

    Jonas Karlsson levererar exakt det man väntar sig

    Om man nu ska läsa Jonas Karlsson får man också vara beredd på att få Jonas Karlsson. Inte en vild, nyuppfunnen version. Inte Jonas Karlsson på dåligt humör eller efter en livskris. Nej, här serveras han i sin rena koncentrerade originaltappning.

    Ditt nya stjärntecken är en novellsamling där kvaliteten, idéerna och fnissen går lite upp och ner, men där man hela tiden känner igen avsändaren. Det är märkliga infall som smyger in i vardagen, människor som hakar upp sig på något obetydligt tills det plötsligt blivit hela deras verklighet och en välbekant blandningen av lätt absurd humor och existentiell oro.

    Tonen känns naturlig och opolerad på rätt sätt. De korta berättelserna fått behålla sina egenheter utan att malas sönder i något redaktionellt kvalitetsfilter. Läsningen flyter fram lätt, nästan för lätt ibland. Perfekt till lunchkaffet eller några kapitel i soffan på kvällen när hjärnan inte är så sugen på att brottas med vare sig språkexperiment eller mänsklighetens undergång. Visst Lämnar Karlsson små frön till tankar som stannar kvar. Någon novell kan lämna efter sig en liten existentiell klåda som håller i sig en kvart eller så innan den moderna dopaminhjärnan över och börjar leta efter nästa sak att konsumera.

    Samlingens höjdpunkt är berättelsen om tågresan med den äldre kvinnan. Utan att avslöja för mycket är det precis den sortens vridna, lågmält absurda idé som Karlsson är som bäst på. Tempot sitter perfekt, humorn landar och berättelsen känns faktiskt som material för något betydligt större än en novell.

    Problemet är att resten av samlingen sällan når samma nivå. Efter några berättelser infinner sig en känsla av stagnation eller utfyllnad. Samma typ av avvikelse, samma typ av kli i huvude. Det som först känns charmigt börjar så småningom kännas som en författare som återbesöker sitt eget vardagsrum och visar samma tavlor en vända till.

    Men rätt ska vara rätt. Förväntar du dig Jonas Karlsson får du Jonas Karlsson. Frågan är bara om du som läsare nöjer dig med ett nytt stjärntecken när himlen redan ser ut precis som den gjorde igår.

    Betyg: 2 av 5.

    Ditt nya stjärntecken av Jonas Karlsson
    Wahlström & Widstrand
    ISBN: 9789146243830
    Antal sidor: 306

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Min önskelista till Bibi Rödöö – Hjortronhyllan gissar årets sommarvärdar

    Min önskelista till Bibi Rödöö – Hjortronhyllan gissar årets sommarvärdar

    Mycket har hänt sedan grindarna till Törnerska villan senast öppnades och släppte in kändisar, experter och allehanda profiler redo att tala ut i etern. Sommaren 2026 känns ändå inte riktigt lika inbjudande som tidigare år. Omvärlden präglas av krig, virus och en stundande valrörelse här hemma i Sverige och magkänslan att ämnen för att omvända, påverka och raljera känns lite väl nära till lags. Rimligtvis hoppas jag att de vänliga röster på 92,4 MHz ska kännas som en trygg famn i bruset.

    Men efter flera år av tunga ämnen, traumabearbetning och berättelser som ibland känts mer som gruppterapi än radio, börjar man undra om vi verkligen behöver fler stenar i ryggsäcken?

    Därför knäböjer jag varje kväll vid sängkanten och ber till någon högre makt att årets Sommar i P1 åter ska luta åt underhållning, berättarglädje och nördiga specialintressen. Sådant som tillfälligt kan utbilda, roa eller förvåna den breda svenska massan utan att samtidigt lämna lyssnaren existentiellt utmattad.

    Vilka tror vi då får den åtråvärda timmen?

