Talesättet är gammalt som gatan och lika dammigt: ”Sex säljer.” En gång i tiden kanske det stämde. Idag är det mest en desperat ursäkt för skapare som inte litar på sitt innehåll. För vad gör man när man saknar manus, idé eller riktning? Man kastar in ett par bröst, lite svett, några ekande stön. Ett juck, om jag får be. Och så hoppas man att publiken inte märker att kejsaren är naken. Bokstavligt talat. Det är inte längre kittlande. Det är tröttsamt. Smaklöst. Som när barnen får bestämma att det blir tacos till middag för femte dagen i rad. Du är inte längre sugen, du är bara van.
Jag trodde att botten var nådd när varje trailer till varje streamingserie började kännas som ett Playboy-collage med mjuk ljussättning. Dark romance fyller bokhandelns hyllor. Till och med munskölj ska visas upp av ett badande, suget par. Men tydligen finns det alltid en nivå till.
”Det var bara så innehållslöst, så nervärderande av det mänskliga att jag en stund tappade hoppet.”
Jag scrollade igenom mitt Instagramflöde och hamnade på en podcast med skådespelarna som en gång spelade barnen i The Sopranos, Robert Iler och Jamie-Lynn Sigler. Nu vuxna. Nostalgin lockade. Jag avbröt hissfärden i algoritmen och stannade vid de bekanta ansiktena. Men ämnet? ”Hur man får sin flickvän att gå med på analsex.” Det var inte ett skämt. Det var inte vardagens satir. Det var inte ens gränspuck intressant. Det var bara så innehållslöst, så nervärderande av det mänskliga att jag en stund tappade hoppet. Det är så slappt och uttjatat att det knappt ens provocerar.
Vi har tydligen nått en punkt där det grövsta, mest privata, mest exploderande intima ska diskuteras öppet. Förr maskerat som medvetenhet, för att belysa något viktigt. Idag måste det sexualiserade tyvärr ingå i allt, bara för att locka till sig klick, fniss, delningar och arga skribenter. Det är inte modigt. Det är inte edgy. Det är bara affärsmässigt i sin allra mest fantasilösa form. Och ja, jag vet vad du med mobilen suckar åt nu. Nej, det är inte skoj. Det är en kultur där vi blivit så bedövade av visuell sexuell stimulans att vi nu bara reagerar på chock. Vi är en dreglande publik på en freakshow där varje ny akt måste vara grövre än den förra. Toppat av tusen män på en kväll, aka Bonnie Blue-effekten.
Vad hände med integritet? Vad hände med innehåll som vågar vara något annat än bara ett kåtflåsande bakgrundsbrus? Jag tycker inte det är moralism att vilja ha mer än bara naken hud och Mr. Grey. Det är en längtan efter verk som vågar lita på sin intelligens. Efter skapare som inte betar oss med det enklaste klicket, likt en hund som jagar en pinne.
Jag är inte pryd. Jag är bara ointresserad. För när varje podd, serie och reklam som vill ligga med mig eller berätta hur jag ska göra är det enda jag vill att få uppleva en ny, fräsch, bra jävla story.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 