Jag lyssnar och känner direkt att det här inte är ett vanligt sommarprat. Vad är det egentligen som händer när någon tar formatet och går sin egen väg? Eller, egen väg är att ta i, det är gränspuck på Sigge Eklunds tonsättning. Men det är så nödvändigt. Ida Engvoll gör svaret både enkelt och rikt. Hon pratar som om hon öppnar ett fönster snarare än ett manus. Det är luft, riktning, det låter inte som en inövad berättelse, fast manuset slipats till något otroligt under lång tid.
Jag tänker på hur lätt det är att sommarprat förlorar sig i anekdoter, i småputtriga observationer som aldrig riktigt gör avtryck. Men här kommer Engvoll, med jord på händerna och ett hjärta som pulserar genom skog och varje ord. Hon säger något, det är allvar, det är ledstänger utlagda i ett samtida kaos. Det är rösten från landsbygden, från norr, det är gamla Sverige som ringer upp.
Engvoll plöjer genom den spanska värmen diktande, målande och stannar endast upp och vilar vid kärleken. Jag hör henne tala om sin mans händer och undrar om det går att vara mer närvarande. Hon får mig att tro att kanske är detta allt vi behöver höra i en tid där händer ofta bara sveper på smartphones. Det finns en stillhet där, nästan smärtsamt vacker. Må alla män någon gång bli älskade så, tänker jag, som Ida Engvoll älskar de där händerna.
Det är märkligt. Jag brukar tröttna när sommarprat spretar, när ämnena går från politik till barndomsminnen till odling. Men nu känns det som om allt hänger ihop, som om hoppet gömmer sig just här. Kanske är det för att hon talar om eget hushåll utan att det blir en trend, Engvoll säljer inget, utan demokratisk handling utan floskler, om sorg utan sentimentalitet. Hon väver sin egen väv, och jag märker hur jag lyssnar lite rakare i ryggen. Vägled oss, oraklet från Söderhamn. När går marschen mot rosenbad?
Ibland när hon är som mest politisk undrar jag om det riskerar att bli för mycket, men nej, det blir aldrig vilselett predikande. Det finns en ton av sårbarhet som gör att orden träffar, inte som slagord utan som levande samtal. Jag hör människan bakom åsikten och det är sällsynt. Och när programmet går mot sitt slut känns det nästan som att man har vandrat tillsammans med Engvoll genom skog, genom tankar, genom det som en gång var vårat arv. Jag inser att jag suttit och smålett, att jag fått fundera, fått känna något som känns verkligt.
Så vad ska jag säga. Det är kanske så här ett sommarprat ska låta när det är som bäst. Rakt, poetiskt, inte som alla andra. En monolog där rösten både guidar och utmanar, där berättelsen tillåts blomma utan att be om ursäkt. Det här är det bästa sommarpratet sedan David Sundin 2020.
Jag tvekar inte en sekund. Fem av fem till rock’n’roll-odlaren, som med jord under naglarna och hjärtat i handen ger oss ett sommarprat att leva med.
Betyg sommarprat:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 