    På ren magkänsla säger jag Felicia, tidigare känd som Fröken Snusk. Jag utgår från att frågan redan har kommit. Den stora frågan är om hon tackat ja. Ingen personlig favorit, men varför inte? Hon är ett namn som få missat och som utan tvekan skulle skapa ett allmänt intresse. Tankarna har också gått till Amanda Romare, som verkar dyka upp överallt just nu, oavsett ämne eller sammanhang. Medieutrymmet har hon i alla fall lyckats erövra.

    Visst märks det att kvinnorna tar plats 2026. Ett annat namn som cirkulerar i mitt huvud är Perla Malmberg, som genom poddar, tv-framträdanden och intervjuer sakta men säkert letat sig in i folkhemmet. Berättelsen om relationen till hennes far känns dessutom som exakt den typ av personlig historia som vår allas vägrar-avgå-sommardiktator Bibi Rödöö brukar uppskatta när hon sitter vid rodret.

    Men ingen minns en fegis. Vi måste utgå från att det kommer några riktiga curveballs bland årets namn. Så här kommer mina egna gissnar på sommarpratare, förlåt, sommarvärdar 2026.


    1. Given: Isabella Wranå – Curling

    Efter att ha charmat både curlingpubliken och stora delar av svenska folket känns Isabella Wranå som ett namn som borde ligga bra till. Hon har den där gemytliga kombinationen av sportsliga meriter och en personlighet som faktiskt når utanför den egna bubblan. Allt från pressen att prestera på världsscenen till livet bakom en sport som de flesta bara bryr sig om vart fjärde år. Få saker förenar Sverige lika effektivt som ett framgångsrikt curlinglandslag under ett OS.


    2. Frida Nordstrand – sportjournalist

    Om Sveriges Radios plan är att rida på fotbollsvågen inför VM i USA känns Frida Nordstrand som ett nästan självskrivet namn. Efter många år vid sidlinjen har hon samlat på sig fler berättelser än de flesta spelare hon intervjuat, från mästerskap, omklädningsrum och möten med några av sportvärldens största profiler. Hon har dessutom den där otrolig förmågan att vara både folklig och professionell.


    3. Given: Gustaf Skarsgård – Skådespelare

    Efter en lång karriär där han rört sig mellan internationella produktioner, svenska prestigeprojekt och mer obskyra konstnärliga uttryck känns Gustaf Skarsgård nästan perfekt för 2026. Han bär dessutom på ett tydligt engagemang i samhällsfrågor och en slags aktivism som brukar passa formatet väl, särskilt i en tid där programmet gärna lutar åt det reflekterande och lite tyngre hållet. Förväntar mig djup, samhällsfrågor och oväntade musikval snarare än skratt och lättsamhet. Det är inte svårt att se varför redaktionen skulle vilja ge honom en timme i etern, frågan är snarare om publiken är redo för den typen av intensitet i sommarvärmen.


    4. Jan Jönsson – Politiker (L)

    Jan Jönsson, Liberalerna (numera avhoppad) har under senare år blivit ett av de mer igenkända namnen i Stockholms lokalpolitik, inte minst genom sin tydliga profilering i frågan om gängkriminalitet där han bokstavligen blivit ett ansikte på bussar och i kampanjer riktade mot den utvecklingen. Ett Sommar med Jönsson skulle sannolikt landa i korsningen mellan politikens vardag, det personliga priset av att vara ansiktet utåt i en polariserad fråga och erfarenheterna från en tid då trygghet blivit ett av Sveriges mest laddade ord.


    5. Bingo Rimér – Fotograf/Entrepenör

    Bingo Rimér har under lång tid varit något av en ständig snurrande mittpunkt i det svenska kändishjulet, en figur som lyckas kombinera fotografi, entreprenörskap och ren medial närvaro på ett sätt få andra riktigt matchar. Med en karriär som sträcker sig från glansiga bilder till realitypräglade sammanhang och affärsprojekt i ständig rörelse är han i praktiken definitionen av att ha många bollar i luften samtidigt. Ett Sommarprat med honom skulle sannolikt inte sakna material, det finns ett helt liv av rubriker, relationskapitel och omstarter att välja från. Lika troligt är att det skulle glida in på familjeliv, att bli pappa igen, försöken att hålla ihop vardagen mellan olika livskapitel och den där återkommande frågan om hur man egentligen sammanfattar en karriär som aldrig riktigt verkar stå still. Det känns, på gott och ont, som ett av de mer självklara namnen i omlopp.


