Jag lyssnar och känner direkt att det här inte är ett vanligt sommarprat. Vad är det egentligen som händer när någon tar formatet och går sin egen väg? Eller, egen väg är att ta i, det är gränspuck på Sigge Eklunds tonsättning. Men det är så nödvändigt. Ida Engvoll gör svaret både enkelt och rikt.... Fortsätt läsa →

Det finns sommarprat som får en att lyssna med öppet sinne, och så finns det sommarprat som snörper till lyssningskanalen till ett smalt rör av frustration. Cecilia Hagen lyckas med det senare. Det är inte längden som stör, det är att orden aldrig riktigt slutar vara skärande gnäll. Det hela blir ett slags klagomurens estrad,... Fortsätt läsa →

Det finns ögonblick i Eva Röses sommarprat som biter sig fast som en iskall hand runt hjärtat. Stunder där luften liksom vibrerar av sanning. Som när hon berättar om sin fyrtioårsfest, iförd röda spetstrosor och en stor förlossningsbinda, bara dagar efter att ha avslutat en graviditet. Ett barn som aldrig skulle få se dagens ljus.... Fortsätt läsa →

I sitt sommarprat tar Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren med lyssnaren på en resa genom decennier av krig, revolutioner och förlorade drömmar. Från tonårens första möte med Maghrebs vindpinade gator till rapporteringen från krigets Gaza 1982 och vidare till Turkiets kupper och Irans religiösa vändningar, rör hon sig med en självklarhet som bara den djupt insatta besitter.... Fortsätt läsa →

Jag är kräsen med mina sommarprat. Jag behöver tempot, känslan, något som fångar mig från första andetaget och sedan vägrar släppa taget. Pascal Engman lyckas med precis det. Han sliter mig ur vardagens monotona brus och kastar mig in i sin egen värld, där orden rusar fram i takt med mina tankar och känslorna springer... Fortsätt läsa →