Det är svårt att sätta fingret på denna overkligt med Anders Erikssons liv. Rosa bussarna som tågar genom öknar, regnskogar och avlägsna gränsövergångar och bakom ratten står en man med ett slags obändig livslust som känns både smittsam och svindlande. Erikssons sommarprat blir ett vykort från ett liv som vägrar inordna sig i Excelark och... Fortsätt läsa →

Jag lyssnar och känner direkt att det här inte är ett vanligt sommarprat. Vad är det egentligen som händer när någon tar formatet och går sin egen väg? Eller, egen väg är att ta i, det är gränspuck på Sigge Eklunds tonsättning. Men det är så nödvändigt. Ida Engvoll gör svaret både enkelt och rikt.... Fortsätt läsa →

Det finns sommarprat som får en att lyssna med öppet sinne, och så finns det sommarprat som snörper till lyssningskanalen till ett smalt rör av frustration. Cecilia Hagen lyckas med det senare. Det är inte längden som stör, det är att orden aldrig riktigt slutar vara skärande gnäll. Det hela blir ett slags klagomurens estrad,... Fortsätt läsa →

Det finns ögonblick i Eva Röses sommarprat som biter sig fast som en iskall hand runt hjärtat. Stunder där luften liksom vibrerar av sanning. Som när hon berättar om sin fyrtioårsfest, iförd röda spetstrosor och en stor förlossningsbinda, bara dagar efter att ha avslutat en graviditet. Ett barn som aldrig skulle få se dagens ljus.... Fortsätt läsa →