Det är som att sitta vid ett ödsligt skidspår i gryningen med Jonna Sundling, utan snö men med samma klarhet i luften. Hon talar med en målmedveten ton som känns bekant för oss som hört Ebba Andersson 2024. Här finns en professionell självkänsla, men också ett omdöme som förstår att vägen, stegen och pulsen är lika viktiga som själva resultatlistan.
Sundling väcker frågor om att tävla mot sig själv, även när konkurrenterna står tätt vid sidan. Jag hör henne tänka högt: handlar det om att placera sig före andra, eller att bli sin egen bästa version. Det är en diskussion som bär på eftertänksamhet, inte en hetsig revanschkänsla utan en långsiktig sorts tänkande som är en grundbult i våra framgångar i skidlanslaget.
Det finns ett naturligt driv i hennes berättelse, ibland nästan vackert undangömt, som en stilla ambition. Hon låter oss följa med in i nervositeten som nästan paralyserade henne, särskilt minnesvärd i ett lopp under JVM. Hon beskriver hur just det loppet blev avgörande, inte för att det gav medalj, utan för att det gav mod. Det säger något om skillnaden mellan prestation och placering och om att vinsten ibland ligger i modet att starta ändå.
Hon bjuder också på glimtar från skidvärldens bakgård, men det är i talet om målsättningens rörelse mellan att vara realistisk och att vara orädd som det blir som starkast. Samtidigt saknar pratet lite av dramatikens pulsslag. Det är som att tälja sin egen spegel, grundligt och ansvarsfullt, men inte så att den bländar.
Jag måste tacka för att vi återigen får höra om det där stafetten, när Jonna tar in meter för meter, som om varje stavtag bar en extra hemlig växel. Om hur Ebba Andersson sätter blåbärssoppan i halsen när hon ser på skärmen hur mycket tid Jonna plockat är ett av de där minnena som blir kvar länge. Det är stafetten och våra atleters magi, samma typ av rysning som när man talar om Kallas bragd och omkörning på insidan under OS-stafetten 2014 eller Holmenkollen 2020.
Som en liten sidoanmärkning, som nästan blivit en tradition? Det verkar som om alla skidåkare som sommarpratar delar en gemensam nämnare, nämligen en bedrövlig musiksmak. Det är som att de tävlar om att blanda mest udda kombination av torra träningslåtar och auto-tune artister och Jonna är inget undantag.
Mitt i allt glider hon in på en kort anekdot om att stavarna plötsligt är borta, för att sedan hittas efter fem sekunder. Det är för dråpligt, för i det ögonblicket går hon från världselit till att kännas precis som vilken motionär som helst som står och letar bilnycklar på uppfarten. Det mänskliga i misstaget gör henne inte ett dugg mer sympatisk, bara förminskad. Tvinga genast producenten på en vända upp för slalombacken i Alpe Cermis.
Sundling gör det viktigt att fråga vad som driver oss vidare, inte bara vad som sätter oss överst. För att pratet känns nära arga funktionärer inom skidlandslaget och svettiga pass. Hon ger oss en stadig röst om prestation utan att låta allvaret bli tungt. Men jag saknar känslan av att jag hade velat känna hjärtat slå lite snabbare ibland, så som under tour the ski. Inte bara höra om målet med lugn inlevelse.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 