Tänk att det finns böcker som skrivits ur de värsta av tider, direkt ur öppna sår som kan riva upp andras eller fungera som en varm hand i sorgen. Anna Fohlin Mattsson tillhör den senare kategorin. Hon skriver fram sorgen utan skyddsnät, utan lyrisk dimridå och utan den sentimentala förstärkning som så lätt smyger sig in när döden ska rymmas i vårt begränsade språk. Fohlin Mattsson guidar oss genom en älskad människas död och hon viker inte undan. Det är smärtan, saknaden, väntan, de små gesterna och de lågmälda önskningarna, skildrade i sin mest avskalade form.
Vad är det som är liv?
alltid ska jag bära denna helhet med min hälft
alltid ska jag bära denna skärva av helhet
Redan i de citerade raderna formuleras samlingens centrala spänning. Det är en sorg som inte bara handlar om förlust utan om omfördelning av existens. Helheten finns kvar men i förändrad form. Hälften är både kroppslig och metafysisk. Fohlin Mattsson arbetar konsekvent med detta dubbla register genom samlingen, där vardag och varandet löper parallellt.
jag kände på hjärtat
jag känner på hjärtat
jag känner hjärtat
det är ett verkligt hjärta
det kommer alltid att vara
ett verkligt hjärta
I de mer kroppsnära partierna, när Fohlin Mattsson beskriver sin älskades smärta, trycker metastaserna mot nerverna. Ordet metastaser står där utan omskrivning. Smärtan jämförs med att bryta ryggen. Det är konkret, nästan brutalt att läsa. Samtidigt följs det upp av en stilla upprepning kring hjärtat. Det är lätt att dra paralleller till Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat”, men hos Fohlin Mattsson blir upprepningen inte ett rop utan en förankring. Hon slår fast verkligheten. Det är ett verkligt hjärta. Inte en symbol. Inte en bild. Ett organ som har funnits och som burit liv.
Samtidigt finns partier där enkelheten riskerar att bli alltför jämn. Inventeringen av det som funnits kan ibland kännas mer redovisande än överraskande. Det finns en konsekvens i tonen som är hedervärd, men som också gör att vissa delar planar ut. Det är starkt och ärligt, men inte alltid formmässigt lika laddat som det tematiska innehållet.
Om jag jämför dessa två verk, inte som konkurrenter utan som två skilda poetiska hållningar, blir skillnaderna tydliga. I Bodil Malmstens sorgepoesi finns en spricka i språket redan från början. Självmotsägelserna, det öppna såret i rader som “Kom tillbaka, kom tillbaks” eller “Ingenting får hända dig. Nej vad säger jag. Allt måste hända dig.” Där brister rösten mitt i sitt eget påstående. Sorgen är akut och desperat.
jag kände på hjärtat
jag känner på hjärtat
jag känner hjärtat
det är ett verkligt hjärta
det kommer alltid att vara
ett verkligt hjärta
Fohlin Mattsson skriver i Minnekläder inte ur det akuta ropet utan ur faktum. Där Malmsten låter relationens desperation spränga formen, håller Fohlin Mattsson tonen stadigt riktad mot kroppen, verkligheten och dess konsekvenser. Hon undersöker det som faktiskt hände. Den ena skriver i saknadens hetta, den andra i sjukdomens och kärlekens gestaltning. Jag vill med denna jämförelse inte påstå att den ena är mer känslomässig än den andra. Snarare handlar det om temperatur. Malmsten blöder i texten. Fohlin Mattsson registrerar såret med stadig hand. Hennes realism är en hållning. Hon vägrar försköna, samtidigt som hon modigt nog också vägrar att dramatisera. Sorgen är inte bara en känsla utan ett tillstånd. Världen är densamma men inte längre hel.
Minnekläder är en bok som inte söker applåder men som i gengäld kräver att läsaren står kvar. Ibland hade jag önskat fler sprickor där ljuset kan brytas. Men det är också en del av dess projekt. Att visa att sorgen inte alltid skriker. Den sitter i muskeln. I ryggen. I hjärtat. Det är en sorgebok som vågar vara osentimental, kompromisslös och därigenom drabbande. Den når inte alltid de mest brännande poetiska höjderna, men den är sann mot sitt ämne och det är just där dess styrka ligger.
Minneskläder
av Anna Fohlin Mattsson
Modernista
ISBN: 9789181087369
Antal sidor: 71
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 