    Joker: Jesper Blomqvist – Fotbollsspelare

    En joker i leken, men samtidigt ett namn som inte känns helt långsökt när man tänker efter. Jesper Blomqvist bär fortfarande med sig skimmer från en tid då svensk fotboll hade en annan tyngd internationellt, med klubbadresser som få svenska spelare ens vågade drömma om. Tankar om VM inte direkt en sådan där “curveball” men tror det är ett prat som ändå landar på fötterna.


    Så vad vill jag egentligen ha i sommar?

    Ursäktar jag mig att jag inte tog med fler författare som Yvesand, Agnes Lidbeck eller Nina Wähä? Men det känns ändå lite som ett mellanår, ett sådant där år då de riktigt stora rösterna sitter djupt försjunkna i sina manus och arbetar på bok tre eller fyra, den där som vi alla redan på förhand har bestämt oss för kommer bli deras bästa.

    Men jag håller tummarna så knogarna vitnar på att vi förhoppningsvis slipper fler krönikor i ljudformat om personliga haverier, världens undergång eller ännu en barndomstrauma-trilogi uppdelad i tre akter. GE MIG Ett skratt som kommer någonstans långt nerifrån. En formulering man vill sno rakt av till nästa middag. En berättelse man inte trodde man behövde höra, men som plötsligt stannar den kvar längre än väntat.

    Så till Sveriges Radio säger jag bara: överraska oss. Låt inte listan bli ett bingoark av förutsägbarhet. Släpp fram de udda rösterna, de som får oss att höja på ögonbrynen, fnissa till och glömma att vi egentligen bara väntade på att grillen skulle bli varm. Låt mig vila under björken i hängmattan med kepsen över ansiktet och DN i knät. Ge mig ett fem plus.

    Årets Sommarpratare presenteras den 9 juni klockan 13.00.


    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Litterär lättöl från Jonas Jonasson

    Litterär lättöl från Jonas Jonasson

    Halstaholm är den sortens fiktiva bruksort som förr existerade i all svensk underhållningsprosa. En avfolkad kommun där alla är kufar och ett “rådigt” kommunalråd (såklart en kvinna) ska rädda bygden med någon smått
    Jönssonligan-doftande kupp mot stockholmarna. Det är inte ett kul grepp på realism, det är buskis med kommunfullmäktige.

    Eftersom ”Det rådiga kommunalrådet” var en gåva från familjens äldre garde fanns det inget annat att göra än att lydigt slå sig ner i majvärmen och pliktskyldigt plöja igenom sidorna. Fort infann sig känslan av att det hade varit mer stimulerande att stirra på gräsklipparen som går bakom häcken ute i parken än att fortsätta genom detta dassboksdoftande tunna filmmanus.

    Jonas Jonasson har tidigare visat att han åtminstone kan skriva folkligt med god känsla för puls och tajming. ”Hundraåringen” fungerade därför att den hade energi och ett slags skamlös berättarglädje. Här känns det däremot som att autopiloten tagit över helt. Det rådiga kommunalrådet är inte en roman så mycket som ett slarvigt synopsis till en framtida TV4-film som redan från början räknar med att publiken halvsover till första reklampausen.
    Storyn är så tunn, varenda vändning går att förutse flera kapitel i förväg. Den tänkta målgruppen är inte heller människor som faktiskt läser litteratur. Målgruppen till denna vurpa sitter och kollar Best of American homevideos part 50 på youtube medan grillen blir varm.

