Det är svårt att sätta fingret på denna overkligt med Anders Erikssons liv. Rosa bussarna som tågar genom öknar, regnskogar och avlägsna gränsövergångar och bakom ratten står en man med ett slags obändig livslust som känns både smittsam och svindlande. Erikssons sommarprat blir ett vykort från ett liv som vägrar inordna sig i Excelark och pensionssparande.
Han berättar med en sorts frihetsfilosofisk klang, där varje berättelse bär på ett barnsligt ”kom igen då, vad väntar du på?” Han lyfter fram möten, överraskningar och den enkla storheten i att inte göra saker på det konventionella sättet. Det är genuint. Det är inspirerande. Och det är väldigt, väldigt Anders. Det är med bjussade med anekdoter från den vilda ungdommen, den gamla världen som hade mer fokus på att gynna denna människor, långt innan allt skulle kontrolleras av raka rader och kontroll.
Men trots den otroliga historien, och den är verkligen otrolig, så haltar själva berättartekniken. Det är som att det saknas broar mellan anekdoterna, eller kanske landningsbanor. Vi kastas mellan kontinenter, mellan tider och mellan människor, men får sällan stanna upp och känna in dofterna, ljuset, detaljerna. Det blir ett axplock snarare än en resa, och det är synd för materialet är rikt som få andra sommarprat.
Ändå finns där ögonblick att bära med sig. Det givmilda att ge en slant till någon som med detta stöd kan lyfta sig själv. Men är det något som får mig att korsa armarna är det när han som 82-årig resenä ber mig under lucnhtid att göra plankan. Själv tänker jag att här finns det en sorts gräns, till och med för inspiration. Jag vägrar göra plankan, även om en 82-åring ber mig.
Ett unikt liv, en ovanlig berättare, men en berättelse som hade mått bra av lite mer struktur eller åtminstone ett par välplacerade kommatecken mellan äventyren.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 