Jorden är på väg mot sin undergång. Solen håller bokstavligen på att slockna, uppäten av små mikroorganismer kallade astrofager och mänskligheten gör som mänskligheten brukar: skickar en besättning ut i rymden för att lösa det. Ryland Grace, ensam överlevande på ett skepp kallat Hail Mary, vaknar upp utan minne men med hela civilisationens öde i händerna.
Boken är en resa om uppoffring, vetenskap och vemod men framför allt om hur långt man kan driva fascinationen för fysik innan det går från intressant till läxförhör. Andy Weir är i brinnande stund den där nörden man skulle vilja sitta bredvid på en middag, i typ tio minuter. Sedan börjar han förklara hur syre binds till kolföreningar och varför det är viktigt för intrigen. Det är charmigt, ett tag, sen sitter man där och längtar efter att någonting ska explodera.
Språket är rappt, dialogen torrt rolig och boken har ett okej driv för att sedan avsluta varje kapitel med en klyschig liten cliffhanger. Känslan spontant är att Weir designat hela berättelsen för att bli film. Och det är kanske just det som stör mig mest, det känns ibland mer som ett manus än en roman. Jag skulle kunna tänka mig en någon yngre Harrison Ford ska spela Ryland, svettig och smart på rätt sätt, medan publiken nickar igenkännande åt alla ”nördiga” förklaringar som gjorts filmvänliga.
Men visst, det är underhållande. Det finns hjärta, det finns ett riktigt fint vemod mot slutet och det är betydligt mer inspirerande armageddon-vibe än modern inveklad science fiction. Problemet är bara att det ibland är mer science än fiction.
Stabil trea och nu behöver jag något helt utan ekvationer.
Tillägg efter undersökning, Det är alltså en film på G med Gosling,
Uppdrag Hail Mary – ensam i rymden av Andy Weir
Bookmark Förlag
ISBN: 9789189298323
Tid: 20:15:30
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 