Efter ett tidigare sommarprat och fler vintersnack än fingrar på handen så finns det få mygg i Västerbotten som inte vet om Olof Wretling och exakt vad han kan. Förbered er på trygg radio. Så trygg att man ibland undrar om den varit ute och provkört samma väg några gånger innan grand prix inspelningen började.
Dagens prat kretsar berättelsen kring pappa Lars-Erik, cancern, giftmedlet hormoslyr som spreds över de norrländska skogarna fortsätter kasta långa skuggor över Olofs persona. Ett tungt ämne som i Wretlings dialektala rubiks kub förvandlas till något märkligt lättsamt berättat genom hans välbekanta blandning av humor, självdistans och norrländsktvemod.
Det är roande och bra på att underhålla. Så bra att sorgen hinner ibland inte riktigt landa innan nästa huvudskakning kommer farande runt hörnet. När berättelsen som bäst borde få stå stilla en stund får den i stället nya kvistar, sidospår och figurer att trassla in sig i. Resultatet blir att man ibland går vilse. Inte för att det är dåligt berättat, utan för att det berättas så mycket.
Efter en sommar där många värdar använt radion som en kombination av terapirum och haverikommission känns det nästan gammaldags och tryggt att någon faktiskt prioriterar berättelsen framför sig själv. Wretling är visserligen närvarande i varje minut, men fokus ligger oftare på historierna, människorna och miljöerna än på hans egen person.
Det tar inga större risker. Formatet har fungerat för honom i många år och han ser ingen anledning att uppfinna hjulet igen. Ibland hade man önskat lite mindre urmål och lite mer eftertanke. Men samtidigt är det svårt att inte dras med när humorn träffar rätt och det västerbottniska berättandet rullar fram som det alltid gjort och en godkänd imitation av Lars Lerin före varje låtval.
Det är en trygg påminnelse om varför Wretling fått göra systerprogrammet och flertalet avsnitt av ”mammas nya kille”. Tackar och bockar för dagens program och nu ska jag googla efter nötskrika och Lars Foss som shottar hormoslyr i tv.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist