Jag tänker ofta på grinden av järn. Den där som var så tung och ofta kall när jag var liten, alltid i vägen som tonåring och så viktig att stänga som vuxen. Grinden som skapade ett internt familjegräl när min systers sambo Olle under ett husvaktsuppdrag tog med sig WD40 och smorde gångjärnen så att pappa inte längre kunde höra gnisslet när någon kom på besök.
Den satt där mellan två betongpelare, där lite betong i ett av hörnen hade lossnat, som att tiden varit en tiger och tagit ett bett som lämnats kvar som en varning. Den var svart med små rostfläckar som hade tagit sig igenom som kontinenter på en påhittad karta. Färgen var mest avnött på stängerna där våra cykeldäck hade slagit och gnidit mot den. Att öppna den med handen skulle kosta tre sekunder för mycket av livspusslet och de hade vi inte råd med.
Jag kommer ihåg grälet som nästan ledde till skilsmässa när pappa råkade öppna handtaget för hårt med foten en kväll. Det fanns ett nött handtag, formad som ett snäckskal eller som mamma sa, ett vackert eklöv. Jag minns att han stod där med handtaget som gått av när han försökt öppna den med en kvick spark. Mamma stirrade bara på honom med förakt i blicken, helt svart i ögonen. Hon var så arg att hon glömde laga kvällsmat till oss barn, så pappa gjorde mackor med ost och falukorv och kallade det för ”mackfest”.
Grinden var länge utan handtag och stod ofta och slog med låsmekanismen i vinden. Det var innan Olle hade smort gångjärnen. Det lät som en symfoni under regnet, klang, klang och långa gnisslande ljud medan regnet och vinden lekte där ute. Då spelade pappa aldrig musik i köket, han bara satt där och kontemplerade som han alltid sa.
”Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp.”
En dag kom jag hem och märkte att det nu satt en hasp som låste grinden. Det var en sådan dubbel i järn som täckte grinden på båda sidor. Om jag hade varit yngre hade det nog känts som ett lås till en riddarborg. Nu kändes det mer som något som skulle kräva för mycket jobb att öppna och stänga. Mamma var såklart alltid pigg på att kommentera att hennes gamla handtag, formad som ett eklöv, hade varit mycket finare än denna primitiva lagning. Jag förstod aldrig varför handtaget var hennes, det hade nog suttit där när mamma och pappa köpte huset, men hon verkade ha adopterat det som sitt.
En julafton, det var en av alla andra som alltid firades hos mamma och pappa. Vi skulle dit med barnen, vi hade gjort Janssons frestelse och hade hela bakluckan full med paket. Barnen sprang in till farmor och farfar och lämnade mig och Maja med uppdraget att bära in julen. Grinden hade blivit krökt i kylan och ville självmant stänga sig. Hur den alltid kom farande mot låren och för varje gång fick den en lite hårdare skjuts tillbaka så det blev märken i snövallen bakom. En kamp mot det svarta järnet med rostkontinenter och frostsjöar i skenet av marschaller medan vi inte fick tappa julfriden i vår kamp. Maja svor när den träffade henne i knät någon gång. Jag visade medlidande med en nickning och ett leende, för jag visste att pappa stod i köket och hörde ljudet av grinden och kontemplerade.
När pappa blev äldre och behövde rullator blev grinden ett hinder. Han kunde inte ta sig ut om han inte backade mot grinden längs den långa plattgången. När barnbarnen var där brukade han göra ett pipljud med munnen som om han var en lastbil. Jag tror det roade honom lika mycket som barnbarnen. Jag och Olle tog en dag beslutet att avlägsna grinden från sina gångjärn så att pappa lättare skulle kunna ta sig ut. Han protesterade inte, men övervakade vårt arbete, sorgset. Vi skulle slänga grinden på tippen, men när vi lyfte av den från de nakna rostiga gångjärnen som stack upp som katedralspiror i vårluften, suckade pappa. ”Ställ den där”, sa han med skakig röst och pekade mot sidan av betongpelaren. ”Vi sätter tillbaka den när det blir bättre.” Då kramade jag pappa länge och Olle lutade den rostiga, buckliga och böjda grinden mot ett träd och svor för sig själv att han en gång hade smort den med WD40.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 