Det är nästan lite olyckligt att Den lyckligaste leken av Björn Wiman landar i våra händer just den vårvinter som tycks ha gett Sverige mer snö än på mycket länge, samtidigt som boken talar om skidåkningen som något på väg att försvinna. Boken rör sig i två spår. Det ena är det som omslaget och copyn utlovar. En berättelse om en far och en son som genom skidåkningen finner ett sätt att närma sig varandra. Det andra är en mer välbekant journalistisk essä där samtidens stora frågor pressas in med bestämd hand. Alltför ofta är det tyvärr den senare som tränger undan den förra.
Kärnan i boken är relationen mellan Wiman och hans far Berra. En man från rekordårens Sverige. Praktisk. Tyst. Inte särskilt bra på känslor. Däremot en jävel på att åka skidor. Efter skilsmässan blir backen deras gemensamma plats. De åker i Sverige. De åker i Alperna. Pappan ropar i svängarna och sonen försöker hänga med. Jag knyter an hårt till den upplevelsen och minnena är konkreta. Man kan nästan känna hur snön skriker mot stålkanten. Tystnaden när liften långsamt drar en uppför. Kroppen minns rytmen.
Men i bygget av denna grund börjar texten svänga ut i längre resonemang. Klassresor. Kulturhistoria. Klimatångest. Skidåkningens idéhistoria. Allt detta är ämnen som säkert förtjänar en plats, men här känns de ofta inklämda för de dumma läsarna. Som om berättelsen om Berra inte riktigt anses räcka. Som om varje personlig erfarenhet måste förses med en tydlig samtidsdiagnos för att vara giltig.
Boken tappar fart. Det känns ovallat. Varje gång man börjar komma nära relationen mellan far och son dyker ännu ett resonemang upp. Global uppvärmning. Samhällsanalys. Den alpina livsstilens symbolik. Pekpinnar levererade med en välbekant kulturredaktionell säkerhet. Det är svårt att inte känna att historien om Berra förtjänar bättre än att bli transportsträcka mellan olika ideologier som ska ner i halsen.
Det är synd eftersom materialet faktiskt är starkt och nog resonerar fint med den vanliga svenska medelklassen. När Wiman skriver om barndomen eller om hur kroppen minns en sväng utför en pist finns en närvaro i texten. Man kommer att känna igen sig även om man aldrig satt sin fot i en slalombacke. Den delen av boken hade kunnat stå på egna ben. Den hade kunnat bli en stillsam bok om minnen. Om hur relationer ibland byggs i rörelse snarare än i samtal. I stället blir Den lyckligaste leken för mig något av en kompromiss. En varm berättelse som hela tiden avbryts av förklaringar. Kan jag inte i notiserna om tredje världskriget få vila i Wimans minne utan att behöva dras tillbaka till den pissiga samtida världen runt omkring.
Det är inte en dålig bok. Den är stundtals fin. Den är dessutom välskriven på det där prydliga sättet man förväntar sig av en kulturchef. Men den hade blivit bättre om den litat mer på sin egen historia. Det räcker faktiskt med en far. En son. En backe. Snö som yr i svängarna.
Allt behöver inte vara ett avsnitt av Carina Bergfeldt fast i alpin miljö.
Den lyckligaste leken
av Björn Wiman
Norstedts
ISBN: 9789113135205
Antal sidor: 239
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 