Ibland ifrågasätter jag varför jag gör det här.
Den här gången gäller det ett second hand-fynd, Längtans fågel av Anna Halling från 1984 (nytryck 2013). En diktsamling som knappt verkar ha lämnat några spår efter sig. Den penetrerade helt enkelt inte bruset, den tycks aldrig ens ha nått recensenterna på någon lokal blaska och inte heller nätets annars så generösa hagel av åsikter. Så varför ska just jag gå in med skalpellen och börja rota?
Det första som slår mig är hur ojämn samlingen är, inte nödvändigtvis i kvalitet utan i stilism. Dikterna pendlar mellan korta, mer abstrakta stycken med pauser, andrum som tvärt bryts av längre utlägg som ofta landar i ganska trötta bilder. Det ger en känsla av att rösten hela tiden söker sin form utan att riktigt hitta den.
Det finns heller ingen tydlig röd tråd som driver läsningen mot någon slutsats. Däremot återkommer vissa bilder som nödlösningar, händer, vaser och krukor. Symboliken snuddar vid något intressant, men utvecklas sällan till något som bär samlingen mer än en dikt på egen hand.
För mig landar Längtans fågel därför någonstans i det godkända men inte mer. Jag skulle inte rekommendera den, varken som byggsten i sitt kulturella kapital eller som en upptäckt inom en smal lyriktradition. Snarare ännu en brick in the wall.
Längtans fågel: dikter av Anna Halling
JFS Jan Sällström
ISBN: 9789163720246
Antal sidor: 142
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 