    Det mest frustrerande är att Jonasson skriver som att själva charmen vore tillräcklig. Men charm utan motstånd blir snabbt syrefattigt. Det finns ingen verkligt motstånd, inget språkligt sting och inga formuleringar som fastnar. I stället får man det tunnaste av alla tunna manus. Som utflykt för pensionärsföreningen hade detta säkert kunnat fungera utmärkt i filmatiserad form med tre bekanta skådespelare och lite dragspelsmusik över eftertexterna. Men som roman är det svårt att förstå vem som egentligen ska bli underhållen.

    Hundraåringen må ha varit lättviktig, men den var åtminstone rolig. Det här känns mest som ett kontraktsjobb ingen orkade redigera klart.

    Betyg: 1 av 5.

    Det rådiga kommunalrådet Av Jonas Jonasson
    Bokförlaget Polaris
    ISBN: 9789180663854
    Antal sidor: 185

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Spider-Man Noir i färg är det mest samtida haveriet hittills

    Spider-Man Noir i färg är det mest samtida haveriet hittills

    Är det någon som spelar mig ett spratt? Nya Spider-Man Noir har nu haft premiär på Prime. En serie som i sin grundidé borde vara lika självklar som svart kaffe och ångest en måndagsmorgon. Dämpad. Kontraststark. Monokrom. Det franska ordet noir betyder faktiskt “svart”, men ändå dyker alltså alternativet upp: vill du se den i färg?

    I färg.

    Man får nästan gnugga sig i ögonen och kontrollera att man inte råkat klicka sig in i ett alternativt multiversum där filmhistorien aldrig uppfanns. Har Prime helt missuppfattat vad noir är? Det är inte ett dekorativt Snapchatfilter à la 2013, det är ett formspråk. Skuggorna, kontrasterna och det svartvita är själva poängen. Men här ger Prime mig alltså en fullmakt: bestäm själv om du vill ha Spider-Man Noir eller Spider-Man… Cage?

    Det är något djupt tröttsamt med den här fruktansvärda idén om att allt måste vara valbart hela tiden. Som om varje estetiskt beslut måste kunna rullas tillbaka ifall tittaren drabbas av något som inte omedelbart maxar dopaminnivåerna. Varför riskera att en miljonproduktion tappar tittare som fostrats av algoritmer sedan barnsben? Snart kommer väl Bergman i “TikTok AI Enhanced”-version också, där döden känns lite mer som en sommarpicknick i Skåne.

    Och någonstans glider irritationen över i något större. För det här är ju inte bara en seriefråga. Det här är en samhällsreflex. Vi har börjat behandla valfrihet som en dygd i sig, snarare än ett verktyg. Allt ska kunna justeras, filtreras och optimeras. Inget får vara definitivt. Inget får bara vara som det är och risktagandet ska vara minimalt. Samtidigt verkar vi må sämre och sämre i exakt samma takt som valmöjligheterna ökar.

    Det är nästan ironiskt att den amerikaniserade valbarheten når oss i Sverige samtidigt är experter på att bygga system som faktiskt sätter gränser. Systembolaget och föräldraförsäkringen är två tydliga exempel där friheten är inramad av struktur snarare än total valbarhet. Två områden där vi, kanske av misstag, förstått att mänskligheten ibland behöver räcken för att inte snubbla över sig själv.

    Men när det gäller underhållning, kultur och digital konsumtion verkar allt vara fritt fram. Färg eller svartvitt, director’s cut, extended extended cut, ”choose your mood edition”. Snart kommer någon briljant idé om att man ska kunna välja om tragedin i slutet faktiskt ska vara en tragedi eller bara ”lite jobbig stämning”. Jag är trött på tjänster och kreatörer som inte vågar ta en risk. friskt vågat hälften vunnet eller som jänkarna ironiskt nog säger i första avsnittet ”Fortune favors the bold”.

