Lennart Jähkel tar plats i etern med en röst som bär på både norrländskt lugn och teaterns lågmälda tyngd. Det är inte ett sommarprat som kräver uppmärksamhet utan bjuder snare in till stillhet. Det här är en berättelse som talar om det lilla i det stora, om de tillfällen som kan forma ett liv eller en karriär, oavsett om det är en låt av en vikarie eller en postivit kommentar från någon man inte ens känner.
Han berättar om karriären, men inte med skryt eller självbekräftelse. Det handlar om sammanhang, om att stå på en scen någonstans i landet och skapa något litet som ändå träffar rätt in i folkhemmet. Särskilt fint är hur han lyfter de människor han mött längs vägen, de som sagt något litet, något nästan obemärkt, men som satt sig hos honom. En sorts karta i affirmation som landar rätt.
Det är också tydligt att han bär sin norrländska identitet med stillsam självklarhet. Inga stora gester, men ett slags robust ömhet som genomsyrar tonfallet. Hela förloppet om pistvakt, hur det gick från ett frö till en dansande polis och det roliga i att olja dragbanan.
Musiken är värd att lyfta särskilt. Den känns vald med ego och inte för att stryka lyssnare medhårs. Det blir som ett soundtrack till ett liv som inte behöver skrika för att göra intryck. För värmen, för musiken, för rösten som påminner oss om att det ofta är de minsta gesterna som formar oss mest.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 