När komikern och skådespelaren Felipe Leiva Wenger, mest känd som Lilla Al‑Fadji, tar plats i Sommar i P1 är det med avsikt att visa vem han är utan peruken, tofflor, accent och låtsasmacho attityd. Och det lyckas han delvis med. Det är ett personligt och varmt program, men också ganska försiktigt berättat, på gott och... Fortsätt läsa →

Det finns en särskild unikt hantverk att kunna skratta åt sig själv utan att bjuda ut hela sin själ till offentlig autopsi. Edward af Sillén behärskar den konsten. I sitt sommarprat rör han sig genom karriärens snedsteg, succéer och oväntade jobbvändningar med ett skratt i rösten som smittar. Inte för att det är en fars,... Fortsätt läsa →

Ibland undrar man hur något som på ytan låter kraftfullt kan kännas så tomt. Jana Söderbergs sommarprat är ett sådant mysterium. Inte ens mormors bullar räddar detta haveri. Det är inte dåligt i bemärkelsen slarvigt eller ogenomtänkt, tvärtom. Det är så minutiöst konstruerat och just därför är det tråkigt. Det är som att lyssna på... Fortsätt läsa →

Det liksom passar att det regnar idag. En extra skvätt mjölk i kaffet, mer för verkan än smak. Messiah Hallberg inleder sin berättelse med lågmäld ton, inte om sig själv först, utan om sin pappa. Den äldre mannen som aldrig lät livet vara slentrian, som hade sina egna regler, både i hemmet och i trafiken.... Fortsätt läsa →

Tess Olofsson har gjort något historiskt. Som första kvinna att döma herrfotboll på elitnivå i Sverige borde hon ha ett sommarprat som vibrerar av kamp, segrar, nederlag, mod. I stället får vi något som liknar ett internt arbetsmöte där lyssnaren glömdes bort. Det är torrt, strukturlöst och anmärkningsvärt fritt från berättelser med bäring. Producenten Li Skarin,... Fortsätt läsa →