    Vem sitter frivilligt och väljer färgversionen av Spider-Man Noir? Och framför allt, vem kollar ens på något som har med Marvel att göra efter Endgame? Skrivande.


    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Stoner – Att gå in i mörkret med någon annans ögon

    Stoner – Att gå in i mörkret med någon annans ögon

    I vanlig ordning gjorde jag ingen research innan jag köpte den här ganska tunga boken, efter att ha sett flera recensenter jag litar på ha läst den tidigare. De brukar ha rätt, så varför inte gå in i striden med förbundna ögon om det ändå är de som håller mig i handen?

    William Stoner växer upp på en fattig bondgård i Missouri och hamnar nästan av en slump på universitetet där litteraturen öppnar en annan värld för honom. Stoner blir kvar som lärare hela livet, gifter sig olyckligt, misslyckas i nära relationer och rör sig genom tillvaron med en sorts lågmäld envishet. Det märkliga med Stoner är att man inte riktigt läser den som om man håller huvudpersonen i handen. Snarare går man bredvid honom med en kritisk blick, frustrerad över hans passivitet och oförmåga att förändra sitt liv, samtidigt som man motvilligt förstår varför han fortsätter välja som han gör. Det är en roman där nästan ingenting händer och ändå känns varje litet nederlag tungt.

    Just nu är detta tredje boken i rad jag läser om en amerikansk man som driver genom ett fult eller åtminstone sargat liv. Först Train Dreams, sedan Hej då, vi ses i morgon och nu Stoner. Alla tre skildrar män som tycks stå passiva, tagna av sina egna liv, som om de betraktar dem genom ett smutsigt köksfönster. Det finns tydligen något väldigt tidigt amerikanskt i det där. Ensamheten, arbetet, skammen över känslor och drömmen om ett annat liv som aldrig riktigt blir verklighet. Men där Train Dreams har ett nästan mytiskt skimmer och Hej då, vi ses i morgon bär på en varm sorg, är Stoner betydligt bistrare. Den biter lite i mig. Inte hårt, men som kall luft man först inte lägger märket till och sedan inte kan värja sig mot.

    John Williams skriver oerhört rent. Inga stora gester, inga försök att bombastiskt imponera. Formen är stram men exakt och det gör att de små känslorörelserna träffar hårdare än de två ovannämnda. Ibland kan romanen nästan kännas lite väl återhållsam, att den håller läsaren på armlängds avstånd. Och slutet är underbart värdigt och värt hela resan. Stillsamt och helt utan sentimentalitet. En sista sida som långsamt glider ur händerna på både Stoner och läsaren, båda som äntligen slutat kämpa emot mörkret. Jag hörde och kände dunsen.

    Betyg: 3 av 5.

    Stoner av John Williams
    New York Review of Books
    ISBN: 9781590171998
    Antal sidor: 288

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Sentimentala självbedrägeri med ISBN-nummer

    Sentimentala självbedrägeri med ISBN-nummer

    Redan förordet signalerar katastrof. Förläggaren sitter och jämrar sig över ”råa röster”, ”mänsklighet” likt om varje dagboksanteckning automatiskt blir litteratur som bara väntar på att nå ut till sina läsare, undantaget ”kvalité” försvinner inte bara för att världen stod still under covid. Det är exakt den här sortens sentimentala självbedrägeri som fått halvfärdiga texter att svämma över marknaden de senaste åren. Folk tror på fullt allvar att en känsla är samma sak som form. Att upplevelse är samma sak som språk. Det här projektet bevisar motsatsen.

    Resultatet är en samling texter från människor som aldrig borde ha publicerats mellan två pärmar överhuvudtaget. En gråzon av självterapeutiska småprojekt som existerar mer för deltagarna än för läsarna. Det räcker inte att ”ha något att säga”. Det räcker definitivt inte att ha varit isolerad och ledsen. Litteratur är arbete, rytm, precision, gestaltning och språklig disciplin.

