Kvick och flink är jag idag, 07.30 när jag lägger mig på balkongen med högtalaren och en tallrik fil innan sommarböljan från helvetet ska bryta ner denna kropp som byggts för väder mellan -30 och +17. Då kliver Alexander Karim in under min morgon och gör något så ovanligt som att vara trevlig att lyssna på.
Karim är inte trevlig på det där tillrättalagda medietränade sättet där varje mening intränat passerat fyra PR-konsulter. Utan genuint trevlig med ett leende på läpparna. Han skrattar åt sig själv, bjuder på misslyckanden, karriärens krokvägar och jakten på en identitet som ungdom. Berättande smittar av sig och jag känner mig bubblig i magen när jag skrattar med åt AK47 rapparen.
Det är så fruktansvärt befriande att i hans skildring av uppväxten. När han berättar om människor, miljöer och attityder från förr finns där gott om exempel på sådant som idag skulle få X att rasa och debattsidorna dra svärd. Men Karim berättar inte historierna som skuldbeläggande eller trauma. Han berättar dem som minnen. Folk var ibland klumpiga, ibland okunniga och ibland rent av märkliga, men oftast inte elaka. Det blir en betydligt mer mänsklig skildring av det förflutna än den svartvita historieskrivning som annars gärna dominerar med dagens pekpinnar.
Programmet rullar på med en lätthet och med ett musikval som slår gränspuckar mot krisig äldre men skrivande är i samma bana och väljer idag att fria. Det finns humor, självdistans och ett tempo som gör att timmen går fortare än vanligt. Framför allt känns det som att Karim faktiskt tycker om att berätta historier. Det låter självklart, men det är förvånansvärt sällsynt i ett format där många verkar betydligt mer intresserade av att bearbeta sig själva än att underhålla sina lyssnare. Det är därför som slutet också skaver lite.
Under större delen av programmet har Karim hållit sig borta från de känslomässiga genvägarna. Han har litat på berättelsen och publiken. Men precis på mållinjen kommer ett känslosamt parti om en vän som känns påtvingat och passar inte in på resten av programmet. Kanske är det helt genuint. Kanske är det till och med programmets viktigaste del för honom personligen. Men som lyssnare känns det som att någon i kontrollrummet plötsligt påmint om att det trots allt är Sommar i P1 och att någon bör gråta innan eftertexterna rullar.
Det är synd, för fram till dess är detta ett av årets mest välbalanserade sommarprat. Karim lämnar mig med samma känsla som en riktigt bra sommardag. Allt känns lite lättare, lite gladare och jag har inget behov av att analysera varje känsla i tre led.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 