Det finns något både djupt tillfredsställande och märkligt generiskt med Chelsea Girls. Det är lite som att läsa en blänkare ur ett 90-talszine där nån har mixat Patti Smith med Carol från Carol(?) och bara fortsatt skriva långt efter det borde ha tagit slut. Det har ändå sin charm på det där sättet att man... Fortsätt läsa →

Göran Greider skriver i inledningen att han inte känner en enda kvinna som läst en hel Bukowski. Det är en rätt sorglig generalisering för jag känner i alla fall en, skrattar. Finns det fler där ute? För även om det här är undre medelklassens svinpoesi i sin allra oblygaste form. Det är smutsigt, förnedrande och... Fortsätt läsa →

Det var min mor som slog in den i papper med blommor och sa något i stil med "den här verkar vara något för dig". Och ja, visst, på pappret är Pizzeria Roma just det en stillsam berättelse om män (host, gubbar) i periferins skuggor. Gubbar som minns bättre tider, svetsare med ont i ryggen... Fortsätt läsa →

Lyra Kolis Leviatan är en diktbok som fint svävar mellan undersökandet och uttrycket. Den är essäistik i formen, lågmäld i tonen och mer riktad mot tanke än känsla. Här finns få stora gester, men desto mer ihållande precision. Utgångspunkten är det bibliska odjuret Leviatan. Koli närmar sig det med ett slags undersökande tålamod. Är Leviatan... Fortsätt läsa →

Skriven 1936, men refuserad för sin provokativa ton, publicerades den istället först 1985 efter Fantes död. Romanen introducerar återigen Arturo Bandini, en 18-åring med total storhetsvansinne och en fascination för litterära övermänniskor. Bandini bor med sin mor och syster, spenderar sin tid i en klädkammare med kvinnor klippta ur porrtidningar och drömmer om att en... Fortsätt läsa →

Som ett inbitet fan av motorsport men också som hängiven läsare såg jag fram emot Stanley Dickens biografi "Mitt Race". Boken dök upp som ett erbjudande i en Facebookgrupp för likasinnade och kändes där och då som ett fynd. Dickens, första svensk att vinna Le Mans 24, har efter karriären försvunnit från det brusande rampljuset.... Fortsätt läsa →

Det finns böcker som känns som en gammal dröm. Inte för att man minns handlingen eller språket, utan för att de liksom har borrat sig in i något diffust med sin stilism, det man kan peka på och det man bara anar. Haruki Murakami är mästare på det där. På att skriva sina böcker som... Fortsätt läsa →