En ny roman som tar oss tillbaka till Schulman-verse där vi denna gång cirklar tillbaka till jaget, till familjen, till detta ständiga sökande efter försoning och förlåtelse. Vi möter här Vidar, en man som inte bara faller offer för sig själv, utan också för omständigheterna kring hans försök att göra rätt för sig. Greppet är lika enkelt som det är tilltalande. Vidar får möjligheten att varje dag ringa sig själv i dåtiden, tillbaka till den avgörande dagen som kastat en lång skugga över hans liv. Varje samtal blir ett försök att förstå, att reparera, att vrida tiden till sin fördel.
Idén i sig är lysande, ett sorts Teamsmöte à la ‘Groundhog Day’ eller ‘Måndag hela veckan’ som den tyvärr heter på svenska. Romanen är ett existentiellt självrannsakande och i händerna på Schulman blir det också mycket av det vi redan känner igen. Språket är självklart hans, laddat och exakt, men också självmedvetet. Eftersom berättelsen är skriven i jag-form blir avståndet till författaren själv minimalt. Temat och dynamiken mellan karaktärerna gör att man gång på gång hör Alex egen röst genom Vidar, snarare än en fristående litterär gestalt. Det är intressant, men också störande, för fiktionen hamnar ständigt i skuggan av biografin.
Finns det inte varningstexter när man börjar skriva om tidsresor, efter att Marvel kapitaliserat sönder relativitetsteorin? Jag kan nästan se framför mig hur Schulman, mitt i skrivprocessen, klickar fram Christopher Nolans Youtube-förklaring av ‘Tenet’ och suckar djupt. Logiken i dessa vardagliga telefonsamtal är intressant så länge man som läsare inte börjar nysta i det metafysiska. Det är så himla lätt att glömma bort fotbollsmatchen eller gäddan på bordet medan man är upptagen av att granska maskineriet, när man egentligen bara borde luta sig tillbaka och låta sig svepas med. Det är inte lika överväldigande som Tenet (tack och lov), men heller inte så lättsamt som ‘Groundhog Day’. Snarare något mittemellan, och där fastnar vi, likt Vidar, i hans kartläggande försök att lista ut vad som hände den 17 juni.
Ett av de mer oväntade dragen är när Schulman plötsligt bjuder på ett litterärt påskägg. En referens till Pär Lagerkvists ‘Spjutet’, som blinkar fram innan bokens sista akt. Det är lekfullt och något Schulman inte alltid får cred för. Som helhet känns romanen mer som en återgång till hans tidigare skrivande än som en förlängning av ‘Malma station’. 17:e juni står i min mening närmare ‘Överlevarna’, vilket gör den både trygg men också lite förutsägbar. Men är det egentligen något att klaga på? Som läsare får man exakt det man betalat för. En tät, ibland rolig och engagerande roman, snyggt paketerad men också ganska riskfri. Man köper faktiskt en KISS-skiva för att höra just KISS.
17 juni av Alex Schulman
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100801205
Sidor: 285
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 