Jag blickar mot min inre bild av hamnen med industriernas fartyg och slår hans snabbnummer och signalerna gå. Carlos, min gamla granne från tiden i det kombinerade hotell och lägenhetskomplexet. Han lät uppspelt i rösten, en nyans av friskhet i tonen som skilde sig från det vanliga svenska vemodet. Han hade väntat på att jag skulle ringa honom, inte tvärtom. Carlos hade alltid ett projekt på gång, när vi var grannar kunde han dyka upp när som helst. Våra dörrar var alltid olåsta och han kom ofta kvickt över med idéer om hur vi kunde spendera eftermiddagen eller kvällen.
Idag fann jag den där uppspelta tonen härlig, men jag lät inte honom avslöja källan till detta genom att jag självklart klagade över väder och vind en god stund. Men till sist, i en inandning, avbröt han mig. Han skrattade, och jag kunde föreställa mig hur han blickade ner i golvet när han gjorde det, kanske skruvade han med foten mot golvet. ”Det är dags…” sa han, och den levnadsglada energin strömmade ut ur honom som ett varmt vårregn. Inget mer behövde förklaras, jag förstod att det inte längre gick att skjuta upp. Det var dags att starta ett nytt kapitel. Jag kan faktiskt inte föreställa mig någon mer lämpad än Carlos för stunder då krishantering och kvickt handlande är avgörande. Han är den korrekta militären, den kloka polisen och flygkaptenen som inte gillade att flyga på lina. Jag förstår inte riktigt hur Carlos har hunnit med allt detta, men det är nog ett levande bevis på handlingens kraft.
”Och hur känns det då?”
”Och hur känns det då?” frågade jag med ett skratt och med en ton som sa något i still med grattis, men du sviker. Carlos funderade en kort stund. ”Jo, men det känns bra, jag är redo,” svarade Carlos. ”Jag hoppas bara att jag inte bryter armen på barnet när jag klär på honom bara.” Jag skrattade. ”Så det är det du är mest orolig för? Inte för att en levande varelse ska komma ut ur din partner? Eller för att det kan bli bråttom när det är dags?” Men ska man hårddra det, varför skulle de senare oroa honom? Det är även en av hans starkaste sidor, att vara stressresistent och trygg i situationer som kräver ryggrad, något som bara vissa människor har som en grundad stomme i sin karaktär.
Som de goda vänner och typiska män vi är blev det tyst i telefonen. Vi smakade på tomrummet och vakuumet i vårt samtal, som man gör. Det var ett tyst sätt att ta farväl av en era och kliva in i nästa. Fastän jag inte är en del av klivet till den nya eran känns det ändå som att jag står där och håller upp dörren för Carlos på ett grabbigt sätt, vilket säger att det är okej att gå vidare mot nya äventyr med ansvarstagande istället för de spontana upptåg som spånats fram på de två meter som skilde våra dörrar åt på den gemensamma adressen.
Jag minns en kväll när vi klämde oss genom ett klipp hönsnät och smög in i industrihamnen under den varma sommarkvällens mörka himmel. De orange och vita strålkastarna speglades i vattnet som då och då krusade när båtarna lastades av kranarna. Vi smög upp för en ståltrappa med varsin ljummen Staropramen och satte oss på kranen som normalt användes för att lasta spannmål. Det finkorniga dammet som täckte dess ytor la sig som ränder på våra kläder, men det spelade ingen roll. Vi satt där, i kylan efter en varm sommardag, och tittade på de långsamma svängande kranarna, det speglande ljuset och den fickvarma, överskattade ölen. Även där på det kalla gallret upplevde vi stunden av tystnad mellan två meningar i samtalet, bara att den varade länge. Det kanske inte behövdes sägas så mycket, det handlade bara om att vara där, njuta av stunden, innan vi skulle gå vidare täckta i gult damm medan kranarna fortsatte lasta båtarna. Det var lång innan Carlos skrattade och berättade att han skulle bli pappa.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 