I Andreas T Olssons sommarprat berättade skådespelaren om att man ska plantera träd som överlever en själv. Träden blir ens minne. När man är borta står de kvar och berättar att någon faktiskt fanns där. Jag besökte mina föräldrar samma kväll för en gemensam middag och slogs av tanken på min gamla granne Ny.
Ny jobbade på tryckeriet. Jag vet egentligen inte så mycket mer om honom än det. Han var en sådan granne som fanns där utan att ta så mycket plats. Han hade en fin, många skulle säga perfekt trädgård. Inte från Allers, utan en riktig trädgård där saker växte lite som de ville.
När jag var liten spelade vi bandy utanför hans uppfart. Bollen hamnade ofta i hans häck och då fick vi gå in bland grenarna och leta. Ibland stod Ny i fönstret och tittade på oss. Man väntade nästan på att han skulle öppna dörren och säga åt oss att försvinna. Men han gjorde aldrig det.
På tomten stod en stor kastanj. Den hade en tjock, knotig stam och såg ut som om den hade stått där långt innan mina föräldrar flyttade in. Det var Nys kastanj. Ingen hade bestämt det. Den råkade bara stå där i gathörnet och skänka skugga till ett elskåp, varma bandyspelare och täcka hans silvriga BMW med pollen.
När Ny dog tänkte jag att honom ska jag minnas. Han fanns alltid där, men att hans död inte skulle påverka mig mer än att det snart skulle stå en ny bil på uppfarten, tillhörande de nya grannarna som skulle säga att de hade ”gjort ett kap” på dödsboet.
Det tog inte lång tid innan kastanjen försvann. De högg ner den direkt. Sedan tog de bort buskarna och grusade stora delar av trädgården. Jag förstår det egentligen. Det var deras hus nu. Deras trädgård. De hade rätt att göra vad de ville. Men det kändes ändå konstigt. Det tog bara några timmar att ta bort ett träd som stått där i årtionden. Det tog några dagar att sudda bort nästan alla landmärken av grannen Ny, så som jag kände till honom.
Och då tänkte jag på det där sommarpratet igen. Hur ingenting vi gör i livet är säkert efter vår död. Men spelar det någon roll för den döde? Ny vet väl inte om kastanjen fortsätter släppa sina taggbollar som knastrar när bilarna kör förbi? Men för oss som spelade bandy blev det tomt när kastanjen försvann. Ingen skugga över elskåpet där vi hade våra vattenflaskor.
Ingen tänker på en kastanj som bara stod där. Nys kastanj. Jag grubblade över detta medan jag tyst åt middagen som serverades. Tills pappa berättade att de nya grannarna i Nys hus kom över med en plastad bandyboll och frågade om det var vår.
Får jag sommarprata ska jag berätta om bandybollarna som överlever oss alla.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist