Jag minns att jag läste "Rättegången" på gymnasiet. Den gjorde sitt jobb i den meningen att jag förstod vem Kafka var och hur det kafkanska fungerar, men den satte inga djupare spår. Just därför har "Slottet" stått och samlat damm i hyllan längre än den borde. Ett manifest på dåligt samvete i hårdpärm.Om jag ska... Fortsätt läsa →
Jag hittade "Vad gör jag här" på ett fint men även lite morbidt sätt. Det var en av böckerna Kalle Wahlström läste när han satt och vakade vid sin döende fars sida. En sådan detalj fastnar för mig. Inte som marknadsföring, snarare som ett lågmält vittnesmål om vilken sorts bok det skulle kunna vara. Skulle... Fortsätt läsa →
Det finns något nästan rastlöst i viljan att börja läsa nytt nu när klassikerna redan radat upp sig under vinterns nästan ideliknande ställning där litteratur och film slukats. Jag känner ofta att jag borde läsa om, läsa djupare, bygga på den litterära allmänbildningen likt ett långkok. Ändå kliar det i fingrarna efter samtiden, efter böcker... Fortsätt läsa →
Då blev det en natt med augustprisnominerade Linda Spåmans "Ett år av apokalyptiskt tänkande". En lekfull titel, tydligt inspirerad av Didions kulturkanon roman. Innehållet må hålla Didions i hand, men det är mer än råhet som realism än insikt som lyser klarast under dessa 244 sidor. Vi följer Lindas pappa Walter som drabbas av ALS... Fortsätt läsa →
I Patagonien var den andra boken jag läste av Bruce Chatwin, direkt efter 'Vad gör jag här?' Back to back. Direkt det ska sägas: utan den längre forskningen, utan lite hjälp på vägen av Steve Sem-Sandberg och BBC-dokumentären Nomad: In the Footsteps of Bruce Chatwin, är det här en bok som lätt hade glidit mig... Fortsätt läsa →
Den sista boken jag läste under 2025 va roman Doktor glas, skriven i dagboksform. Genom korta anteckningar följer vi doktor Tyko Glas på sin mottagning i Stockholm. En dag söker prästfrun Gregorius upp honom. Hon ber desperat Glas att hjälpa henne att fabricera en sjukdom, ett alibi, för att slippa sin makes närmanden och den... Fortsätt läsa →
Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att... Fortsätt läsa →
Jag har under mellandagarnas måsten tänkt en del på varför jag fortsätter läsa som jag gör. Inte vad jag läser, utan varför just det här formatet, ibland omständliga sättet fortfarande känns nödvändigt. I en tid, särskilt nu, när nästan allt kan sammanfattas, paketeras och delas, håller jag fast vid en tanke som slog mig under... Fortsätt läsa →
Hjortronhyllan 