Den sista boken jag läste under 2025 va roman Doktor glas, skriven i dagboksform. Genom korta anteckningar följer vi doktor Tyko Glas på sin mottagning i Stockholm. En dag söker prästfrun Gregorius upp honom. Hon ber desperat Glas att hjälpa henne att fabricera en sjukdom, ett alibi, för att slippa sin makes närmanden och den... Fortsätt läsa →

Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att... Fortsätt läsa →

I min jakt på detaljerna ifrån livet hos olika eldtorns vaktare halkade jag tillbaka till vår allas Jack Kerouac. Ett vant namn från “The road”, här i Desolation Peak är dock tonen något annorlunda. Lättast är att beskriva det som en resa genom avgrunden av två sinnen. Det är i grunden en dagbok, skriven av... Fortsätt läsa →

Läst efter att Elis Monteverde Burrau i cyklopernas land promtat på att den borde vara en del av svensk kanon. Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt.... Fortsätt läsa →

Kära Nina Wähä är tillbaka fast hon egentligen aldrig varit borta. Major virvelvind är en autofiktiv roman om relationen till sig själv, men framför allt till den bortgångne pappan som i tidningar kallades just Major virvelvind efter sin tid som bankrånare. Romanen rör sig mellan dokument, protokoll och rekonstruktioner av hans liv och Wähäs egen... Fortsätt läsa →

Det finns böcker som är svåra att recenseras utan att man samtidigt känner sig lite… dum. Det här är en sådan. Wilfred Owens diktsamling är en av de mest inflytelserika diktsamlingarna som skrivits om krigets verklighet och ändå sitter jag här i fåtöljen, långt från skyttegravar, lera och gasattacker och försöker på något sätt formulera... Fortsätt läsa →

Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är... Fortsätt läsa →