Jag har under mellandagarnas måsten tänkt en del på varför jag fortsätter läsa som jag gör. Inte vad jag läser, utan varför just det här formatet, ibland omständliga sättet fortfarande känns nödvändigt. I en tid, särskilt nu, när nästan allt kan sammanfattas, paketeras och delas, håller jag fast vid en tanke som slog mig under sommarens stora kanondebatt.
Jag läser för mitt eget arkiv.
Under 2025 avhandlades den överdebatterade litteraturbiten i den svenskakanon. Diskussioner om vilka böcker som bör läsas belv hett. Vilka som anses viktiga? Vilka som formar ett samhälle och även vilka som förbjuds på andra sidan Atlanten. Det lockande konceptet att alla människor ska ha en gemensam grund att relatera till. En sorts kulturellt ”inside the box” brände ut oss till vi blev befriade av sommarpraten.
Men trots alla försök att standardisera kulturen och i detta fall litteraturen. Så har jag vid eftertanke insett att det som faktiskt formar oss sällan enligt plan. Det sker i mötet med en bok som råkar hamna rätt, eller fel. I en text jag inte håller med om men ändå inte kan släppa. I något som skaver, stör eller väcker motargument. Det kan liknas med en uppförsbacke där utsikten ofta triumferar över arbetet upp, om man nu inte råkar befinna sig i Borås.
Under 2025 har jag fortsatt att läsa dem okända för mig eller de jag är oense med. Inte för att nödvändigtvis ändra uppfattning, utan för att inte stelna i min egen. För varje gång en jag bekvämt slutar utsätta mina tankar för motstånd blir världen för mig lite smalare och den ”absoluta sanningen”, om den nu finns, börjar likna en möjlighet.
2025 har varit ett år då det varit lättare än någonsin att fastna i absoluta positioner. Allt ska vara tydligt, snabbt och slutgiltigt. Men varken världen eller litteraturen fungerar så. De erbjuder sällan entydiga svar. Snarare nyanser. Perspektiv. Ofta motsägelser. Att leva med det är inte ett tecken på osäkerhet eller ett velande, utan på intellektuell rörlighet.
Och just därför spelar den privata läsningen en avgörande roll.
Jag tänker på den som ett bankvalv. Ett inre arkiv där böcker, formuleringar, bilder och tankar samlas över tid. Inte systematiskt, inte alltid rättvist, men användbart som grogrund. Det är därifrån jag försöker läsa nya texter. Därifrån jag tolkar kultur, politik och samtal. Inte med färdiga svar, utan med ett material att tänka med.
Men arkivet består inte bara av det som är tungt, prövande eller intellektuellt krävande. Det är lätt att bli högfärdig när jag på egen blogg talar om bildning, som om varje bok måste bära världen på sina axlar? Så är det inte kära läsare. Ibland är litteraturen enkel underhållning. Ett skratt. En känsla man inte riktigt förstår. En stund som gör något lättare. Även det hamnar i arkivet. Vissa böcker lär oss mycket och stannar hela livet. Andra gör kvällen bättre och försvinner sedan långsamt. Men också det som bleknar kan lämna ett spår. Ett minne av något som var bra just då. Även det är en form av lagring, om än mer känslomässig än intellektuell och det minnet påverkar hur vi läser vidare, hur vi minns och hur vi värderar.
När 2025 nu går mot sitt slut känner jag inget behov av att summera. Det viktiga har redan hänt. I det jag tog till mig. I det jag avvisade viftande men ändå tog på allvar. I det som underhöll mer än det undervisade, men som ändå fick en plats i arkivet. Så glöm inte att fortsätta läsa för era egna arkiv. För att hålla samtalet levande. För att inte fastna i det absoluta. För att minnas att kultur både kan vara bildande, motstånd och underhållning.
Gott nytt år och ha ett fortsatt trevligt 2026.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 