Kommentarsfälten svämmar över igen. Småskaliga livsstilsprofeter som betalat för det blå märket, trehundra följare och tvåhundra inlägg om dahlior, surdeg och nyttiga mellanmål tar ton. Helst ännu ett recept på ”nyttigt” rabarbergodis. Och mellan bakplåtarna och blomsterbäddarna enas man om en sak, nu är det känsliga män som gäller. Shaolin Heroes är slut på SVT och plötsligt är mannen som vågar tala om sitt inre hetast på marknaden.
Det går fort i värderingsindustrin. Nyss skulle han inte ha matlåda för att inte bli en så kallad ”ick”. Nu ska han, innan plastlocket ens hunnit klicka igen, öppna sitt känsloliv på vid gavel. ”Hur gör jag det?”, undrar den krisande medelåldersmannen som insett att han inte vill dö ensam. Enligt konsensus och SVT tydligen genom att resa till ett tempel, pressa kroppen till bristningsgränsen, rensa bort alla distraktioner och stirra in i sitt mörker. Jag har hört retoriken förut, då var avsändarna mer kontroversiella poddprofeter likt Joe Rogan, Hubert och Tate. Men om man sätter en mild munk i bild känns budskapet plötsligt rumsrent istället för radikalt.
Samma dramaturgi återkommer i andra format. I Elitstyrkan ska deltagarna bära tungt, frysa, sova minimalt. När kroppen bryts ned spricker också fasaden och barndomens sår rinner fram inför kameran. Det är effektiv tv. Men är det verkligen så känslor fungerar? Krävs energibrist och extrem kyla för att en man ska säga att han varit rädd, otillräcklig eller ledsen?
Jag kan ibland undra vad som påstås ske bakom kulisserna i mer stillsamma sammanhang. Tvingades en skådespelaren Peter Haber genom något prövande tortyrkammare av Bibbi Rödö innan sitt Sommar i P1? Skickades Ubbe Näslund från Korslagda Kukar ut på ett krävande fältprov innan tårarna kom i fredagsstudion hos Carina Bergfeldt? Knappast. Ofta räcker det med en platform, ett samtal.
Föreställningen att mäns känslor är djupt nedgrävda likt guld i Alaskas vildmark är både seglivad och lika tråkig som ett toalettbesök utan mobilen. Myten skapar absolut en dramatik, den säljer format. Men den stämmer dåligt med vardagen där män i alla åldrar redan talar öppet med vänner, partners och kollegor utan att först ha genomgått en prövning i asketism.
Jag anser att är frågan fel ställd. Det handlar inte om hur man bryter upp valven, utan varför vi insisterar på att de måste vara låsta. Och ännu viktigare: vem lyssnar när någon väl talar? Att uppmana män att öppna sig är enkelt. Att ta emot det som sägs, utan att förvandla det till innehåll, trend eller hån verkar vara något svårare.
Och ja, årets mest planerade och lyckade ragebait (matlådan), är en tacksam symbol. Dubbelmoralen som skiftar från dag till dag är ibland komisk. Ena veckan ska mannen vara asketisk krigare, nästa vecka känslig poet. Kanske är det dags att lämna ytterligheterna och acceptera något mindre spektakulärt: att människor, även män, inte behöver extrema miljöer för att vara uppriktiga. De behöver bara en stund med utrymme och någon som faktiskt vill höra.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 