Så jag sitter här ute och läser, en bok om tre hypokondriker. Jag lutar mig tillbaka i stolen och känner solens varma strålar smeka mitt torra vinterbleka ansikte. Flygklubbens verksamhet är igång igen, deras propellerplan surrar och ekar i luftrummet som utgör det blickfång som tillhör den svenska villakvartersdrömmen. Min katt ligger där i uterummet, som en avbild av rofylldhet och lugn.
Jag smuttar på mitt kaffe, mörkrost från Västerås, det är ångande och ger mig kraft att ta av mig de luddiga strumporna för att få lite av solens strålar på mina fötter. Det är något trolskt med att känna värmen på huden, det påminner mig om att våren är på väg och att livet ska spira på nytt. Jag hör skratten från grannbarnen, de sladdar med sina cyklar och tävlar om vem som skjuter bollen hårdast mot plywoodskivan som fått rollen som målvakt. Diskussionen om vem som är en tjuv och varför man säger ”åh, jesus” ibland fyller luften med deras oskyldiga röster. De bjuder oss i grannskapet på en show de inte förstår hur mycket vi saknar och uppskattar.
Det är sådant här som får mig att känna mig levande, att vara närvarande i stunden och njuta av de små glädjeämnena i livet. Att vara här, nu, och känna att allt är precis som det borde vara. Medan jag vänder blad i min bok och betraktar vardagens små detaljer omkring mig, så blir jag påmind om att det är de enkla sakerna som ofta är de mest värdefulla.
Så jag sitter här, i mitt eget lilla ögonblick, med kaffekoppen på armstödet och solen på mina fötter. Låter mig svepas med av ljuden och känna snuvan som kommer av allt pollen omkring mig. Jag känner mig tacksam för att få vara en del av detta. För i dessa små ögonblick, i dessa enkla scener från vardagen, finns det en kärna av grundlig skönhet. En påminnelse om att det är i nuet vi finner livets mest värdefulla gåvor, och att det är i de små detaljerna som vi kan finna sann tacksamhet och mening.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 