I dag lyssnar jag på Ebba Årsjö. Klockan är runt halv åtta på morgonen. Den inre pensionärsklockan har gjort sitt jobb och jag har flyttat ut i trädgården med en skål fil, en kudde och söndagsbilagan av DN. Det är stilla, rofyllt och som gjort för ett sommarprat. Fram träder en av Sveriges mest framgångsrika paralympier. Årsjö som tog guld i störtlopp, superkombination och storslalom under vinterspelen -26. Med den meritlistan hade man kunnat förvänta sig ett program fyllt av segrar och triumfer. Det blir något helt annat.
Årsjö börjar lite knackigt. Ovanan vid formatet märks och de första minuterna känns försiktiga. Men efter hand växer hon in i uppgiften och hittar ett lugn som bär programmet framåt. Årsjö berättar om sitt fysiska handikapp, men lika mycket om de psykiska konsekvenserna av att leva med ett handikapp. Med hennes meritlista hade jag nästan väntat mig ett program fullt av medaljer, rekord och triumfer. I stället är hon förvånansvärt återhållsam. Bravaderna finns där, men de serveras utan trumpetfanfarer.
Årsjö bygger sitt sommarprat kring livet snarare än själva prestationerna. Och i byggandet lyckas hon förmedla något som växer fram mellan raderna. En långsam rörelse från frustrationen till acceptansen. Det finns ingen tydlig vändpunkt, ingen stor nyckelscen och ingen påtaglig dramaturgi. I stället får tiden göra arbetet. Tiden i hennes liv och tiden i programmet blir hennes bundsförvant och tjänar henne väl i båda.
Hon är dessutom roligare än väntat. De bästa partierna präglas av självdistans snarare än självömkan, något som inte alltid är självklart när livets motgångar står i centrum. Det mest intressanta spåret handlar kanske ändå om relationen till den egna kroppen och handikappet. Årsjö beskriver den stundtals som något separat från jaget. Som ett redskap, ett fordon eller en följeslagare snarare än en självklar del av identiteten.
Programmet når aldrig riktigt de höjder som de allra bästa sommarpraten gör. Berättelsen är ibland lite för rak och saknar de överraskningar som får en timme att flyga förbi. Det är också roligt att höra en idrottare som inte bara utvecklats i skidbacken utan som faktiskt växer under själva radiosändningen.
När programmet är slut känns Ebba Årsjö betydligt mer intressant som människa än som medaljskåp.
Det är ett gott betyg.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist