Solen strålade starkt, jag satt ute i den pollenfria luften och försökte scrolla igenom diverse sociala medier, men den starka solen gjorde det svårt för mig att se alla selektivt utvalda uppdateringar i flödet. Skärmen blev varm och jag kunde inte se något alls. Frustrationen steg i takt med irritationen som boostas av tristessen man kan ha som omogen vuxen.
Plötsligt fick jag syn på en bit björkbark som hade lossnat när min far högg ved tidigare på dagen. Jag tittade på den, vred den i min hand och letade om den hade de korrekta aerodynamiska vinklar. Plötsligt fick jag en idé. Jag gick snabbt med iver till det kalla garaget och hittade farfars gamla kniv, som var både lite rostig och slö men hade ett fint rött plasthandtag. Jag började skära och forma den till fören på vad som i mitt minne ska vara SS Kingo. Jag kallade den för SS för att det lät bra, jag tror att jag har hört det på film och där och då i all hast verkligen trodde jag att det stod för Sailing Ship. Det gör det inte, det står för “Screw Steamer – ångbåt”. Nu ångrar jag det lite, nästan skäms.
Jag formade barken till ett vackert skrov och använde en bit rundstav som mast, som gick rakt igenom hela skrovet och behövde därför tätas vid mastfoten med trälim. SS Kingo gick från att vara miljövänlig till att bli en miljöfarligsportbåt. För roder använde jag en rektangel som jag skar ut från en Arla-tetra och till segel valde jag förstasidan i Lidels reklamblad. SS Kingo sponsrades nu av smör, som kostade 55 kronor per förpackning, max tre per hushåll.
Jag tog med min skapelse ut i solen, men det var ingen folkmassa som applåderade eller ens var ute för att möta mig och Kingo. Det var en anti-klimax som gjorde min tidigare kreativa och glada stämning lite sämre. Jag ringde min bästa vän på ett videosamtal i hopp om att väcka liv i lågan igen. Jag poserade och stoltserade med min skapelse. Jag frågade inbjudande om vi skulle sjösätta den tillsammans och se om vi kunde ta oss en kilometer till slussen. Jag tyckte det var en bra ide att dela min konstruktion fast han inte ens deltagit, jag är en god människa. Han tyckte det var en korkad idé och föreslog en kopp kaffe i skuggan istället. Jag tackade artigt nej, skakade leende på huvudet medan jag strök honom ur mitt fiktiva testamente, den lilla jäveln…
Jag gick förbi lekparken på väg till bron där jag skulle sjösätta min farkost. Jag mötte några människor på vägen och kände mig plötsligt lite för gammal och ensam för denna aktivitet. Jag gömde Kingo innanför min skjorta och hälsade på dem, ”tjenare”, precis som om jag bara var ute och gick som alla andra som inte hade en Kingo under skjortan, redo för seglats. Jag väntade tills jag var ensam, hukade mig ner vid vattnet som var i rörelse mot slussen, justerade rodret och seglet efter min påhittade erfarenhet. Jag funderade på att slicka på fingret för att känna efter vart vinden kom ifrån, men jag var rädd för det giftiga trälimmet som jag använde. Jag tror det är giftigt för flaskan är orange och det är en farlig färg.
Jag håller masten mellan tumme och pekfinger och låter barken röra vid ytan. Trots att seglet inte direkt fylls med vind, känner jag hur SS Kingo vill iväg genom vibrationen i masten. Sakta men säkert släpper jag greppet och ser Kingo segla iväg mot slussen. Kingo bryter av med sitt blåa segel mot det mörka vattnet och flyter framåt. Men något ser fel ut, Kingo börjar snurra vilket känns väldigt ovanligt för en båt. Efter att ha snurrat mer och mer når hon till en krök där det finns en ström. Jag blir rädd och föreställer mig det värsta, men istället kantrar Kingo odramatiskt och ljudlöst mot kanten av vattendraget och ligger nu uppochner och guppar. SS Kingo är inte längre ett fartyg utan har nu bara blivit en dålig ursäkt till nedskräpning. Känslan av sorg infinner sig hos mig, jag sätter händerna i fickorna, det är en del av livet. Jag går sakta hemåt och funderar på om den där koppen kaffe i skuggan fortfarande är tillgänglig. Jag tänker säga att Kingo klarade sig till slussen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 