”Sååå glad över att ha en motorvärmare och kupéfläkt.” var orden som slant ur munnen.
Klockan var närmre 06.00 en svinkall morgon när väl valda sociala medier och väderleksappar tydligt rapporterade -17 grader kallt. Kallt som FAN.
”Sååå glad…”
På med mössa och vantar.
Ut i kylan och väcka liv i hjärnkontoret för att kunna ta sig hem efter nattens jobb.
Tar ur motorvärmarsladden ur uttaget i stolpen och likaså ur bilen.
Redo med väska och sladd i vänsterhanden, laddar för att med höger hand slita upp dörren och snabbt som en unge som äter något den inte får kasta mig in i bilen på kortast möjliga tid för att slippa onödig värmespillan.
Värmen i bilen mot -17 där man står.
Ett djupt andetag
och
IN!
Jävlar va snabb jag var! Fan det där gick bra alltså.
Sjukt nöjd. Dagens vinnare!
Men.. är det inte lite kallt?
Höjer sakta blicken som fastnar på en helt igenfrostad vindruta.
Som ett perfekt knaprigt täcke på en crème brûlée. Ligger det där. Men det där lena, söta och goda saknas.
Vrider sakta huvudet mot kupéfläkten som så oskyldigt står där på golvet.
En trotjänare.
Sviken. Av tekniken. Igen?
Var det handhavande?
Hade mina fingrar knappat in fel tider på elstolpen?
Ingen tid att tänka.
Starta bilen.
Hem! Nu!
Skrapa rutan? Nejdå. Det går.
Rullar av parkeringen. Det är svårt att se igenom isen när lyktorna lyser upp omgivningen utanför bilen. Fan.
Nejdå. Det går. Kör.
Åker en bit till. Det går, anar lite mer av vägen om jag hasar ner på halva ryggen och kikar genom högra nedre hörnet för där är inte frosttäcket så tjockt.
Det går.
Får ett möte och samma problem uppstår som med lyktorna på parkeringen.
Smyger lite sakta och -det går.
Inte ge vika för att skrapa is. Det släpper snart. -17 grader och fartvind. Jojo. Det går.
Det kommer en till bil och rundar en kurva en bra bit längre fram och min äventyrslust och brutala vilja att komma hem ger vika för att skrapa den där isen när synen av att bilen åtföljs av tre till.
Stannar till på en väg som aldrig används. Tycker jag. Det är ett nybygge men det brukar aldrig åka någon där.
Med isskrapan i hand rundar jag bilen för att påbörja kampen mot frosten. När det händer. Bilarna som kommer ska in där. På den där vägen där aldrig någon åker.
Med böjt huvud går jag och kollar demonstrativt runt däcken. Måste kolla däcken. Det är inte frosten på rutan som har orsakat stopp på deras väg. Det är något fel med däcken.
Döljer lite diskret isskrapan i mina händer med de tjocka vantarna. Bilarna står där och blinkar och väntar.
De ska in och börja jobba. Jag ska hem och sova.
Kliver självsäkert runt bilen och hoppar in i sätet. Rullar iväg som om ingeting har hänt.
Bilarna svänger in på sin väg till det nya bygget efter att ha blivit stoppade av en människa med tjocka vantar och något vitt i händerna. Toapapper? Skulle det urineras på deras nya väg?
De rullar vidare som om ingenting har hänt.
Den korta stund med försök till att skrapa rutan och som blev en inspektion av däck hade gett en fuktig lucka i det hårda isiga täcket.
Bilen kändes med ens mycket varmare. Och det tjocka knäckiga täcket hade gett vika.
Bilen hade blivit en ljummen och behaglig crème brûlée.
Vindrutetorkarna får hjälpa till att knäcka täcket.
Det går. Jag vann mot isskrapan.
Sjukt nöjd. Dagens vinnare.
Sååå glad.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
Hjortronhyllan 