Ibland leder samtiden en direkt till litteraturen. För mig blev Douglas Murrays senaste bok aktuell efter att ha hört honom i Joe Rogans podcast. Ett samtal som var allt annat än nyanserat och konfliktfritt, men där jag ändå kände behovet att förstå det som många just nu anser vara sanningen. Murray skriver inte för att förklara, han skriver för att övertyga. Om demokratier och dödskulter är ingen bok som söker sig fram, agendan är satt och spelplanen är västbanken.
Jag tycker det finns en poäng i att läsa tydligt vinklade böcker, inte för att hålla med, utan för att förstå vad som formar samtidens debattklimat. Murray tar oss rakt in i det som för många blev en upptrappning i konflikten, attacken den sjunde oktober. Murray skildrar detaljerat inte bara det välrapporterade överfallet mot musikfestivalen Nova utan också de strider i städer han menar har förminskats eller förtigits i internationell rapportering. I form av vittnesmål från israeliska överlevare, historier om övergrepp, brutalitet och en form av terror som få västerlänningar kan föreställa sig. Murrays skildringar av våldet är brutalt laddade. Det är svårt att ta in det våld som han beskriver, oavsett var man står i konflikten.
Murray bygger hela sitt resonemang utifrån denna punkt. Att världen, menar han, snabbt förflyttade fokus från offren till kritik mot Israel redan innan den första raketen träffade Gaza. Boken har här sin kärna med en hård argumentation om västvärldens oförmåga att förstå krigets logik. “Krig är inte rättvist”, skriver han. “Krig handlar inte om symmetri”. Det är våld som eskalerar, som dödar urskillningslöst och det finns ingen rättvis matematik i vem som dör eller hur mycket som förstörs.
Murray försöker påvisa hur snabbt den moraliska kompassen kan förvridas när identitetspolitik, kolonial skuld och västs självförakt tar över agendan. Han är absolut skoningslös mot de röster som enligt honom relativiserar våld eller söker efter rättfärdiganden för Hamas terror.
Samtidigt gör boken inga försök att skildra komplexitet. Det här är inte en studie i fredsförhandlingar eller i de långa historiska rötterna till konflikten. Det är en polemik som vill påminna västvärlden om varför den ska försvara sig och sina demokratiska värderingar. För läsaren betyder det att man ständigt matas med Murrays egen linje, driven, välformulerad, men också märkbart selektiv. Det är dessutom omöjligt för en lekman utan expertkunskaper i mellanösternpolitik att källgranska eller kontrollera alla referenser och påståenden som staplas genom boken vilket gör att läsaren måste hålla huvudet kallt och läsa med vaksamhet.
Boken är ett sorts bildningsmaterial för den som vill förstå varför vissa ser sjunde oktober som en brytpunkt för hela den västerländska hållningen till konflikten, moral och försvar. Men den lämnar väldigt lite utrymme för gråzoner.
Jag läser ofta böcker som jag vet har en tydlig slagsida. Inte för att övertygas, utan för att förstå argumentationen, känna hur resonemangen byggs och för att hålla mig uppdaterad med samtiden. Om demokratier och dödskulter är en sådan bok. Den har styrkan av sin tydlighet och sitt högtravande men också svagheten att i sin stridsglöd aldrig lämna plats för motröster. Den kräver att läsaren är vaken, vaksam och kritisk, precis som det ska vara när man tar sig an samtidslitteratur om krig, våld och politik.
Om demokratier och dödskulter : Israel, Hamas och västvärldens framtid av Douglas Murray
Förlag: Nopolar Publishing
ISBN: 9789198858778
Sidor: 236
Hjortronhyllan 