Jag måste nog ta till ton om min fantastiska vårmorgon. Jag tog min bensindrivna volvo i mörkgrå metallic ner för backen till det lite mindre Ica affären för att slippa utbyta fraser med alla man inte känner tillräckligt väl i en småstad som denna. Högst upp på listan med två saker antecknade stod den pinsamma varan toapapper. Alltid ska man dömas ut som någon typ av bajsman när det i själva verket är vanlig svensk pollenallergi som ätit upp mitt tidigare gedigna förråd av big pack 24 rullars.
Redan vid kassan möter nästan mina hälsenor sitt öde av en handikappsmoppe. Men efter flera år av moderatsporten innebandy gör jag ett snyggt hasande steg åt sidan, ett sådant stepp som jag ändå hade gjort även om kamikazeföraren inte hade siktat in sig på just mig som står där och blir dömd för ett oskyldigt brott av kassörskan med tofs. En hastig blick bakåt för att syna piloten till denna köttfraktare så ser jag att det är det är Ulrich himself, bokmannen. Ulrich som skriver om en kommissarie och en bowlaren som löser brott i ett lokalt kriminaldrama som ibland utspelar sig i Spanien. Han känner inte mig men jag har delat hans bok med den baskerklädda Ulrich själv på omslaget i diverse chattgrupper med omogna män som skrattat i samklang i ren oavundsjuka. ”Sånt får man ta om man sticker ut hakan”, brukar vi säga för att rättfärdiga vårt beteende. För mig kändes detta möte som att vi känner varandra, vi är som gamla vänner från lumpen. Jag synar mopeden, plus föraren, som nyss utsatt mig för både fara. Hans kritvita strumpor i sandalerna och de tunga lyft han göra för att slänga upp två st. sexpack Norrlands 3.5 på rullbandet. Jag undrar om han ska fira lanseringen av romanen eller kanske dränka sorgerna att Bonnier inte hört av sig i hans DM än, eller dom kanske ringer? Vad svarar man då? Jag dömer i alla fall honom, jag skulle också kunna sitta i kassan med tofs. Efter att jag tagit mig ut genom luftslussen med hälsenor och toapapper i behåll, styr jag mina Nike air 2.0 mot stadens två apotek.
Lloyds, det är fräsare, luktar nytt och vårdcentral.
Jag vill gå till Lloyds, det är fräsare, luktar nytt och vårdcentral. Men det är en liten ramp efter ingången och jag gillar inte uppförsbackar. Mannen i kassan på Lloyds är finsk. Jag har inget emot finnar men han sa namnet på min medicin mot klamydia lite för högt med sin finska brytning en gång för sex år sedan. Då blev jag också dömd av en flicka utan tofs två hyllor bort som bara skulle köpa solkräm skydd 25. Jag tyckte det var onödigt, speciellt i en småstad som denna. Det blir gamla apoteket som är fullt av pensionärer jag får vänta på min tur länge och låtsas bli intresserad av matsmältningstabletter under tiden.
Med allergimedicin mot pollen och toapapper styr jag de nu de smutsiga av gatsopardamet nike air 2.0 skorna mot Volvon som står och knäpper i vårsolen. Blickar ner i asfalten pga. en mobilnacke av rang och för att slippa möta blickar som dömer mitt avslöjande toapapper Big pack under ena armen. Jag har redan bilnyckeln i handen, med fingret på knappen som gör att själva nyckeln fälls ut med ett ljudlöst swish, som ett vapen. Mucka fan inte med mig nu va tänker jag. En skugga bryter in i den sopade men dammiga asfalten. Baloo, även känd som kampsportsmannen i lokala medier. jag tror aldrig han varit ett ess i kampsport men han har en gång uttalat sig att han skulle kunna kasta en snattare genom ett fönster om han fick tag i honom. Glasrute-jujutsu vet jag ingenting om men jag antar att få tag i snattarna är den stora spänningen med sporten. Jag antar även att uttalandet inte var helt eller halvhjärtat. Baloo stack ut hakan och bjöd oss säkert på några skratt, jag vet inte, vi delar så mycket skit på Messenger. Jag landar äntligen i den någon grad för varma bilen och blir sugen på glass, jordgubbsglass. Men det orkar jag inte, vill inte bli dömd för att jag gillar glass med tjejsmaker på av någon mer med i tofs i en kassa idag.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar