Lotta Engberg kliver in i etern precis som man förväntar sig, charmig och lätt på foten, med glimt i rösten och ett gediget register av folklighet. Och ja, det fungerar. Engberg vet hur man får folk att le, hon vet hur man hittar guldkornen i det vardagliga, och framför allt vet hon hur man med ett vänligt självförtroende tar sig an alla de gånger hon blivit pekad på, parodierad och nämnd i populärkulturen.
Det är något av en frisk fläkt i ett sommarfält där allvaret ofta dominerar. Lotta håller sig på den ljusa sidan, men det är inte bara sockervadd. Hon berättar med en sorts självironi som faktiskt är ganska avväpnande. Magnus Uggla-anekdoten är precis vad sommarpratet behöver, en blinkning till oss alla som någon gång nynnat på hans rader och småfnissat åt schlagerindustrin från avstånd. Hon äger det, med värme.
Det blir som ett slags rundtur i svensk nöjeshistoria, där Lotta själv ofta varit en figur i andras skämt, men där hon nu tar över berättelsen. Och när det hela rundas av med den där nyfunna kärleken till Soldoktorn känns det ändå äkta, till och med lite av en charmant ton som får ‘hotell romantik’ att se banal ut. Jag unnar henne det där lilla lyckopirr som hörs mellan raderna.
Är det djupt? Nej. Är det viktigt? Kanske inte. Är det Lotta Engberg som vi alltid har känna genom rutan. Ett sommarprat som bjuder på leenden, lite nostalgi och ett avsnitt som känns hemtrevligt på ett eget vis även fast det inte fanns ett raffset i trädgården.
Betyg sommarprat:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 