Det är inte på grund av den ökande inflationen som är problemet för min kära väninna, utan snarare innehållet i denna vana att varje 15 februari får jag en bild skickad till mig. På bilden syns ofta tio stycken röda rosor, inslagna i genomskinlig, oskrynklad plast och prydda med den karakteristiska, snett placerade orangea 50% reamärkningen. ”Det är så mörkt…”, tillades till årets bild.
Min väninnas mamma hade inte riktigt förberett sig på att lämna jordelivet, men tyvärr drabbades hon av den oundvikliga åkomman döden och lämnade oss olyckligtvis den 15 februari. Dagen efter alla hjärtans dag. Hennes bortgång skapade självklart ett djupt tomrum i min väninnas hjärta. Jag var inte henne lika nära då men jag har fått höra otaliga roliga historier om denna nu avlidna kvinna. Om hennes upptåg, hennes utskällningar och hennes sätt att leva. Det beskrivs ofta nästan filmiskt och ironiskt, Saltkråkan möter svensson svensson. Denna gång kom bilden strax efter lunchtid innan mitt kaffe ännu inte hunnit svalna i botten på min keramikmugg. Men bilden denna gång fokuserade mest på lappen, så jag knappt kunde räkna om det var ett generöst antal rosor. Texten löd: ”Jag vet att hon skulle bli sur”. Jag log och funderade länge över om priset på rosorna skulle påverka denna bortgångna kvinnas uppfattning om sin dotters handling, eller om hon nu kanske fick fler blommor som inte hade givits till någon sambo, fru eller älskarinna dagen innan när kärleken skulle firas? (Ja, sluta, ingen köper rosor till killar. Det bara är så). Jag minns inte vad jag svarade men tror det var i klang med godlyssnareanda och typ “ta bort lappen så hon inte märker något”.
Själva handlingen att lämna blommor på en grav är ju tänkt att visa respekt och på något sätt skicka en hälsning genom evigheten till den andra sidan för att visa att man inte glömt den som har gått bort. Men kommer denna hälsning också att på något sätt ha en orange klisterlapp när den når evigheten? Kanske kommer hon att stå där, lilla mammisen, som hon så ofta kallas i text, med korsade armar och stampande fot på den andra sidan. Säkert slår foten mot i marmor. Det är ju dyrt. Men kanske har ”evighetsmyndigheten” råd med det? En slags väntande avhyvling av mamma när man lämnar det jordiska livet för att man varit ekonomisk i sitt sorgearbete. Att ingen liten italiensk filmstudio tagit patent på den iden?
Jag fram emot de kommande bilderna på reamärket. Det är en av de mini-traditioner som får mig att glädjas över att tiden fortskrider. Ibland går tiden för fort. Ibland i sirapstakt. Men minitraditionerna är som slalomstolpar genom livet, och oftast är de gratis och kommer utan en orange snett klistrad 50% rabattlapp.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 