Våran pojke – Rått, surrealistiskt och dubbelbottnat när Yvesand släpper läsaren fri

Mikael Yvesand är tillbaka. Efter den starka och rekommenderade debuten Häng City kommer nu Våran pojke, en roman som redan från första bladen känns råare, mörkare, mer som en historia med en poäng. Någonstans mellan skapelsen och undergången möter vi huvudpersonen Johan, Han är skildringen av vägen till och som en mördare, men inte en av de intelligenta och karismatiska. Det är inte en Hannibal Lecter eller ens en Jigsaw. Johan är korkad, empatilös, närmast ointressant. Bilden av att en förövare också kan vara någon som mest sitter i skymundan, dricker Freeway Cola och laddar ner torrents. En person som bara är vaken när brevbäraren och mördarna är det.

Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.

Stilistiskt är Våran pojke råare än Häng City. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).

Våran pojke är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.

Betyg: 3 av 5.

Våran pojke av Mikael Yvesand
Bokförlaget Polaris
ISBN: 9789180663458
Sidor: 224

Text

Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist

Kommentarer är stängda.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