Det börjar i det stilla, men det är en stillhet som bär på tryck. En viskning som trotsar censur, som bär ljudet av en mikrofon gömd någonstans i Teheran. Rösten är klar, rak, nästan ömsint. Men det man hör är mer än bara berättelse, det är ett motstånd, inspelat i hemlighet, smugglat ut ur ett land där orden kontrolleras och tystnaden styr.
Maryam Moghaddam, filmskapare med rötter i både Sverige och Iran, talar inte för att underhålla den semestrande svensken, hon talar för att något måste sägas. Det är den sortens sanning som kostar. Inte bara symboliskt. Det här är ett program där orden bär på verklig fara.
Hon berättar om sin far som försvann, om kampen mot censur, om filmens kraft och konstnärens ansvar. Det hade kunnat bli sentimentalt, det hade kunnat vältra sig i tragedi. Men det gör det inte. Hon är sparsam, nästan avklädd i tonen. Några meningar och plötsligt blir man stilla som lyssnare. Det är där styrkan bor. I det outsagda.
Det som rör mig mest är inte dramatiken i sig, utan sättet hon pratar om vardagen. Att fortsätta leva, fortsätta skapa, fortsätta skämta till och med om fängelset, trots att ingenting är självklart. Att mitt i hoten hitta lust. Det är inte hjältemod i klassisk mening. Det är något mer bräckligt, mer mänskligt.
Humorn överraskar. Den är torr, nästan syrlig. Inte för att lätta upp, utan för att bära smärtan utan att låta den ta över. Det blir tydligt att hennes blick, den som styr kameran i hennes filmer, också genomsyrar hennes berättande i radio. Det är konst, men aldrig för konstens skull. Det är konst som handling.
Samtidigt är programmet spretigt. Det finns ingen tydlig båge, ingen klassisk uppbyggnad. Men kanske är det också det som gör det verkligt. Sommarpratet blir en spegel av den verklighet det kommer ur det oförutsägbar, splittrad, och ändå med en inre kraft som håller allt samman.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 