I Patagonien var den andra boken jag läste av Bruce Chatwin, direkt efter ‘Vad gör jag här?’ Back to back. Direkt det ska sägas: utan den längre forskningen, utan lite hjälp på vägen av Steve Sem-Sandberg och BBC-dokumentären Nomad: In the Footsteps of Bruce Chatwin, är det här en bok som lätt hade glidit mig ur händerna. För nu tror jag att jag äntligen sitter på tillräckligt många pusselbitar för att kunna läsa och också recensera den någorlunda rättvist.
När jag tänker tillbaka på I Patagonien är det lätt att minnas den berättelsen om gauchon som bär på hemligheten om en förlorad stam, en berättelse som är lika mycket myt som historia. Denna blandning av fakta och fiktion blir nyckeln till att förstå Chatwins unika stil och hans sätt att gestalta platser som något mer än bara en geografisk punkt på kartan.
För det första: det här är en skön bok. Den är kittlande. Den väcker den där obekväma sugande musten i benen att vilja resa, att dra, att släppa rötterna och lämna hemmets bekvämligheter för att se vad som faktiskt finns där ute. Chatwin skriver fram rörelse som livsform. Det är rastlöst, lockande och ofta väldigt vackert.
Men under läsningens gång kryper frågan fram: varför räcker inte Patagonien som det är?
Chatwin nöjer sig inte med att återge. Han förvrider, hittar på, överdriver, slår ihop människor och händelser, förenklar och spetsar till. Resultatet blir en rätt så fragmentarisk stil, uppbyggd av anekdoter om möten, mystik, land och människor som mer än vanligt känns mer litterära än verkliga. Frågan är om Chatwin inte litar på Patagonien utan måste mytologisera den för att den ska bära hans projekt?
Förklaringen hittas långt efter att boken ställts på hyllplanet för sin vila. Chatwin var mindre intresserad av resan än av berättelsen om den. Mindre intresserad av Patagonien som geografisk plats än som idé. Som ytterkant. Som projektion för rastlösheten, manlighet, flykt och begär. Sanningen, i dokumentär mening, var aldrig det utpekade huvudmålet. Det han jagade var känslan av att vara på väg. Av att aldrig riktigt slå sig ner.
Läser man I Patagonien som en klassisk reseskildring blir den lätt skavande och irriterand mellan det spretiga anekdoterna. Men läser man den som litteratur om rörelse, om mytbildning och om behovet av att omforma verkligheten för att göra den begriplig eller spännande, fungerar den betydligt bättre.
Det är frisk prosa. Ofta mycket bra sådan i underhållningens tjänst. Jag har saknat något så här simpelt vackert och äldre i sin form och samtidigt komplext i sin tanke om frågan: varför? Något att vila ögonen på, utan att känna sig dumförklarad eller undervisad.
I Patagonien säger kanske inte så mycket om Patagonien. Men den säger desto mer om Bruce Chatwin. Och om den där eviga impulsen att vilja vara någon annanstans.
I Patagonien av Bruce Chatwin
Brombergs
ISBN: 9789176089514
Antal sidor: 237
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 