Drömmen om att återuppfinna livet mellan kaosets stenar finns där, men Gago pratar mest som ett slags terapeutiskt avgränsningsverktyg. Berättelsen flyter fram med hans unika, rumlande rösten. En slags åska i eter. När han beskriver ur vilka sprickor i uppväxten han funnit balans genom taekwondo.
Vi hör om hur skolan gav honom kunskap men också kaos. Dojon blev motpolen, en plats för precision, regler, fokus. När han talar om sporten är han konkret. Jag ser hur det formade honom, hur kampsportens rytm och disciplin började rensa kaoset inom honom .
Det är ett praktexempel på hur insatser tidigt kunde ha rädda en människa från fördärv, istället för att stämpla, stoppa, peka ut. Hans budskap att barn och vuxna behöver känna att någon tror på dem, ett ord, ett grattis eller en blick har kollisionskraft. Det vibrerar i luften när han påminner lyssnaren om att bekräftelse hos många är ett livselexir.
Men mitt i det finns en distans. Vi får höra om han rånade banker, växte upp i brutal fattigdom, bands fast vid sängkanten i barndomens skräck, det är gripande, men berättelsen landar ibland i klichéer om “resan från mörker till ljus”. Det är som ett poetiskt hjärta som nog vågar, men aldrig helt spricker.
Med sin jordade röst och kraftfulla anekdoter är det lätt att dras med. Gago påminner om vikten av att se människor, att ord kan bli räddning. Och ändå, ÄNDÅ, upplever jag att sommarpratet blir lite för tryggt. Det borde ha slipas ännu mer för att nå djupare, för att när hur ungdomens kaos mötte hård miljö, inte bara behandlas, utan utmanas.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 