När Ann Heberleins Sommarprat började trodde jag att det skulle bli en historielektion. Hon inleder med steriliseringsersättningsnämnden och de tvångssteriliseringar som genomfördes i Sverige mellan 1935 och 1975. Det är knappast en inledning som försöker fånga lyssnaren med dramatik. Tvärtom. Den är lågmäld, nästan saklig.
Men det dröjer inte länge innan historien får ett ansikte.
Fastern Gunnel.
En kvinna som levde större delen av sitt liv i rullstol efter att ha drabbats av polio. Hon blev kär, blev gravid och fråntogs sedan möjligheten att bestämma över sitt eget liv. Hon tvingades göra abort och steriliserades. Inte för något hon gjort, utan för att samhället ansåg att hennes liv inte borde få fortsätta i nästa generation.
Det är en berättelse som gör ont. Inte bara för att den handlar om ett övergrepp, utan för att den utspelade sig i Sverige. I folkhemmet. I ett samhälle som gärna beskriver sig självt som humant och jämlikt.
Men det som gör Sommarpratet riktigt intressant är att Heberlein inte fastnar i historien.
Mot slutet säger hon: “Jag vill att vi ser på vår samtid med kritisk blick, och frågar oss själva vilka grupper vi gör till syndabockar i dag. På vilka grunder och med vilken rätt. Vem eller vilka betraktar vi i dag som de andra? Vad är det vi gör i dag som framtiden kommer döma oss för?”
Jag har tänkt på de orden flera gånger sedan jag slutade lyssna.
För det är lätt att fördöma människor som levde för sjuttio år sedan. Vi vet hur det slutade. Vi vet vilka beslut som var fel. Det svåra är att granska sin egen tid med samma ärlighet.
Historien är sällan så enkel som att den kan delas upp i goda och onda människor. Ofta består den av människor som är övertygade om att de gör rätt. Det är kanske den mest obehagliga insikten av alla. Heberlein ger inga exempel på vilka vår tids syndabockar är, och jag är glad att hon inte gör det. Då hade programmet blivit en politisk debatt. I stället lämnar hon frågan öppen. Den följer med ut ur radion och in i vardagen. Det är precis där den hör hemma.
Jag tror att det är därför hennes Sommarprat berörde mig mer än många andra i år. Inte för att det var det mest känslosamma, utan för att det litade på lyssnaren. Det berättade en historia, men framför allt påminde det om något som kultur i sin bästa form alltid gör: att historien inte bara handlar om dem som levde före oss. Den handlar också om oss själva och om hur vi väljer att se på människan i vår egen tid.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör