Ibland undrar man hur något som på ytan låter kraftfullt kan kännas så tomt. Jana Söderbergs sommarprat är ett sådant mysterium. Inte ens mormors bullar räddar detta haveri. Det är inte dåligt i bemärkelsen slarvigt eller ogenomtänkt, tvärtom. Det är så minutiöst konstruerat och just därför är det tråkigt.
Det är som att lyssna på en hobbyist som läser högt ur en poppis självhjälpsbok samtidigt som hon demonstrerar power poses framför spegeln. Inga pauser, inga omvägar, inga spår av mänsklighet. Bara snärtiga formuleringar, förnumstiga regler och övertygelsen om att det går att coacha sig till er förändrat beteende.
Det märkligaste är kanske att det skruvade tilltalet aldrig riktigt motiveras? Det är som om Söderberg inte pratar med lyssnaren utan till en inbillad patientgrupp av stressade högstadielärare? chefer på kickoff? konfirmander? Kanske alla på samma gång. Mot kulmen kunde något ha börjat. För Söderberg rör ju vid stora ämnen så som prestation, rädsla, kris. Men istället för att fördjupa dem, blir de bara startpunkter för ännu ett resonemang om självdisciplin.
för att citera aftonbladets krönikör Oisín Cantwell som slår huvudet på spiken:
Precis som Söderberg är jag rädd för höjder och hon tar med mig till ett stup. Där står jag livrädd, men en inre röst säger tydligen åt mig att hoppa. Och när mitt mod är upptränat vågar jag ta språnget.
Det är skruvat, men aldrig märkvärdigt. Ambitiöst, men aldrig intressant. Ett peppande prat där man bara längtar efter tystnaden som följer efter vinjetten.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 