Det var extremt förutsägbart. Så fort SVT annonserade den nya Vi på Saltkråkan visste man att landet skulle delas i två läger: de som nyfiket väntade på något samtida och de som fick höjt blodtryck redan av tanken på att någon rört deras barndom.
Att gubbarna (och det är faktiskt mest gubbar) reagerar så starkt är inte konstigt. Vi på Saltkråkan är för många av dem inte bara en tv-serie, det är en känslomässig tidskapsel. En trygg symbol för hur livet borde vara. Barn som skrattar i vattenbrynet, en godhjärtad Melker, finklädda till maten, vett och etikett, midsommar och gräddsås. En bild av svenskhet som luktar tång och inpyrd sommarstuga.
När idyllen nu fått wifi och laptop i presentpapper är det som att någon dragit undan den sista trasmattan. Melker är inte längre lugn och trygg, han är stressad och på gränsen till kris. Barnen gnäller om dålig mottagning. Allt är för stort, för snabbt, för mycket. Det är klart det skaver i dem som bar originalet som ett bevis på att världen en gång var enkel och så himla bra i det enkla. Men den nya Saltkråkan gör precis det en nyinspelning ska. Den placerar berättelsen i denna bedrövliga samtid utan att förlora hjärtat i de små momenten. Det är fortfarande sommar, kärlek och vänskap, men berättat på ett språk som gör att dagens barn kan förstå 2025.
Jag förstår gubbarnas frustration. De ser sin barndom förändras inför sina egna ögon och förändring är svårt. Men det är just därför alla hört om att det kommer en nu ”Vi på saltkråkan”. Reaktionerna har blivit en del av marknadsföringen, ett perfekt stormögonblick där nostalgin och nutiden kolliderar och serien rider mitt emellan på gratis PR-vågen.
Så nej, det är inte förstört. Det är uppdaterat. Och kanske är det så en berättelse ska leva vidare, inte i samma form, utan i samma känsla fast hos en annan generation.
Så till alla som står och ropar ut sin barndoms sorg i kommentarsfälten: ta ett djupt andetag. Det är fortfarande sommar på ön, barnen skrattar fortfarande och Melker gör så gott han kan. Det är bara världen som har gått vidare fast vi inte vill vet.
Grrrrrrr. Boom.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 