Jag ser en bil parkera utanför den glesa häcken utan blad som trimmats av min far förra våren. Ett (vad jag förmodar är ett par) och en äldre dam kliver ut ur den silvriga Kian. Även en liten person som med en rosa mössa hoppar ut sist. Hennes hjässa räcker precis upp till kanten på tanklocket och springer till mannen i paret som står och granskar sin parkering, våra blickar möts genom mörk glas i billiga bågar och häckens glesa grenverk, han ler. Kanske är det av vårens antågande men säkert tack vare den lilla rosa tanklockslånga personen. Han lyfte upp henne med en klagande kommentar, “Jaha, kan du inte gå själv”. Men hans kroppsspråk och ansiktet säger något annat. Det är vår nu och han älskar nog den lilla rosa personen med mössa fast det är april. De går mot lekparken som redan är full av olika familjekonstellationer. Jag vänder blad i min bok där jag sitter bakom häcken men börjar inte läsa. Jag har blivit inbjuden till en audiens för de snarlika tivolisorlet som strömmar ut från lekparken en bit bort.
Jag inbillar mig för en stund som är lika kort som en dusch av Gunde Svan, sisådär 1 minut och 27 sekunder, att jag ser vad som händer, att jag med mina öron kan dechiffrera och urskilja denna kabaré. Mammor som dukar upp torra sockerkakor gjorda på mix, buktande plåt av åkande barn i rutschkanan och mammor och pappor som uppmanas att titta lite bättre än vad de redan gör. Jag ser för mitt inre den lilla personen med rosa mössan som bara precis når till tanklocket bli nedsläpp på det mjuka konstgräset av mannen med solbrillor, silver Kia och leende. Personen med mössan är nog lite överväldigad över alla andra barn på lekplatsen. Jag undrar om hon tar sikte på gungan med en sol på. Inte för att jag bryr mig. Min bok är väldigt intressant och handlar om hypokondriker år 1251. Som dom hade de. Inte riktigt klokt. Jag inser att det är våren som gör det möjligt, vårens antågande som ger liv åt både människor och naturen. Det är en påminnelse om att jag är barnlös och lycklig.
Jag har just nu ingen egen, jag har inte ens en bil som den lilla personen skulle mätas mot. Jag skulle också kunna äta sockerkakor på mix, hela, ensam. glädjas utav våren och läsa min bok utan att jag behöver titta extra noga medans någon liten mössa hoppar över en stock i sina stövlar eller springer sicksack mellan löv med sin usla nybörjare koordination. Det som skrämmer mig mest är att det nog inte kommer finnas tanklock om jag någonsin skulle få ett barn. Det känns som ett projekt som tar tid och engagemang, regeringens elektrifiering går to.m snabbare. Jag vill inte bli en far till en laddsladdis.
Så här kom alltså en liten rosa mössa, kortare än en tanklock, eventuellt springande över konstgräs som om det vore en hinderbana och här ska jag sitta och låtsas ha det så bra. Jag hatar alla människor med silvrig Kia. Men jag hatar inte den lilla med rosa mössa som inte nått längden till tanklocks höjden, designad av Peter Schreyer. Vilken hjälte han är som räddar barn från hat på distans. Undrar om han tänker på det, eller på sockerkakor på mix. eller barnlösa bokälskare utan en Kia i silver.
Det är ju fan inte klokt.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 