Det är lite som att slå upp en burk nyplockade skratt och lägga dem på en bastulav mitt i den österbottniska myllan. Axel Åhman ger oss ett sommarprat som inte försöker göra sig märkvärdigt, men som ändå träffar något väsentligt. Det är lätt, men inte flyktigt. Humoristiskt, men aldrig flamsigt. Han pratar på sitt sätt, sitt språk, sin dialekt som han aldrig ber om ursäkt för.
Det här är ett program som doftar sommarstugeveranda, finska kvällar, svenskt popkulturellt strössel och ett litet fniss åt hur vi svenskar egentligen låter när vi försöker vara artiga. Det handlar om att växa upp i språkligt mellanland, där rikssvenskan är normen men vardagen talas på något helt annat. Om att känna sig som en gäst i sitt eget modersmål och ändå göra det till sin scen.
Axel tar oss från Vörå till Eurovision utan att blåsa upp sig själv. Det är nästan befriande hur lite han verkar bry sig om att imponera. I stället bjuder han på en rad små iakttagelser från vardagen, pricksäker dialektalhumor och en lekfullhet som känns sällsynt i ett sommarprat. Det blir nästan som att sitta på förfest med en kompis som råkar ha både tajming och självdistans.
Musikvalet är passande, tempot är luftigt, och det finns ett genomgående värme i hur han berättar. Det är inte ett djupt existentiellt gräv och det behöver det inte vara. Sommar i P1 är inte bara till för livskrisernas avbön. Det är också för dem som får oss att le med hela ensemblen av ansiktsmuskler.
Att det här placerats på en söndag är däremot närmast tjänstefel. Det borde vara en fredag. Det borde stå som öppningsnummer till en grillkväll, en roadtrip, en kväll som ännu inte bestämt sig. Axel Åhman ger oss exakt detta, ett lättsamt men hjärtligt program som håller hela vägen. För tonen, för skratten, för den sällsynta förmågan att vara rolig utan att vara elak. För att han får dialekten att glänsa som vore den självskriven i folkhemmet av tacos.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 