I sitt sommarprat tar Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren med lyssnaren på en resa genom decennier av krig, revolutioner och förlorade drömmar. Från tonårens första möte med Maghrebs vindpinade gator till rapporteringen från krigets Gaza 1982 och vidare till Turkiets kupper och Irans religiösa vändningar, rör hon sig med en självklarhet som bara den djupt insatta besitter. Och passionen – ja, den är det aldrig något fel på, men ibland räcker inte kärlek.
Det är tydligt att Hammargrens förhållande till Mellanöstern är innerligt och äkta. Hon vill förklara, hon vill förmedla, hon vill få oss att förstå vad som händer bakom rubrikerna. Det är hedervärt men också svårt i ett format som Sommar i P1, där berättelsen förväntas vara både personlig och sammanhållen. Här skaver det.
Hammargren försöker rymma ett halvt sekels historia i ett program på ca 66 minuter. Resultatet blir, trots en rad starka scener, spretigt. Stundtals förloras rösten i sitt eget stoff. Det mest gripande ögonblicket är kanske när Hammargren läser ur sina dagböcker från Gaza, där hon som ung reporter tvingas skydda sig för kulor och bomber. Här finns närvaro, här finns känsla. Och man önskar att programmet stannade längre i just dessa scener.
Musiken fungerar som broar snarare än uttryck. Den är korrekt men anonym, utan att lyfta eller skapa motstånd. Det speglar programmet i stort. ambitiöst, kunnigt – men med för mycket för reflektion. Ett program för den redan insatte, men för lite nerv för att fästa hos den breda lyssnare
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 