Det liksom passar att det regnar idag. En extra skvätt mjölk i kaffet, mer för verkan än smak. Messiah Hallberg inleder sin berättelse med lågmäld ton, inte om sig själv först, utan om sin pappa. Den äldre mannen som aldrig lät livet vara slentrian, som hade sina egna regler, både i hemmet och i trafiken.
Vi rör oss mellan avskedets ramar, begravningens formella avslut och vardagens trassliga men levande detaljer. Det är minnen hopknutna av humor och skav. Allt berättas med varm, stilsäker röst, där varje passage osar friskt av barndom, klanglösa korridorer, eller ett ögonblick på gatan med Dum-Gurra.
En underbar anekdot fastnar särskilt. Det handlar om en gemensam bilfärd på väg till tennisträningen och en plastmikrofon. Pappan börjar imitera en civilpolis för att skrämma en bilist som brutit mot trafikens rytm. Det är så bisarrt att man skrattar bubbligt, nästan överraskat och samtidigt känner den där pinsamma känslan som bara föräldrar kan framkalla. Messiah bjuder på ett slags ömsint skratt åt livets skevhet, något många av oss kan känna igen. Han är som vi. Det kanske inte är stor konst, men pratet påminner oss om att livet får vara både litet och överdrivet. Den röda tråden som är Messiahs far hålls kvar genom hela berättelsen likt ett ankare mellan varierande anekdoter. En golfapplåd i mitt huvud, äntligen.
Det är fint. Sorgligt. Och ändå sprängfyllt av glädje. Vardagen och uppväxten får vara lite knasig, lite på snedden, inte så strukturerad, det verkar gå bra ändå? Det handlar om att leva mitt i ”kaoset” som en hyllning till det röriga, till det ofullkomliga, till alla pappor som är eller kommer bli människor att minnas.
Hallberg antyder en känsla av att ha tvingat sig själv att ärva något. Inte sin fars röst, inte hans karriär, men det där outtalade, kravet på att vara något. Det är både vackert och förbannat sorgligt. Som att förälderns ande ibland blir en skuld man aldrig begärde, men ändå bär på sina axlar.
Men efter terapi, efter Dum-Gurras uppstuds-filosofi och efter att ha fått egna barn, tycks han ändå förstå. Det var kanske aldrig ett arv. Det var bara ett kapitel. Och som alla kapitel fullt möjligt att avsluta och behålla som ett minne.
Det är hittills årets bästa sommarprat. Berörande, ROLIGT, och när vi avslutar med tonerna av hans fars röst sveper jag med blicken över ett sommarregn som slår mot parkens gräs och den asfalterade backen utanför. Jag tar upp telefonen och skickar ett mess till pappa.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 