Det finns sommarprat där man efter tio minuter undrar vart berättelsen är på väg. Sedan finns det Behrang Safaris. Här vet man ungefär vad man kommer få redan innan signaturmelodin tonat ut. Fotboll, familj, disciplin, motgångar, framgångar och lärdomar på vägen. Och för att vara rättvis i min kritik är det är inget fel på den menyn.
Safari berättar om uppväxten, karriären i Malmö FF, Basel och Anderlecht, om att hitta sin plats och om vad fotbollen betytt för honom genom livet. Han gör det med en värme och ett lugn som passar formatet och dagens väder betydligt bättre än man kanske först hade förväntat sig över en man som älskar glidtacklingar.
Programmet präglas av tacksamhet och eftertanke snarare än stor dramatik eller avslöjande. Vad uppfriskande om Safari spelat under pseudonym? Det finns ingen uppgörelse, ingen kris och en timme går utan att någon blottar sitt innersta för att ge producenten gåshud. Det är snarare en välpolerad berättelse från en person som verkar ganska nöjd med vem han blivit.
Safari är inte tråkig men allt känns så förväntat. Man får ungefär det som står på förpackningen. De starkaste partierna handlar om sönerna. När han pratar om familjen känns det som att han faktiskt glömmer bort att leverera ett sommarprat och i stället bara berättar om sitt liv likt en kompis. Även där håller han sig på den säkra sidan av mittlinjen.
När timmen är slut känner jag ungefär samma sak som när jag slog på radion. Jag tycker om Behrang Safari lite mer än innan, men jag har inte fått några nya perspektiv eller historier som kommer följa med mig särskilt länge och det är faktiskt ganska skönt.
Godkänt, exakt vad man förväntade sig.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist