Det knackar tyst på dörren till lägenheten. Lyssnar jag noga, och med facit i hand, kan jag höra att knogen som slår mot träet är klädd i en tunn ullvante. Om jag inte vetat att någon skulle komma, hade jag aldrig lagt märke till det dova ljudet som sökte min uppmärksamhet. Jag öppnar dörren, känner hur undertrycket i hallen håller emot som ett svagt motvilligt andetag. En kylig mörk vind sveper in, och i det ögonblicket känns allting klumpigt, stolpigt, nästan lite stelt. Något jag inte bemästrar, jag är inte van.
Ytterkläder tas av. Jag inbillar mig en svart halsduk som viras av med yviga armar, långsamma rörelser, men jag vågar inte riktigt se på. Men innerst inne registrerar jag allt, varje sekund sparas för jag vet att det strax ska försvinna. Ögonblicket är över, ett kallt ansikte vilar nu mot min hals i hallen. Jag ser inte bilden på oss utifrån som jag så gärna vill, men jag känner konturerna av kindbenet mot min hud, det räcker för mig nu . Mina händer och armar gör sitt bästa för att fånga in resten. Värmen som strålar ut möter mina handflator hettar lätt medan ett bröst fylls av ett girigt andetag. När det töms ut i en mjuk ström mot min hals är luften lätt, förbrukad, och ett par axlar sjunker. En spänning lossnar, en knut av snabb puls och kropp som mjuknar samtidigt.
”Du ska få en sak, men inte förrän jag går.”
”Gå inte.”
Stunden blir till en längre stund. Ett ständigt flimmer från tv-skärmen kastar bleka ljus runt rummet intill oss. Den längre stunden blir till timmar, mobiler glöms och fylls av aviseringar som ställer sig i kö. En ankel får en kyss sägs det. Timmar blir till en sen decemberkväll.
”Du ska få en sak.”
Ytterkläder är på igen. Jag inbillar mig att halsduken finns där igen. Ett paket trycks in i mina händer. Det känns varmt, som om det kapslat in värmen från stunden innan timmarna och decemberkväll, när ansiktet var kallt. Paketet låg där tryckt mellan en kropp med en knut och jackan. Jag tror att den är olivgrön. Eller kanske brun. Dörren stängs långsamt, tung av min vilja att få en ny stund och hallens undertryck. En sista mening sägs. jag väger paketet i handen.
”Du vet vad det är.”
”Jag vet inte.” Fumligt sagt.
Champagne Supernova spelar i bakgrunden på gammal högtalare. Jag river upp pappret, reva för reva. Som ett vårdslöst som ett barn låter jag det falla till golvet, jag plockar upp det senare. Det är dikterna, de som skickats på bild för många stunder sen. Jag fick ett exemplar. Vackra ord om hjärtat. Det här är hjärtat – Bodil Malmsten. Jag öppnar boken, låter sidornas vassa kanter möta fingertopparna, håller den ömt som att dess låga vikt gör mig försiktig. Läser en dikt, läser två, jag läser elva.
Messar lite för tidigt: ”Tack.”
Jag önskar tyst att det betyder något. Inte bara en gest. Pärmen bär samma doft som lämnades kvar vid min hals innan stunden blev till timmarna. Jag anar en modifikation, allt borde modifieras. Jag väljer att tro eller intalar mig att det är knuten, den spända kroppen med pulsen som fört över aromen och värmen innanför jackan, den måste vara olivgrön.
Jag börjar läsa igen från första dikten. Jag kommer aldrig glömma att det började med en tyst knackning. En knoge klädd i ull, dold i mörkret innan den kalla viden, dikten markerad med ett vikt hundöra som väntade i en ficka, innan timmar blev en ensam decembernatt med hjärtat.
Kom tillbaka
Kom tillbaks
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 