Att Linnea Wikblad skulle prata om kärlek på ett förkrossande men samtidigt bubblande lustigt sätt var inte svårt att tyda i stjärnorna. Hon är en känslornas kartläsare med komisk kalibrering. Här tar hon oss med oss på en resa längst kärlekens bergodalbana utan sina vanliga P3 sparringpartners. En solorunda där det svänger mellan fniss och förtvivlan, i ett tempo som bara Wikblad kan balansera på.
Vad vore ändå ett sommar i P1 utan att Rödöö ska forcera in sina behövande IV-påsar av svärta för släcka hennes begär av elände. Trotts den uppbrottstyngda tonen rör sig Wikblad mellan pinsamhetens och ömhetens ytterkanter. Det handlar om kärlek, såklart. Den sortens kärlek som förblindar, förvillar och förgör. Men också om vardagens dråpligheter: en runkande amerikan i en webcam, ett svällande ego i förälskelsens idiotfas, och den där röstens omisskännliga förmåga att hitta humor där man inte trodde den kunde leva.
Linnea Wikblad bjuder selektivt men generöst. Hon visar lagom mycket av sig själv för att man ska känna sig inbjuden, men aldrig obehagligt närgången. Det är en balansgång som kräver fingertoppskänsla och hon har den. Sommarpratet är ett av de muntrare i årets uppställning, men också ett av de mer välskrivna. Och just det är viktigt, det är välskrivet. Inte bara babbligt, inte bara roligt, det finns struktur här, och känsla.
Linnea Wikblad är en mediakvinna jag aldrig vill slippa. Jag vill att hon åldras med oss, att hon fortsätter vara en del av etern och samtiden. En dag kommer någon vid ett middagsbord kalla henne en frisk fläkt. Jag hoppas alla säger det med respekt och ett leende. Själv nöjer jag mig inte med mindre än att skoja fram titeln: Nationalklenod.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 