    Förordet dryper dessutom av den där terapeutiska samtidstonen där allt ska valideras. Alla röster är viktiga. Alla erfarenheter är starka. Alla texter förtjänar plats. Nej. Det gör de inte. En redaktörs uppgift är inte att agera gruppterapeut med tryckpress, utan att sortera bort det undermåliga.

    När förläggaren skriver att vissa bidrag kom från ”teenagers, children, elders and mental health patients” blir det en kvalitetsstämpel i sig. Som om biografin ska ursäkta det litterära haveriet. Men läsaren sitter fortfarande kvar med samma problem, ett uselt språk, amatörmässig struktur och texter som låter som rena Facebookinlägg.

    Det här är verkligen den absoluta bottennivån. Välmenande dravel för människor som tror att autenticitet automatiskt blir konst. Som om det räckte att ”känna något” för att kunna bli en författare.

    Att känna något gör dig till människa. Att skriva litteratur eller poesi komersiellt är något helt annat.

    Betyg: 0 av 5.

    Backlash Journal: Isolation
    Backlash Press
    ISBN: 9781916266811
    Antal sidor: 38

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Sjutton stavelser av tystnad – Five, Seven, Five av David Lindley

    Sjutton stavelser av tystnad – Five, Seven, Five av David Lindley

    Morgonsolen ligger redan varm över bordet i kontoret när jag läser första halvan av David Lindleys Five, Seven, Five. Utanför står grannen böjd över häcken med en manuell häcksax, klipp efter klipp efter klipp, ett arbete som ser ut att fortsätta hela dagen. Senare på eftermiddagen läser jag resten medan sommarens första riktiga regn drar in. Den nyutslagna grönskan mörknar till djupgrön utanför fönstret och vatten slår mot plåttaket i jämn takt. Då fungerar flera av Lindleys korta dikter bättre. Regnet ger dem ett eko de inte riktigt lyckas skapa på egen hand.

    I David Lindleys samling försöker han att förena japansk haikuform med en mer västerländsk fragmentpoetik, strikt låst vid 5-7-5-mönstret där samlingen också snillrikt men ganska uttråkat hämtar sitt namn ifrån. Det finns disciplin, ett tydligt projekt, en vilja att skala bort allt överflöd tills bara ett ögonblick återstår, men lyckas han? Problemet är att alltför många av dessa ögonblick aldrig börjar leva.

    Lindleys dikter söker det koncentrerade och gåtfulla, men bilderna förblir ofta snävt privata snarare än öppnande. Naturmotiven fungerar mer som kod än som pensel och dikterna känns avlägsna istället för meditativa.

    Wind disturbs the pond’s surface,
    clouds are drawn across the sun.

    Ett exempel på en naturiakttagelse, men ingen egentlig förvandling. Baldn de tidigare haikudiktare jag läst öppnar de ofta ett tomrum där läsaren själv får stiga in. Lindley stänger istället dikten innan man hunnit fram till den. Många texter bara finns där på sidan. Jag känner sällan någon samklang, inget riktigt flöde mellan dikterna, ingen större rörelse under ytan.

    Överraskande nog mitt i monotonin, kommer några haiku som faktiskt håller kvar mig.

    I lived among books.
    Sometimes I thought of the sea
    and a ship’s siren.

    She lives her life but
    I know the taste of her lips
    better than she does.

    I wait in the snow
    because she said she would come.
    So white, so silent. 

    Det uppstår plötsligt ett liv bortom konstruktionen. En längtan till havet bryter igenom formats dammiga stillhet och bilden får resonans långt utanför sina sjutton stavelser.Äntligen något mänskligt. Något besatt, sorgset och intimt. Lindley kan helt enkelt inte gömma sig bakom gåtfullhet eller surrealistiska blinkningar. Bilden blir enkel, men den lever. Kylan, väntan och tystnaden känns omedelbart i kroppen. Äntligen.

