Det finns sommarprat som får en att lyssna med öppet sinne, och så finns det sommarprat som snörper till lyssningskanalen till ett smalt rör av frustration. Cecilia Hagen lyckas med det senare. Det är inte längden som stör, det är att orden aldrig riktigt slutar vara skärande gnäll. Det hela blir ett slags klagomurens estrad, en offentlig uppvisning i små irritationer presenterade som visdom.
Jag vill lyssna med respekt. Hagen vill tala om hur det är att bli äldre, hur samhället behandlar pensionärer som hjälplösa barn. En angelägen fråga, helt klart. Men hur går det ihop när hon samtidigt uppfyller varenda fördom om den där kulturdamens gnälliga ton som ständigt är missnöjd med samtiden? Det blir ett försvarstal som slår knut på sig själv. Man hoppas på insikter, på nyans, men får istället ett pärlband av suckar över samtiden.
Jag tar mig genom programmet med en växande känsla av tomhet. När pratet väl är slut ekar rummet av ett enda budskap: allt var bättre förr. Det är tröttsamt, och det är synd, för Hagen hade kunnat vara mer än så här. Hon väljer att stå på gnälltantens piedestal när hon hade kunnat vara en vägvisare.
Det är helt enkelt är slöseri med lyssnarens tid, en timma har inte känns såhär lång sedan julafton 1997.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 