Eftersom filmen nu är på tapeten var det läge att återbesöka Martina Haags Det är något som inte stämmer (2015), den tunna skilsmässoromanen om henne själv och maken Erik Haag, förlåt, “Anders”. Och med moderna ögon, det gör ont att säga det, men jag förstår dig Erik. Jag försvarar inte otrohet på något sätt, men jag förstår.
Romanen rör sig i två spår. Det ena är Martinas isolering som stugvärd i ett kargt Norrland, där kyla, hunger och ensamhet ska läka det brustna hjärtat som nu gått på övertid i två år av sorg. Det andra spåret placerar oss mitt i det där klassiska kändisförhållandet som brakar ihop. Kulmen av den felplacerade ljusstaken, de avslöjande mailen, den plötsliga mediala explosionen. Alla namn är förstås förklädda, men vi vet alla vilka som avses. (Ni hör ju själva.)
Problemet är att skildringen inte fungerar som roman. Hade det inte funnits ett kittlande skvallerintresse av att få titta in i det privata haveriet så hade manuset aldrig tagit sig till tryckeriet. Tempot är forcerat, allt ska ut på en gång. Trådar läggs ut som en trasmatta men knyts sällan ihop. Det hela blir ett febrigt överdrivet drama där texten speglar något annat än sorg. Bara en panikslagen Martina Haag som förlorat kontrollen.
Sidorna vill att vi ska förstå saknaden av Anders (Erik), men resultatet blir snarare en katalog över ett maniskt kretslopp. Romanen ska berätta någon typ av process, en sorts terapeutisk förfall innan reträtten till Norrland. Men det vi möter är ett liv där varje möjlighet blir ett nytt kontrollprojekt. Dammkorn ska bort, rutiga jackor ska ha en slags symbolik, tom till den grad att tiden räknas i nedtecknade kvartar på ett papper. Böner riktas till gudarna, pengar ska doneras, människor kontaktas som uttryckligen inte vill figurera i hennes vardag, vart är hennes vänner? familj? Nej, allt för att hålla sorgen igång. Hon smygläser sms och mail, alltid på jakt efter en ny gnista att sätta fyr på sitt eget sår.
Det är inte sorgearbete. Det är inte ens bearbetning. Det är en självförstärkande spiral där vardagen förvandlas till en scen för minutiös, nästan psykotisk kontroll. Romanen vill vara en skildring av hur man går sönder och läker, men det som återstår är mest en läsning av hur man går sönder och fastnar. Martina Haag saknar inte Erik, hon vill bara att ytan ska vara hel, familjen ska vara hel och allt ska vara som vanligt och stå på rätt plats.
Efter cirka 150 sidor av psykosliknande självbespegling når vi äntligen en final. En rituell rening där sorgen ska lämnas bakom sig. Lösningen för dig som befinner dig i samma situation? Att ligga med en galen man på kalfjället, kanske(?) bryta en arm, bada kallt i en mystisk sjö och kasta ett tonårsarmband i samma vatten som en död kvinna dragits upp ur?
Det är en hemsk läsupplevelse, febrig, skavande, stundtals psykotisk. Alla stora romaner kan inte vara välskrivna, ibland behöver man läsa något som faller isär, just för att se hur bråten ser ut. Och till alla er som strösslat femmor och lovord på sista sidorna och hyllat detta: ni blir utan julkort i år. Vänskapskorruptionen lyser igenom likt en felplacerad ljusstake.
Det är något som inte stämmer E-bok av Martina Haag
Piratförlaget
ISBN: 9789164242662
Sidor: 194
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 