    Problemet med denna samling av kortdikter är dess monotonin. En enstaka haiku kan glimra till med full kraft, men resterande stavelser fastnar i samma tonläge. Det blir extra tydligt när Lindley träffar rätt med ett lågmält men genuint nu. Då inser man att han missar och de resterande dikterna reduceras för att de inte känns levande.
    Lindley behärskar reduktionens teknik bättre än dess mysterium.

    Betyg: 2 av 5.

    Five, Seven, Five av David Lindley
    GARDNERS VI BOOKS 
    ISBN: 9780951336335
    Antal sidor: 54

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

  • Tågdrömmar är inte berättelsen man tror att den är

    Tågdrömmar är inte berättelsen man tror att den är

    Helt ärligt läste jag mest Tågdrömmar eftersom filmatiseringen verkar ha blivit någon sorts nedtystad succé på Netflix och jag började fundera på om den skulle fungera som present till en vän.

    Vi möter Robert Grainier, en föräldralös pojke som vi får följa genom livet som rallare, skogshuggare, make, far och till slut något av en eremitfigur. Utan att egentligen veta vad boken handlade om trodde jag först att berättelsen mest skulle kretsa kring järnvägen och skogsarbetet. Och visst finns det där, Denis Johnson är väldigt bra på att få fram känslan av ett äldre, nykläckt Amerika där människor bokstavligen försörjer sig på att lösa problem åt andra människor. Men är siffrorna på sidorna ökar går boken desto mer undan från att vara en rak berättelse. Den stora branden där Grainier förlorar både sin fru och sin dotter blir som ett svart hål i romanen. Är det verkligen hennes ande han möter senare? Lever dottern fortfarande någonstans där ute? Johnson låter många av frågorna ligga kvar utan att riktigt bry sig om att ge svar. Här någonstans inser jag poängen.

    Att läsa Tågdrömmar ska göras som en bok där själva tomheten är berättelsens kärna. Robert Grainier är ingen hjälte i vanlig mening. Han förändrar inget, bygger inget bestående, räddar ingen. Han bara fortsätter leva medan världen omkring honom långsamt byter skepnad. Han blir som en symbol av den sista människan kvar från ett äldre Amerika innan moderniteten och industrialiseringen rullar in. Det förklarar också varför så mycket i romanen känns lösryckt. Händelser med enorm laddning bara händer och försvinner igen utan att följas up. Boken öppnar som en brutal western med misshandel och stark spänning, men istället för att trappa upp allt dalar berättelsen sakta ner i något mer dimmigt och ensamt. Lite som när en HBO serie öppnar stenhårt för att sedan mest handla om stämning och människor som stirrar ut genom fönster i tio avsnitt. (Looking at you deadwood)

    Jag ryggade tillbaka av alla dessa gamla män som plötsligt börjar anförtro Grainier sina mörkaste synder som våldtäkter, pedofili och tidelag. Det känns först slumpmässigt men ju mer jag tänker på det desto mer framstår Grainier som någon sorts passiv mottagare för synd och skuld. Inte för att han är särskilt klok eller gudfruktig, utan snarare för att han är tyst. Han dömer ingen och helt ärligt, reagerar knappt. Folk verkar projicera sina synder på honom just eftersom han mest står där och tar emot. Vilket känns konstigt då han annars i sitt sätt att leva och resonera verkar vara en man av hög moral.

    Därför lämnar jag boken med en märklig tomhet snarare än stark förälskelse. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tycker om den. Den är långt ifrån berättelsen jag trodde att jag skulle få och kanske är det inte heller den berättelse den själv först utlovar. Men samtidigt finns något i den där känslan av under så få sidor uppleva ett liv som passerar. Ett Amerika som håller på att försvinna utan att Grainier riktigt märker det medan det händer.

    Betyg: 2 av 5.

    Tågdrömmar Av Denis Johnson
    Bokförlaget Faethon
    ISBN: 9789189943902
    Antal sidor: 95

    Text

    Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Lämna en kommentar

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